CUCUMATZ!

A Conclusion to the Wikileaks Controversy

nospam@example.com (Kami Petersen) — Mon, 23 Aug 2010 01:46:11 +0200

Leaving Mr. Assange aside, to whom I attribute no special values, I hold that Wikileaks can not be regarded in deterministic moral or ethical ways. It belongs to a category that does not exist. It is like presuming to know the answer to love, the number of decimals in a variable, the meaning of internet or in other words it is a phenomenon in the shape of a magic hole you put your stakes into and expect nothing, or everything. Different agents play their chances in this non-category for different ends, as it’s members are intrinsically repurposable.
Like all tools it was crafted by some other, for a purpose that can’t be known or trusted, but is also indefinately imitable for ends one can be more certain of.

For all we know (but do we care?) from what has been credibly argued these could be files of approximate, non- or dis-information and while people could very well be beheaded at this very moment as a result of them, we still struggle to determine the right denomination to prepend the word “information”. Is it Truth? Truth can only be known to exist in the private domain. The word fits only in the mouths of the distrusted.

Let us bemoan the numerous who think that they are served, let us chide the smith that we can’t curb. Or let us merit that which is not its purpose, but its virtue. And let us assume that the ones supposed to be purposed are not quite so easily humbled.

The videography of Apache gunships cannot lie as can the witness of man, nevertheless can it not be trusted, limited by the field of its view, the coarsness of its resolution and the smog of Baghdad. Let it remind us of what we can’t seem to remember, to gaze beyond what we are shown and told and further into the private domain of those that endear it, while assuming nothing of their motives, and judge them in no relative ways.

34 miljoner för ett cykelskjul?

nospam@example.com (Kami Petersen) — Tue, 17 Aug 2010 23:44:12 +0200

Som hastigast noterar jag att med viss uppgivenhet att Metro Arkitekters förslag för ett cykelskjul på tomtmark som torde höra till den mest värdefulla i Malmö blev visst för dyrt. 34 miljoner i stället för budgeterade 16. Nåja det är nu fem månader kvar till stationen öppnar och 2000 cyklister undrar var de ska ta vägen. Besökare som anledänder till Malmö Triangeln kommer för långtid framöver att mötas av en stadsbyggnadskatastrof. Inte nog med att man misslyckas att ta vara på potentialen i citytunnelbygget, man lyckas rent av motverka den. Har Malmö råd med sådana missar?

Kärnkraftförespråkare borde lära av oljekatastrofen

nospam@example.com (Kami Petersen) — Thu, 17 Jun 2010 22:24:44 +0200

Riksdagen röstade idag igenom ett förslag som innebär att kärnkraftbolag i händelse av en allvarlig olycka kan springa ifrån notan. Kostnaderna får samhället och medborgarna ta. Man kan fråga sig hur detta kan ske när president Obama i USA just ser till att hålla oljebolaget BP mer eller mindre obegränsat ansvarigt för kostnaderna efter den oöverträffade miljökatastrof man orsakat.

Fortsätt läsa "Kärnkraftförespråkare borde lära av oljekatastrofen"

Hur blev det med ägarlägenheterna?

nospam@example.com (Kami Petersen) — Thu, 13 May 2010 00:00:00 +0200

Ägarlägenheterna som lanserades ungefär ett år sedan av regeringen för att åstadkomma ökad mångfald, valfrihet och ökat bostadsbyggande ser ut att bli ett misslyckande. Intresset i fastighetsbranschen tycks svalt och enligt ny statistik från SCB hade det efter åtta månader med de nya reglerna enbart färdigställts sex bostäder med den nya upplåtelseformen, och det är svårt att se hur den egentligen kompletterar bostadsrätten.

Fortsätt läsa "Hur blev det med ägarlägenheterna?"

Måltid per mil

nospam@example.com (Kami Petersen) — Wed, 20 Jan 2010 09:49:23 +0100

Sören Wibe skriver i en insändare i SvD om problemet med etanol som drivmedel. Jag tyckte att artikeln var oerhört pedagogisk. Etanol ingår i ett kretslopp, men är ändå inte koldioxidneutralt, eftersom etanol som drivmedel förutsätter och medför att skog omvandlas till åkermark, vilket inte hittils funnits med i beräkningarna. Om man skulle förtydliga något lite mer skulle det vara att trycka på att problemet att hugga ner skog och i stället odla fältgrödor är att skogen lagrar tiotals gånger mer kol än fältgrödor gör.
Ett sätt är att börja tänka i volym i stället för yta när man talar om grönytor. Det är lätt att inse att en skog innehåller fler kubikmeter växtmassa än en åker. Gör man om en skog till en åker frigörs på en gång stora mängder koldioxid som tagit 50-60 år att binda upp i skogens växtmassa, och som tar lika lång tid att och oskadliggöra denna koldioxid igen om man skulle ångra sig. Och inom det tidsperspektivet är konsensus att till varje pris måste undvika armageddon. Skog är en koldioxidreservoar. Omställning till åker är egentligen precis samma sak som att vi har eldat upp koldioxidreservoarer i form av olja och naturgas det senaste århundradet. Visst, flera storleksordningar mindre men det är och förblir ett steg i fel riktning i ett akut skede då vi måste ta och stödja steg i rätt riktning.
Däremot antyds att det skulle vara skillnad på etanol och etanol, vilket jag tycker är ett farligt och enögt resonemang: uppenbarligen går det utmärkt att transportera etanol runt hela jorden. Marknaden för produkten etanol är global och vi har redan en situation där “mindre dåliga” framställningsmetoder från det ena delen av jorden inte ersätter någon annan metod, utan kompletterar. Det råder underskott och produktionsformerna för etanol tävlar inte med varandra utan med andra produkter som kan produceras av samma finita resurser.

Uppdatering: Svar på Wibes debattartikel från Gröna bilisters (vilken oxymoron) Jakob Lagercrantz i SvD idag. Notera att inte på nǻgot sätt bemöter han resonemanget. I desperation avfärdas det som svajigt. Märkligt att erbjudas replikutrymme om man inte har något försvar… Måste göra mer skada än nytta.

Okunnigt om det fria konstlivet

nospam@example.com (Kami Petersen) — Fri, 06 Nov 2009 10:57:51 +0100

Joakim Borda skriver i Sydsvenskan den 6 november ett malignt och oinformerat inlägg om framtida former för det fria konstlivet i allmänhet och Signal i synnerhet. Borda tycks drivas av en romantiserad bild av den fattiga kulturutövaren som samhällelig hjälte som ensam slåss med den fria marknadens arsenal för sin överlevnad och som om denna kamp hade ett samhälleligt egensyfte.

Bakgrunden är att Signal, som benämner sig som ett ickekommersiellt konstcenter just har producerat en omfattande bok och utställning som kartlägger det fria konstlivet i Skåne de senaste fyrtio åren, med hjälp av anslag man imponerande lyckats äska speciellt för ändamålet. Samtidigt ligger nedläggningshotet över arenan, som inte skulle kunna erbjuda professionellt utförda och genomarbetade produktioner utan löner. Curatorn Borda vågar uppenbarligen inte hävda något annat än det som alla vet: att Signal spelar en mycket viktig roll. Kritikern Borda hittar raison d‘être i att föreslå att det är viktigare med något nytt än att satsa på och utveckla det som är meriterat, som om det ena skulle utesluta det andra. För sitt spekulativa nonsensargument söker han täckning i Parallell Historia. Kartläggningen visar dock att konstarenor försvunnit av sig själva när egen drivkraft eller publiken sinat, eller på grund av politikernas välvilja försvunnit och resurserna strypts. Inget av de förstnämnda torde gälla Signal. Den tidigare okände företagsdoktorn Borda däremot, har färdiga recept utifall att Signal mot kritikerns inrådan ändå inte skulle acceptera martyrdöden:

Fortsätt läsa "Okunnigt om det fria konstlivet"

Naturen, vanorna, tiden, moralen

nospam@example.com (Kami Petersen) — Wed, 14 Oct 2009 09:41:28 +0200

Var på Teatr Weimar igen, denna gång för att se Naturen, vanorna, tiden, moralen. Det var strålande, man får säga som man kommit att förvänta sig av Weimar, på en mängd sätt vilket redogörs för i recension efter recension i de största tidningarna. Själv tycker jag i synnerhet att denna pjäs tar ett nytt och djärvare steg i gränssnittet mot publiken och hela teatersituationen. Redan den tematiska föregångaren Heterofil präglades av ett på samma gång sorgset som anklagande kontaktsökande över en en osynlig men ändå plågsamt kännbar social barriär. Publiken var en del av fick man se fångad i en passiv och underordnad position som av rollpersonerna kunde utnyttjas till ett angrepp på publikens samvete från alla sidor. Ingen, oavsett kön, lämnade den föreställningen med en gäspning. I Naturen, vanorna, tiden, moralen var den synbara ordningen återställd och man kände sig trygg av att vara åter på läktarplats, vilket nog var klokt för att sänka den emotionella garden eftersom man förberett sig på en liknande omgång. Istället var det en skenbar men knivskarp glasvägg mellan scenrum och salong. Dialogen förmedlades via monitorer i detta gränssnitt, och skapar en metafor till ett kanske cyniskt laboratorieexperiment, här med filosofiska ämnen personifierade som organismer under distanserad observation i en sluten kuvös—skådespelarna interagerar direkt i förhållande till denna virtuella glasvägg.

En annan intressant aspekt är den nästan självironiska relationen till manus. Recitationen som vanligtvis på ett obevekligt sätt översvallar den Weimaranska publiken, kärvar plötsligt ihop och scriptan/regissören/laboratorieassistenten får rycka in om och om igen och tillrättalägga experimentet och dess förkroppsligade teoretiska begrepp, ett intressant förhållande till de inslag av gradvisa meningsglidninar uppnådda genom absurd repetition av repliker som annars är ett signum.

Brasklapp: Jag kan ju också vara helt dum i huvudet och helt enkelt misstolkat några svaga passager under en generalrepetition som något genialiskt, men rimligtvis är detta en medveten lek.

Kattaklysm

nospam@example.com (Kami Petersen) — Tue, 06 Oct 2009 17:11:23 +0200

Malmö—nordens venedig. Södertull—nordens Markusplatsen. Kanske det sjätte underverket? Hmm.

Organisationen och sociala medier

nospam@example.com (Kami Petersen) — Tue, 06 Oct 2009 14:50:50 +0200

En organisation tillfrågade mig nyligen om tips och förslag om hur de kan arbeta med sociala medier—en utmärkt chans att strukturera några observationer kring den korporala sociala webben.

Jag tror att en viktig utgångspunkt är sociala medier måste få vara just sociala. Vad menar jag då? Många organisationer och företag
försöker desperat förstå hur de kan exploatera sociala medier på bästa sätt. Vanligt är att man skapar officiella Twitter/Facebook/etc-konton, och ålägger någon i organisationen att pusha ut information. Ett ganska gammaldags tänk och medan jag tror att detta kan funka precis lika bra som någon annan traditionell oriktad push-kanal, såsom epost, direktreklam etc, är risken att man av många uppfattas som tröttsam, ointressant och kanske i värsta fall direkt störande. Den som uttrycker sitt intresse och börjar “följa” organisationen gör kanske det med en viss förhoppning om att få vara med i ett sammanhang, men upptäcker snart att man bara blir tilltalad. Kanske är det inte så att organisationen skulle vara ointresserad av att lyssna, men det är inte egentligen det som är problemet, utan snarare att det är svårt att förstå vari det sociala bortom kommunikationsbiten ligger. Kan man överhuvud taget vara social med en organisation? Kan man vara kompis med en organisation? Kan man följa ett företag?

I stället tror jag att man som organisation bör våga överväga vad det innebär avstå från att skapa diverse sociala personas och platser. Metaforerna är ogiltiga. Företag och föreningar har redan—är redan—sociala nätverk. Dessa består av anställda, kunder, medlemmar, blivande och före detta dito. Vad som behövs är att aktivera och stimulera och integrera dessa nätverk, katalysera och ge dem näring för att de ska växa organiskt. Det som föder dessa nätverk är kvalitativt innehåll och meningssökande, ju mer konkret desto högre näringsvärde. Just den lyckade relationen mellan “IRL” och de sociala medierna tyder på detta. Det sociala mediet är varken riktat eller oriktat, varken push eller pull och detta är kvaliteter som man måste uppmärksamma. Den informatiska modellen är den horisontella, och informatiken säger också att man inte egentligen kan kontrollera en horisontell kommunikationsmodell, man kan försöka vara ett så bra samtalsämne som möjligt.

Många sociala medier erbjuder förutom en identitet även en plats. Medan Twitter är lika platslöst som din mobiltelefon erbjuder Myspace å andra sidan individen en egen lättsnickrad hemsida, utan html och med en relevant arsenal av verktyg för självuttryck. Facebook försöker brygga över båda aspekterna. Men de platsbaserade är just baserade på detta behov att kanalisera uttryck eller identitet och riskerar att skapa problem för företag och organisationer eftersom de oftast har andra behov. Till exempel råkar man lätt ut för att konkurrera med sin egen webbplats på den vanliga webben. Man glömmer lätt att medan den traditionella webbplatsen är flexibel, beständig och lätt tillgänglig för alla är de sociala nätverken styrda, flyktiga och paradoxalt nog också mycket exkluderande. Vissa menar att det kan utgöra ett bra komplement, vilket kan stämma om man tekniskt lyckas koppla ihop de olika sidorna på ett användarrelevant sätt. Men med konkurrens så menar jag främst vad jag konstaterat i många verkliga fall: en konkurrens om den tid, omsorg och de resurser som krävs för att underhålla och uppdatera den digitala närvaron. Det hela bottnar sig i en skenbar oförståelse för de behov som organisationer har från de som äger de sociala nätverken, man inser inte att en organisation inte ofta kan existera optimalt inom ramarna för en annan. Kanske är det en långt dragen försiktighet för att inte förlora framtida ännu icke påkomna intäktskällor.

Den sociala pannkakan är nog hur som helst på väg nedåt, och det blir spännande att se var den landar. En aspekt som jag tror att vi ofrånkomligt kommer tillbaka till om och om igen, oavsett hur mycket vi försöker fly från den är produktionen av innehåll. Inte information, inte updates, inte var, när eller hur, utan vad.

Post scriptum: Nu hade det varit fint om jag redan skrivit en artikel med namnet “Flykten från Content“, som skulle handla om varför vi alltid i det längsta tycks dra oss från att producera meningsfullt innehåll? Följ mig, vetja.

Exempel

nospam@example.com (Kami Petersen) — Mon, 05 Oct 2009 11:18:59 +0200

[Yesterday 11:16:50] I marknadsföringen: när det gäller exempel tycks det inte finnas några dåliga, bara bra

[Yesterday 11:17:32] I verkligheten: när det gäller exempel tycks det inte finnas några bra, bara dåliga

[Yesterday 11:18:15] Slutsats, skippa exempel

Bakgrund: Då och då får man frågan om man kan ange något bra exempel för att någon ska övertygas om någonting annat. Vill de bli lurade före eller efter? Referenser, exempel, förlagor — varför värderas de så högt, i bland högre än det de förväntas illustrera?

Om enkelriktning

nospam@example.com (Kami Petersen) — Sat, 03 Oct 2009 11:57:09 +0200

Baltzarsgatan i Malmö kommer att enkelriktas, en utmärkt idé att prova. Baltzarsgatan är den mest förorenade och en av få gator i stan där allt kan proppa igen fullständigt. Står ofta på terassen och beskådar idioterna som skriker och tutar på varandra. Enkelriktning är något som vi inte är så vana vid i Sverige, men är en vanlig lösning i tättrafikerade stadskärnor världen över. Syftet är inte egentligen att minska mängden bilar, snarare tvärt om så är målet ofta att öka möjligheten till genomströmning under rusningstrafik. Enkelriktade gator medför nämligen avsevärt jämnare trafik vid korsningar på grund av att man inte har mötande trafik vid vänstersvängar till exempel. Så länge man inte stänger av gator helt minskar inte egentligen trafiken. Naturligtvis kan man säga att det blir något längre körsträckor, men medan det bara handlar om några hundra meter i extra körsträcka för den enskilda, blir upplevelsen desto trevligare, och kanske framförallt, om alla bilar rör sig i 2 minuter som de annars skulle stått på tomgång i en korsning så minskar utsläppen, bensinkostnaden och stressen ordentligt. Bussarna får det avsevärt lättare att ta sig fram, något som självklart påverkar utsläppen (även gasdrivna bussar släpper ut mängder av kvävedioxid till exempel), tidtabellerna, och biljettpriserna. Skulle det vara så att inte taxichaufförerna får fortsätta köra dubbelriktat kan man ju trösta sig med att längre körsträckor ger mer taxa! Ja nu kan jag inte komma på nån mer som har anledning att köra igenom centrum och som skulle förlora på enkelriktning.

Man får nog anse att biltrafiken i centrum inte alls skall ha genomfart som mål. Syftet borde vara att ge relevant infrastruktur till verksamheter och boende i området. Men eftersom det tar exakt 5 minuter att gå genom gamla stan, så kan man undra om det inte är tillgången på parkeringsgarage som gör att man behöver köra in med bilen över huvud taget. Vad gäller verksamheter och boende kring Baltzarsgatan är dessa stora vinnare om förändringen permanentas. Balzarsgatan har en fin potential som handelsgata, med utmärkta butikslokar i samtliga fastigheter. Det är bara den extrema biltrafiken som hindrar lokalerna att bli riktiga A-lägen, något som skulle smitta av sig även vidare österut längs Östergatan, Baltzarsgatan och Stora Nygatan som har goda förutsättningar när väl trafikbarriären försvinner.

10 miljarder för ett cykelskjul

nospam@example.com (Kami Petersen) — Thu, 17 Sep 2009 15:05:17 +0200

Blev intervjuad av Sydsvenskan förra veckan och i dag är jag tydligen med som expervittne i deras pappersupplaga. Huvudartikeln kan man dock läsa på nätet. Upprinnelsen är visst att journalisten snappat upp min erinran till Stadsbyggnadsnämnden i den offentliga korrespondensen. Gott och väl.

Drygt 10 miljarder har den kostat, Tunneln som är Malmös femte (heh) Underverk, efter Bron, Skolan, Utopin och Tornet. Projektet har gått (heh) på räls, maken till professionellt bygge får man leta efter och kommer till och med att avslutas i förtid och ser ut hålla sin budget något så när. Bara att klippa band och börja pendla och sen räkna hem den samhällsekonomiska vinsten. Kanske om man är staten i alla fall.

Men om man är Malmö stad då? Hur säkrar man lönsamheten då? Hur maximerar man den samhälleliga nyttan? Jag tror ärligt talat inte att Malmö stad överhuvud taget begriper vad som håller på att hända. Citytunneln är nåt som Malmö i princip har fått gratis som en gåva av staten. Det huvudsakliga motivet till tunneln var att förenkla tågflödet genom Malmö och staden fick mer eller mindre välja och vraka på en meny av utredda alternativ. Såklart valde man det dyraste, man har ju inte behövt satsa något särskilt själva. Det minsta man kan kräva är väl att man ser till att förbereda en plan i tid för invigningen. Citytunneln har varit en känd faktor i åtta år men i elfte timmen inser någon att det blir en förfärlig massa cyklar och kanske ramlar pengen ner nu. Man kan tycka att åtminstone staten borde kräva att Malmö stad förvaltar sin gåva på ett sätt som gynnar tillväxten i landet och ger utväxling på den enorma investeringen.
Är det av snålhet eller ren oförsynthet som den förekommande planeringen tycks luta åt storslagen tomhet? Såväl kring Centralen som Triangeln verkar man inte kunna tänka längre än att det behövs stora ytor med natursten. Varför ser man på citytunnelstationerna som om de vore tunnelbanestationer i nån förort där resenärerna ska dyka upp ur små glasbubblor och för att slussas ut som lämmeltåg i regnet så fort och så lång bort som möjligt?

I fantasilös populism tycks man prioritera sånt som man anser att folk kan relatera till. Mer intresse ägnas till exempel åt att transformera Stortorget från en stor tom plats utan potential till en stor tom plats utan potential. Varför denna brist på initiativ att ta tillvara på den enorma kraft som de nya rörelsemönstren för med sig? Undantaget är kanske citys sista kvarvarande stadsbyggnadspolitiska skamfläck, parkeringen bakom Triangeln, där man i varje fall inte tycks motsätta sig en utbyggnad av köpcentrat. Pinsamheten i att denna tomt stått tom i tjugo år väger sannolikt tyngre i detta fall än förståelsen av vad 40 000 nya resenärer betyder för efterfrågan på arbetsplatser, bostäder, handel och service. Stadsbyggnadsuppdraget måste vara mycket större, det handlar om politisk vilja att skapa mervärden.

Stationsområden är extremt utmanande ur stadsbyggnadssynpunkt. I fallet med station Triangeln finns nästan inget som helst i planeringsväg. Offentligt samtal saknas, liksom planprogram (det instrument där man drar upp riktlinjerna för ett områdes utveckling. En möjlig förklaring är att man vill avvakta och se vad som händer innan man gör en plan men detta känns knappast försvarligt. En tidigare utredning som gjorts nämner vikten av ordentlig planering, till exempel för att undvika att otrygga miljöer uppstår. Detta är en punkt som inte nog kan överdrivas. Har man väl börjat en negativ utveckling kan det dels gå mycket snabb och dels vara mycket svårt att ändra på. Områden kan snabbt förslummas och att återställa bilden kan ta lång tid. Platser där folk bara strömmar igenom blir lätt otrygga till skillnad platser där folk har en anledning att vistas, (jobba, bo, handla, fika etc). Utformningen av stationsmiljöer är ofta vattendelare och jag menar att i detta nu står man inför ett ansvarskrävande val om man vill se tillväxt eller förfall kring citytunnelstation Triangeln.

Det behövs alltså ett brett utbud av verksamheter, något som försvåras om man tar bort den enda egentliga tomten där sådana skulle kunna etableras. Dessutom tycks själva inställningen till fenomenet cyklister ganska märklig. Det är helt uppenbart att man ser det som ett problem, som behöver lösas. Det vore ett olyckligt antagande. Dels är det dumt att cyklismen som ett problem, och cyklar som som måste sopas under mattan i stadsmiljön. Tvärtom är cyklister något rakt igenom positivt, och dessutom ganska lika fotgängare i det att de gör som de vill. Det är vikigt att kunna tillmötesgå behovet mycket mer flexibelt och kreativt, då slipper gatukontoret i framtiden utvärdera varför så få använder det fina nya cykelgaraget, och varför de som gör det ställer cyklarna i en kaotisk hög vid infarten.

För den som vill läsa mer, se en sammanfattning av min än så länge enkelriktade korrespondens med Stadsbyggnadskotoret.

Uppdatering: Metro Arkitekters förslag blev visst för dyrt. 34 miljoner i stället för budgeterade 16. Nåja det är nu fem månader kvar till stationen öppnar och 2000 cyklister undrar var de ska ta vägen. Inte nog med att man inte tar vara på potentialen i citytunnelbygget, man lyckas rent av motverka den. Har Malmö råd med sådana missar?

Nytt namn till Centralen?

nospam@example.com (Kami Petersen) — Thu, 17 Sep 2009 13:59:50 +0200

Om sisådär ett år kommer Malmö att få en ny huvudstation, nämligen den vid Triangeln, mitt i centrala stan. Beräkningarna inför den nya järnvängsdragningen är att 37 000 resenärer kommer att passera station Triangeln medan Centralstationen endast kommer att frekventeras av 34 000 varje dygn. Frågan är dock, har centralstationen någonsin gjort skäl för sitt namn. Inte ens med utbyggnaden av västra hamnen kan man påstå att läget är särskilt hett (ekologiska Västra hamnen nås ju främst med stadsjeep), gissningsvis har dess placering mer med det tidigare behovet av godstrafik till Kockums och norra hamnen att göra.

Inom kort kommer vi dock att få en central station. Borde vi inte då för att undvika för staden ogynnsam förvirring byta ut namnet “Centralen” till något mer perifert, såsom Malmö Norr, station Hamnen eller Gamla stan. För den sakens skull ser jag ingen egentlig anledning till att kalla den nya huvudstationen för centralstationen, tänk på alla fina stationsnamn ute i Europa, namn som knyter an till sin omgivning och bidrar till platsbildning och identitetsskapande. Arbetsnamnet station Triangeln är därför utmärkt, det finns väl ingen som inte förundrats över härledningen av detta namn? Namnet har nämligen direkt med spårbunden infrastruktur att göra, då det kom av triangulär perrong som passerades av ett antal spårvagnar. Något som vi med lite tur kan återse inom överskådlig framtid igen.

Angående stadsbyggnad och citytunneln

nospam@example.com (Kami Petersen) — Tue, 15 Sep 2009 14:24:36 +0200

Ledamöter i Stadsbyggnadsnämnden,

På ert möte den 1e oktober kommer ni sannolikt rekommenderas att bifalla en ansökan om bygglov för ett större cykelgarage vid citytunnelstationen Triangelns södra uppgång. Jag är ordförande i angränsande Brf. Solgården samt arkitekt och följer därför områdets utveckling noggrant. Undertecknad har lämnat en erinran om denna ansökan och har valt att ställa den som medborgare. Jag vill nu dra er uppmärksamhet till huvudpunkterna i erinran, samt ställa mig till omedelbart förfogande vid eventuella oklarheter:

Fortsätt läsa "Angående stadsbyggnad och citytunneln"

Framtidsutsikter

nospam@example.com (Kami Petersen) — Mon, 14 Sep 2009 12:31:43 +0200

Har ibland funderat på att lära mig allt om överlevnad, köpa loss ett hektar bördig mark, gärna ett sånt där automatiskt i cirkelform med vallgrav runt och bosätta mig ett torn i mitten.

Nu vet jag var min pessimistisk-fatalistiska instinkt kommer ifrån. Så här illa är det enligt Kondratiev, för den som mot förmodan vill veta mer: