Var på Teatr Weimar igen, denna gång för att se Naturen, vanorna, tiden, moralen. Det var strålande, man får säga som man kommit att förvänta sig av Weimar, på en mängd sätt vilket redogörs för i recension efter recension i de största tidningarna. Själv tycker jag i synnerhet att denna pjäs tar ett nytt och djärvare steg i gränssnittet mot publiken och hela teatersituationen. Redan den tematiska föregångaren Heterofil präglades av ett på samma gång sorgset som anklagande kontaktsökande över en en osynlig men ändå plågsamt kännbar social barriär. Publiken var en del av fick man se fångad i en passiv och underordnad position som av rollpersonerna kunde utnyttjas till ett angrepp på publikens samvete från alla sidor. Ingen, oavsett kön, lämnade den föreställningen med en gäspning. I Naturen, vanorna, tiden, moralen var den synbara ordningen återställd och man kände sig trygg av att vara åter på läktarplats, vilket nog var klokt för att sänka den emotionella garden eftersom man förberett sig på en liknande omgång. Istället var det en skenbar men knivskarp glasvägg mellan scenrum och salong. Dialogen förmedlades via monitorer i detta gränssnitt, och skapar en metafor till ett kanske cyniskt laboratorieexperiment, här med filosofiska ämnen personifierade som organismer under distanserad observation i en sluten kuvös—skådespelarna interagerar direkt i förhållande till denna virtuella glasvägg.

En annan intressant aspekt är den nästan självironiska relationen till manus. Recitationen som vanligtvis på ett obevekligt sätt översvallar den Weimaranska publiken, kärvar plötsligt ihop och scriptan/regissören/laboratorieassistenten får rycka in om och om igen och tillrättalägga experimentet och dess förkroppsligade teoretiska begrepp, ett intressant förhållande till de inslag av gradvisa meningsglidninar uppnådda genom absurd repetition av repliker som annars är ett signum.

Brasklapp: Jag kan ju också vara helt dum i huvudet och helt enkelt misstolkat några svaga passager under en generalrepetition som något genialiskt, men rimligtvis är detta en medveten lek.

Digital Renaissance asked me to summarize a recent discussion:

Why are we expected to fill our homes with ugly junk, such as CD’s, DVD’s, pocket books, to the extent that we have to go and buy ugly junk shelves from IKEA to get organized. I can’t wait for the day that some burglar will free me from the hundreds of discs that I’ve shoved up to the attic, so that i can reclaim some of that lousy investment from insurance.

Ah, but what then should we do with all our hard earned wealth? I think the answer is consumption, not stockpiling. Stockpiling is bad for the economy at all levels. What’s hot is being where the action is, part of the flow etc. That’s also where content producers can capitalize on the unique advantage of availability. Nobody can copy or steal och infringe on being first, instant and overwhelming. Consumers need to be able to link up intimately with the creative process of content producers and are surely willing to pay for it—A, because there’s no better alternative and, B, because they get intimate, and therefore sympathetic beyond the point of gratitude and generosity. Copyright becomes something expensive to forget.

So, exclusive instant access to the process of creation rather than the product of creation: It’s like sushi: Made before your eyes. It’s fresh. You buy it. It’s gone.

Kategorisering skall endast användas för historiska ändamål, och till och med då får den inte tillämpas på ett generellt sätt eller accepteras utanför en strängt definierad kontext eller utan specifika ändamål.

Mer specifikt så är kategorisering ett verktyg för att dra slutsatser i särskilda situationer. Det bör aldrig användas för aktiv forskning, utveckling eller kreativa aktiviteter i allmänhet som utförs i nuet eller planeras för framtiden. Kategorisering är i sådana situationer en onödig och artificiell begränsning.