Har ibland funderat på att lära mig allt om överlevnad, köpa loss ett hektar bördig mark, gärna ett sånt där automatiskt i cirkelform med vallgrav runt och bosätta mig ett torn i mitten.

Nu vet jag var min pessimistisk-fatalistiska instinkt kommer ifrån. Så här illa är det enligt Kondratiev, för den som mot förmodan vill veta mer:

.

Noterar, sent som vanligt, att konstfackskandalen endast blev en folkstorm när NUG trashade en t-banevagn. Innan dess hade medierna misslyckats med att piska upp stämningen emot Anna Odells mycket tankeprovocerande verk. Antagligen konstaterar man att konstnären genom sitt wallraffande gör jobbet bättre än media själva. Hade en journalist lyckats med samma bedrift att sätta fokus på en problematik som drabbar de mest utsatta i samhället hade det varit acklamationer och prisutdelningar. Men att det skulle krävas att en annan konstnär ställer till med ett mainstreamspektakel talar mest om det medialt omöjliga i att prata om svåra frågor.

Förvisso kan jag tycka att NUGs konstverk har estetiska och dramaturgiska kvaliteter, men som kommentar var det ganska intetsägande och borde varken förtjäna en plats i rampljuset eller den moraliska rätten att gå över gränsen.

Media

Det är många som ojar sig över ägarlägenheter nuförtiden. Jag menar att de flesta problem man tillskriver dessa inte har med formen i sig att göra. Varje bostadsform har naturligtvis sina för- och nackdelar, men snarare är det så att diskussionen kring en ny form sätter fingret på många av de problem som finns på bostadsmarknaden sedan länge.