Vi kommer aldrig att få klarhet i vilken stad som är farligast eftersom det inte finns någon bra statistik. Brottsförebyggande rådet har statistik på kommunal nivå över antalet anmälda brott. Detta har dock lite med antalet inträffade brott att göra, när det gäller mord är det av olika anledningar inte ovanligt att det anmäls två till tre gånger så många mord som faktiskt begås. Å andra sidan har Socialstyrelsen statistik över hur många som dött genom “övergrepp av annan person”, dock bara länsvis.

Men hur som helst, om det är just städer som ska jämföras är det klokt att försöka definiera en grund som gör statistiken jämförbar. Kommuner är inte städer och vice versa. En idé är därför att försöka skapa en gemensam nämnare i den statistik som finns genom att anväda sig av begreppet tätortsgrad. Det är ett mått som beskriver hur stor andel av befolkningen som bor i tätort inom det avgränsade området, och denna statistik finns på såväl läns- som kommunal nivå.

Det har blivit allmänt känt att Malmö har en del svåra problem. Svåra problem som inte har enkla lösningar.

Vad jag ser är en akut förtroendekris mellan medborgare i vissa områden eller grupper och civilsamhället. Inte oförtjänt, och häri ligger en av de viktigaste lösningarna. Vad som är helt nödvändigt är att upprätta eller åtminstone återupprätta tillit till samhället och viljan till självuppoffring för det allmännas skull. Det kan låta magstarkt i nuläget men då accepterar man medias ensidiga fokus på polisens förklaringsmodell om vittnen som inte vågar kontakta rättsväsendet. Men sådana förslag som nu förs fram om anonyma eller sekretessbelagda vittnesmål tror jag i alla fall ger rakt motsatt resultat. De underminerar värdet på sanningen och respekten för samhället och urholkar alltså moralen. Det är rädslans politik.