En organisation tillfrågade mig nyligen om tips och förslag om hur de kan arbeta med sociala medier—en utmärkt chans att strukturera några observationer kring den korporala sociala webben.

Jag tror att en viktig utgångspunkt är sociala medier måste få vara just sociala. Vad menar jag då? Många organisationer och företag
försöker desperat förstå hur de kan exploatera sociala medier på bästa sätt. Vanligt är att man skapar officiella Twitter/Facebook/etc-konton, och ålägger någon i organisationen att pusha ut information. Ett ganska gammaldags tänk och medan jag tror att detta kan funka precis lika bra som någon annan traditionell oriktad push-kanal, såsom epost, direktreklam etc, är risken att man av många uppfattas som tröttsam, ointressant och kanske i värsta fall direkt störande. Den som uttrycker sitt intresse och börjar “följa” organisationen gör kanske det med en viss förhoppning om att få vara med i ett sammanhang, men upptäcker snart att man bara blir tilltalad. Kanske är det inte så att organisationen skulle vara ointresserad av att lyssna, men det är inte egentligen det som är problemet, utan snarare att det är svårt att förstå vari det sociala bortom kommunikationsbiten ligger. Kan man överhuvud taget vara social med en organisation? Kan man vara kompis med en organisation? Kan man följa ett företag?

I stället tror jag att man som organisation bör våga överväga vad det innebär avstå från att skapa diverse sociala personas och platser. Metaforerna är ogiltiga. Företag och föreningar har redan—är redan—sociala nätverk. Dessa består av anställda, kunder, medlemmar, blivande och före detta dito. Vad som behövs är att aktivera och stimulera och integrera dessa nätverk, katalysera och ge dem näring för att de ska växa organiskt. Det som föder dessa nätverk är kvalitativt innehåll och meningssökande, ju mer konkret desto högre näringsvärde. Just den lyckade relationen mellan “IRL” och de sociala medierna tyder på detta. Det sociala mediet är varken riktat eller oriktat, varken push eller pull och detta är kvaliteter som man måste uppmärksamma. Den informatiska modellen är den horisontella, och informatiken säger också att man inte egentligen kan kontrollera en horisontell kommunikationsmodell, man kan försöka vara ett så bra samtalsämne som möjligt.

Många sociala medier erbjuder förutom en identitet även en plats. Medan Twitter är lika platslöst som din mobiltelefon erbjuder Myspace å andra sidan individen en egen lättsnickrad hemsida, utan html och med en relevant arsenal av verktyg för självuttryck. Facebook försöker brygga över båda aspekterna. Men de platsbaserade är just baserade på detta behov att kanalisera uttryck eller identitet och riskerar att skapa problem för företag och organisationer eftersom de oftast har andra behov. Till exempel råkar man lätt ut för att konkurrera med sin egen webbplats på den vanliga webben. Man glömmer lätt att medan den traditionella webbplatsen är flexibel, beständig och lätt tillgänglig för alla är de sociala nätverken styrda, flyktiga och paradoxalt nog också mycket exkluderande. Vissa menar att det kan utgöra ett bra komplement, vilket kan stämma om man tekniskt lyckas koppla ihop de olika sidorna på ett användarrelevant sätt. Men med konkurrens så menar jag främst vad jag konstaterat i många verkliga fall: en konkurrens om den tid, omsorg och de resurser som krävs för att underhålla och uppdatera den digitala närvaron. Det hela bottnar sig i en skenbar oförståelse för de behov som organisationer har från de som äger de sociala nätverken, man inser inte att en organisation inte ofta kan existera optimalt inom ramarna för en annan. Kanske är det en långt dragen försiktighet för att inte förlora framtida ännu icke påkomna intäktskällor.

Den sociala pannkakan är nog hur som helst på väg nedåt, och det blir spännande att se var den landar. En aspekt som jag tror att vi ofrånkomligt kommer tillbaka till om och om igen, oavsett hur mycket vi försöker fly från den är produktionen av innehåll. Inte information, inte updates, inte var, när eller hur, utan vad.

Post scriptum: Nu hade det varit fint om jag redan skrivit en artikel med namnet “Flykten från Content“, som skulle handla om varför vi alltid i det längsta tycks dra oss från att producera meningsfullt innehåll? Följ mig, vetja.

Marit Paulsson framträdde i en kvasidebatt i SVTs litteraturprogram Babel häromkvällen. Temat för denna var (blev) ekologisk mat, bra eller dåligt. Av någon anledning tänkte man att i stället för att intervjua tre personer med tre olika (förvisso matrelaterade) diskussionsämnen var för sig dela soffa. De inbjudna var av kategorin halvkändisar med skygglappar, så självupptagna av att bevisa sina egna meriter att de är helt ovilliga eller oförmögna att ta in eller reagera på vad andra säger. Den självgode programledaren bollar trivsamt och tillrättalagt ut ordet. Marit tog det genast. Hon har tydligen skrivit en bok om maten vi äter. Det är ett ämne hon ömmar för, hon är antagligen den som gjort mest för den smakrika potatisen. Det tycks egentligen vara vanorna som intresserar, om man får tro kortversionen. Nu tar hon emellertid chansen att lura oss att gå och köpa hennes bok genom att deklamera att ekologiskt lantbruk leder till undergången. Avkastningen uppges bli hälften jämfört med konventionellt jordbruk och jordens befolkning har fördubblats sedan begreppet ekologiskt ‘uppfanns’. Marit erkänner att även hon blivit lurad, men att det hela var en fluga och att hon nu har sett sanningen. Det lät faktiskt som om hon trodde på sig själv—lite som ett Maud-Olofsson-jag-gör-det-för-mina-barn-moment. Maten räcker alltså inte till en växande befolkning om man odlar ekologiskt. En stund senare råkar hon dock avslöja att det just nu finns lika många som äter för mycket som äter för litet. Är det då inte en fördelningsproblematik? Måhända är avkastningen just nu hälften, men hur räknar man då? Det finns de som gör gällande att ekologiskt producerad mat innehåller avsevärt mycket högre koncentration av näring (förutom att det inte innehåller gift). Räknar man antalet absolut fläckfria äpplen som produceras, eller antalet doser av rekommenderat dagligt näringsintag? Och vad händer när man nu börjar lägga forskningspengar på ekologiska produktionsmetoder, när högteknologin får lägga sitt till de årtusender av empirisk kunskap som nästan gått förlorad under bara något decennium? Och är förresten befolkningsökning vi har just nu ett självändamål, eller ens sannolik i framtiden? Tillväxtens vara eller icke vara kan vi inte göra så mycket åt. Brist, krig och elände kommer att drabba oss för eller senare med anledning av denna, och frågan är väl snarast om vi vill försöka vända utvecklingen innan vi blir tio miljarder fattiga (börja ta ansvar nu) eller låta det gå åt skogen när vi är tjugo (fortsätt driva lantbruket som en enorm oljeeldad och oljegödd industri och skjut upp problemet tills oljan tar slut). Skulle vi dessutom lyckas minska köttkonsumtionen börjar vi nog närma oss en hållbar lösning—Marit kanske borde upplysas om den riktigt usla avkastningen på köttproduktion. Lite förenklat kan man säga att varje levande slaktgris tar resurser som kunde räcka för att uppehålla ett människoliv, varje kilo kött i djurhållningen hade kunnat vara ett kilo mer i kroppsvikt på ett undernärt barn i tredje världen. Dessutom det finns de som menar att uppemot hälften av den mat vi producerar försvinner i olika led och hamnar på soptippen i stället för i magen.

Länkar: sds.

Det är många som ojar sig över ägarlägenheter nuförtiden. Jag menar att de flesta problem man tillskriver dessa inte har med formen i sig att göra. Varje bostadsform har naturligtvis sina för- och nackdelar, men snarare är det så att diskussionen kring en ny form sätter fingret på många av de problem som finns på bostadsmarknaden sedan länge.