Marit Paulsson framträdde i en kvasidebatt i SVTs litteraturprogram Babel häromkvällen. Temat för denna var (blev) ekologisk mat, bra eller dåligt. Av någon anledning tänkte man att i stället för att intervjua tre personer med tre olika (förvisso matrelaterade) diskussionsämnen var för sig dela soffa. De inbjudna var av kategorin halvkändisar med skygglappar, så självupptagna av att bevisa sina egna meriter att de är helt ovilliga eller oförmögna att ta in eller reagera på vad andra säger. Den självgode programledaren bollar trivsamt och tillrättalagt ut ordet. Marit tog det genast. Hon har tydligen skrivit en bok om maten vi äter. Det är ett ämne hon ömmar för, hon är antagligen den som gjort mest för den smakrika potatisen. Det tycks egentligen vara vanorna som intresserar, om man får tro kortversionen. Nu tar hon emellertid chansen att lura oss att gå och köpa hennes bok genom att deklamera att ekologiskt lantbruk leder till undergången. Avkastningen uppges bli hälften jämfört med konventionellt jordbruk och jordens befolkning har fördubblats sedan begreppet ekologiskt ‘uppfanns’. Marit erkänner att även hon blivit lurad, men att det hela var en fluga och att hon nu har sett sanningen. Det lät faktiskt som om hon trodde på sig själv—lite som ett Maud-Olofsson-jag-gör-det-för-mina-barn-moment. Maten räcker alltså inte till en växande befolkning om man odlar ekologiskt. En stund senare råkar hon dock avslöja att det just nu finns lika många som äter för mycket som äter för litet. Är det då inte en fördelningsproblematik? Måhända är avkastningen just nu hälften, men hur räknar man då? Det finns de som gör gällande att ekologiskt producerad mat innehåller avsevärt mycket högre koncentration av näring (förutom att det inte innehåller gift). Räknar man antalet absolut fläckfria äpplen som produceras, eller antalet doser av rekommenderat dagligt näringsintag? Och vad händer när man nu börjar lägga forskningspengar på ekologiska produktionsmetoder, när högteknologin får lägga sitt till de årtusender av empirisk kunskap som nästan gått förlorad under bara något decennium? Och är förresten befolkningsökning vi har just nu ett självändamål, eller ens sannolik i framtiden? Tillväxtens vara eller icke vara kan vi inte göra så mycket åt. Brist, krig och elände kommer att drabba oss för eller senare med anledning av denna, och frågan är väl snarast om vi vill försöka vända utvecklingen innan vi blir tio miljarder fattiga (börja ta ansvar nu) eller låta det gå åt skogen när vi är tjugo (fortsätt driva lantbruket som en enorm oljeeldad och oljegödd industri och skjut upp problemet tills oljan tar slut). Skulle vi dessutom lyckas minska köttkonsumtionen börjar vi nog närma oss en hållbar lösning—Marit kanske borde upplysas om den riktigt usla avkastningen på köttproduktion. Lite förenklat kan man säga att varje levande slaktgris tar resurser som kunde räcka för att uppehålla ett människoliv, varje kilo kött i djurhållningen hade kunnat vara ett kilo mer i kroppsvikt på ett undernärt barn i tredje världen. Dessutom det finns de som menar att uppemot hälften av den mat vi producerar försvinner i olika led och hamnar på soptippen i stället för i magen.

Länkar: sds.

Visa större karta

Jag tycker inte bättre om avgaser än någon annan men ett bilfritt Möllevångstorg tror jag är ett misstag. Inte för att jag för den delen tycker att det är bra som det är men jag menar att bilarna är viktiga i stadsbilden, inte minst kring en plats som måste behållas levande. Problemet i sammanhanget är nog egentligen genomfartstrafiken. Möllevångstorget är Malmös bästa handelstorg och just en sådan plats. Jag tror faktiskt att den blandade trafiken är en av förutsättningarna för detta. Mitt förslag är då i stället: