2009-09-17
10 miljarder för ett cykelskjul
Blev intervjuad av Sydsvenskan förra veckan och i dag är jag tydligen med som expervittne i deras pappersupplaga. Huvudartikeln kan man dock läsa på nätet. Upprinnelsen är visst att journalisten snappat upp min erinran till Stadsbyggnadsnämnden i den offentliga korrespondensen. Gott och väl.
Drygt 10 miljarder har den kostat, Tunneln som är Malmös femte (heh) Underverk, efter Bron, Skolan, Utopin och Tornet. Projektet har gått (heh) på räls, maken till professionellt bygge får man leta efter och kommer till och med att avslutas i förtid och ser ut hålla sin budget något så när. Bara att klippa band och börja pendla och sen räkna hem den samhällsekonomiska vinsten. Kanske om man är staten i alla fall.
Men om man är Malmö stad då? Hur säkrar man lönsamheten då? Hur maximerar man den samhälleliga nyttan? Jag tror ärligt talat inte att Malmö stad överhuvud taget begriper vad som håller på att hända. Citytunneln är nåt som Malmö i princip har fått gratis som en gåva av staten. Det huvudsakliga motivet till tunneln var att förenkla tågflödet genom Malmö och staden fick mer eller mindre välja och vraka på en meny av utredda alternativ. Såklart valde man det dyraste, man har ju inte behövt satsa något särskilt själva. Det minsta man kan kräva är väl att man ser till att förbereda en plan i tid för invigningen. Citytunneln har varit en känd faktor i åtta år men i elfte timmen inser någon att det blir en förfärlig massa cyklar och kanske ramlar pengen ner nu. Man kan tycka att åtminstone staten borde kräva att Malmö stad förvaltar sin gåva på ett sätt som gynnar tillväxten i landet och ger utväxling på den enorma investeringen.
Är det av snålhet eller ren oförsynthet som den förekommande planeringen tycks luta åt storslagen tomhet? Såväl kring Centralen som Triangeln verkar man inte kunna tänka längre än att det behövs stora ytor med natursten. Varför ser man på citytunnelstationerna som om de vore tunnelbanestationer i nån förort där resenärerna ska dyka upp ur små glasbubblor och för att slussas ut som lämmeltåg i regnet så fort och så lång bort som möjligt?
I fantasilös populism tycks man prioritera sånt som man anser att folk kan relatera till. Mer intresse ägnas till exempel åt att transformera Stortorget från en stor tom plats utan potential till en stor tom plats utan potential. Varför denna brist på initiativ att ta tillvara på den enorma kraft som de nya rörelsemönstren för med sig? Undantaget är kanske citys sista kvarvarande stadsbyggnadspolitiska skamfläck, parkeringen bakom Triangeln, där man i varje fall inte tycks motsätta sig en utbyggnad av köpcentrat. Pinsamheten i att denna tomt stått tom i tjugo år väger sannolikt tyngre i detta fall än förståelsen av vad 40 000 nya resenärer betyder för efterfrågan på arbetsplatser, bostäder, handel och service. Stadsbyggnadsuppdraget måste vara mycket större, det handlar om politisk vilja att skapa mervärden.
Stationsområden är extremt utmanande ur stadsbyggnadssynpunkt. I fallet med station Triangeln finns nästan inget som helst i planeringsväg. Offentligt samtal saknas, liksom planprogram (det instrument där man drar upp riktlinjerna för ett områdes utveckling. En möjlig förklaring är att man vill avvakta och se vad som händer innan man gör en plan men detta känns knappast försvarligt. En tidigare utredning som gjorts nämner vikten av ordentlig planering, till exempel för att undvika att otrygga miljöer uppstår. Detta är en punkt som inte nog kan överdrivas. Har man väl börjat en negativ utveckling kan det dels gå mycket snabb och dels vara mycket svårt att ändra på. Områden kan snabbt förslummas och att återställa bilden kan ta lång tid. Platser där folk bara strömmar igenom blir lätt otrygga till skillnad platser där folk har en anledning att vistas, (jobba, bo, handla, fika etc). Utformningen av stationsmiljöer är ofta vattendelare och jag menar att i detta nu står man inför ett ansvarskrävande val om man vill se tillväxt eller förfall kring citytunnelstation Triangeln.
Det behövs alltså ett brett utbud av verksamheter, något som försvåras om man tar bort den enda egentliga tomten där sådana skulle kunna etableras. Dessutom tycks själva inställningen till fenomenet cyklister ganska märklig. Det är helt uppenbart att man ser det som ett problem, som behöver lösas. Det vore ett olyckligt antagande. Dels är det dumt att cyklismen som ett problem, och cyklar som som måste sopas under mattan i stadsmiljön. Tvärtom är cyklister något rakt igenom positivt, och dessutom ganska lika fotgängare i det att de gör som de vill. Det är vikigt att kunna tillmötesgå behovet mycket mer flexibelt och kreativt, då slipper gatukontoret i framtiden utvärdera varför så få använder det fina nya cykelgaraget, och varför de som gör det ställer cyklarna i en kaotisk hög vid infarten.
För den som vill läsa mer, se en sammanfattning av min än så länge enkelriktade korrespondens med Stadsbyggnadskotoret.
2009-09-15
Angående stadsbyggnad och citytunneln
Ledamöter i Stadsbyggnadsnämnden,
På ert möte den 1e oktober kommer ni sannolikt rekommenderas att bifalla en ansökan om bygglov för ett större cykelgarage vid citytunnelstationen Triangelns södra uppgång. Jag är ordförande i angränsande Brf. Solgården samt arkitekt och följer därför områdets utveckling noggrant. Undertecknad har lämnat en erinran om denna ansökan och har valt att ställa den som medborgare. Jag vill nu dra er uppmärksamhet till huvudpunkterna i erinran, samt ställa mig till omedelbart förfogande vid eventuella oklarheter:
2009-06-21
Exit Twingly
Eder guru fick just en “kort fråga” om vad pingback innebär och förstod genast att svaret inte skulle bli så kort. I stället sattes ett malande förakt emot en viss webbtjänst i pränt.
2009-03-26
Lurad av Marit?
Marit Paulsson framträdde i en kvasidebatt i SVTs litteraturprogram Babel häromkvällen. Temat för denna var (blev) ekologisk mat, bra eller dåligt. Av någon anledning tänkte man att i stället för att intervjua tre personer med tre olika (förvisso matrelaterade) diskussionsämnen var för sig dela soffa. De inbjudna var av kategorin halvkändisar med skygglappar, så självupptagna av att bevisa sina egna meriter att de är helt ovilliga eller oförmögna att ta in eller reagera på vad andra säger. Den självgode programledaren bollar trivsamt och tillrättalagt ut ordet. Marit tog det genast. Hon har tydligen skrivit en bok om maten vi äter. Det är ett ämne hon ömmar för, hon är antagligen den som gjort mest för den smakrika potatisen. Det tycks egentligen vara vanorna som intresserar, om man får tro kortversionen. Nu tar hon emellertid chansen att lura oss att gå och köpa hennes bok genom att deklamera att ekologiskt lantbruk leder till undergången. Avkastningen uppges bli hälften jämfört med konventionellt jordbruk och jordens befolkning har fördubblats sedan begreppet ekologiskt ‘uppfanns’. Marit erkänner att även hon blivit lurad, men att det hela var en fluga och att hon nu har sett sanningen. Det lät faktiskt som om hon trodde på sig själv—lite som ett Maud-Olofsson-jag-gör-det-för-mina-barn-moment. Maten räcker alltså inte till en växande befolkning om man odlar ekologiskt. En stund senare råkar hon dock avslöja att det just nu finns lika många som äter för mycket som äter för litet. Är det då inte en fördelningsproblematik? Måhända är avkastningen just nu hälften, men hur räknar man då? Det finns de som gör gällande att ekologiskt producerad mat innehåller avsevärt mycket högre koncentration av näring (förutom att det inte innehåller gift). Räknar man antalet absolut fläckfria äpplen som produceras, eller antalet doser av rekommenderat dagligt näringsintag? Och vad händer när man nu börjar lägga forskningspengar på ekologiska produktionsmetoder, när högteknologin får lägga sitt till de årtusender av empirisk kunskap som nästan gått förlorad under bara något decennium? Och är förresten befolkningsökning vi har just nu ett självändamål, eller ens sannolik i framtiden? Tillväxtens vara eller icke vara kan vi inte göra så mycket åt. Brist, krig och elände kommer att drabba oss för eller senare med anledning av denna, och frågan är väl snarast om vi vill försöka vända utvecklingen innan vi blir tio miljarder fattiga (börja ta ansvar nu) eller låta det gå åt skogen när vi är tjugo (fortsätt driva lantbruket som en enorm oljeeldad och oljegödd industri och skjut upp problemet tills oljan tar slut). Skulle vi dessutom lyckas minska köttkonsumtionen börjar vi nog närma oss en hållbar lösning—Marit kanske borde upplysas om den riktigt usla avkastningen på köttproduktion. Lite förenklat kan man säga att varje levande slaktgris tar resurser som kunde räcka för att uppehålla ett människoliv, varje kilo kött i djurhållningen hade kunnat vara ett kilo mer i kroppsvikt på ett undernärt barn i tredje världen. Dessutom det finns de som menar att uppemot hälften av den mat vi producerar försvinner i olika led och hamnar på soptippen i stället för i magen.
Länkar: sds.
2009-02-24
Bil bidrar till Möllevångstorget
Jag tycker inte bättre om avgaser än någon annan men ett bilfritt Möllevångstorg tror jag är ett misstag. Inte för att jag för den delen tycker att det är bra som det är men jag menar att bilarna är viktiga i stadsbilden, inte minst kring en plats som måste behållas levande. Problemet i sammanhanget är nog egentligen genomfartstrafiken. Möllevångstorget är Malmös bästa handelstorg och just en sådan plats. Jag tror faktiskt att den blandade trafiken är en av förutsättningarna för detta. Mitt förslag är då i stället:
