“Jord- och skogsbruk är av nationell betydelse. Brukningsvärd jordbruksmark får [bebyggas] endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk. Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk. [Planering och byggande] ska syfta till att mark- och vattenområden används för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till beskaffenhet, läge och behov. Företräde ska ges åt sådan användning som från allmän synpunkt medför en god hushållning. [Planering] ska med hänsyn till natur- och kulturvärden, miljö- och klimataspekter […] främja en ändamålsenlig struktur och en estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse, grönområden och kommunikationsleder, en från social synpunkt god livsmiljö som är tillgänglig och användbar för alla samhällsgrupper, en långsiktigt god hushållning med mark, vatten, energi och råvaror samt goda miljöförhållanden i övrigt, och en god ekonomisk tillväxt och en effektiv konkurrens.”

Låter det som en miljöpartistiskt promemoria om fysisk planering? Förvisso. Citatet kan tyckas vara ett tydligt ställningstagande mot den trend av bilberoende exploateringsmönster i form av villaenklaver längs städernas allt fler och bredare tillfartsleder och den till synes ohejdbara utglesning som pågår slentrianmässigt i deras periferier. Värst är det naturligtvis i USA men så gott som alla länder som genomgår eller genomgått industrialiseringen känner fenomenet, så även på hemmaplan. Det är dock bara sedan försörjning av mat och energi på en global skala problematiserats som markpolitik blivit en reell fråga och man kan fundera på när oron ska manifestera sig i eftertänksamhet och återhållsamhet hos våra lokalpolitiker och planerare.

Naturligtvis väcker ovanstående manifest följdfrågor, och lämnar givetvis några avvägningar öppna för tolkning. Kan det vara ett väsentligt samhällsintresse att medge villabebyggelse och i så fall när? Hur definieras ett sådant behov? Hur kan man väga behovet av villor mot behovet av små lägenheter eller mot behovet av jordbruksprodukter? Vad är viktigast per kvadratmeter för ekonomisk tillväxt och effektiv konkurrens, villor eller odling respektive tät och blandad stad? Ur allmän synpunkt, innebär inte såväl jordbruksprodukter som tät och blandad stad en bättre hushållning med marken än villaområden?

Man kan invända att frågorna nästan besvarar sig själva, men häri ligger faktiskt den stora osäkerheten. För medan det lätt redigerade citatet kan upplevas som övertydligt utgör det emellertid också den svenska lagstiftningen på området, såsom den återfinns i miljöbalkens tredje kapitel paragraf fyra och plan- och bygglagens andra kapitel paragraf två och tre. Och när det gäller juridik, så kan varje otydlighet uppenbarligen medvetet missförstås i det yttersta.

Sören Wibe skriver i en insändare i SvD om problemet med etanol som drivmedel. Jag tyckte att artikeln var oerhört pedagogisk. Etanol ingår i ett kretslopp, men är ändå inte koldioxidneutralt, eftersom etanol som drivmedel förutsätter och medför att skog omvandlas till åkermark, vilket inte hittils funnits med i beräkningarna. Om man skulle förtydliga något lite mer skulle det vara att trycka på att problemet att hugga ner skog och i stället odla fältgrödor är att skogen lagrar tiotals gånger mer kol än fältgrödor gör.
Ett sätt är att börja tänka i volym i stället för yta när man talar om grönytor. Det är lätt att inse att en skog innehåller fler kubikmeter växtmassa än en åker. Gör man om en skog till en åker frigörs på en gång stora mängder koldioxid som tagit 50-60 år att binda upp i skogens växtmassa, och som tar lika lång tid att och oskadliggöra denna koldioxid igen om man skulle ångra sig. Och inom det tidsperspektivet är konsensus att till varje pris måste undvika armageddon. Skog är en koldioxidreservoar. Omställning till åker är egentligen precis samma sak som att vi har eldat upp koldioxidreservoarer i form av olja och naturgas det senaste århundradet. Visst, flera storleksordningar mindre men det är och förblir ett steg i fel riktning i ett akut skede då vi måste ta och stödja steg i rätt riktning.
Däremot antyds att det skulle vara skillnad på etanol och etanol, vilket jag tycker är ett farligt och enögt resonemang: uppenbarligen går det utmärkt att transportera etanol runt hela jorden. Marknaden för produkten etanol är global och vi har redan en situation där “mindre dåliga” framställningsmetoder från det ena delen av jorden inte ersätter någon annan metod, utan kompletterar. Det råder underskott och produktionsformerna för etanol tävlar inte med varandra utan med andra produkter som kan produceras av samma finita resurser.

Uppdatering: Svar på Wibes debattartikel från Gröna bilisters (vilken oxymoron) Jakob Lagercrantz i SvD idag. Notera att inte på nǻgot sätt bemöter han resonemanget. I desperation avfärdas det som svajigt. Märkligt att erbjudas replikutrymme om man inte har något försvar… Måste göra mer skada än nytta.

Har ibland funderat på att lära mig allt om överlevnad, köpa loss ett hektar bördig mark, gärna ett sånt där automatiskt i cirkelform med vallgrav runt och bosätta mig ett torn i mitten.

Nu vet jag var min pessimistisk-fatalistiska instinkt kommer ifrån. Så här illa är det enligt Kondratiev, för den som mot förmodan vill veta mer:

.

Marit Paulsson framträdde i en kvasidebatt i SVTs litteraturprogram Babel häromkvällen. Temat för denna var (blev) ekologisk mat, bra eller dåligt. Av någon anledning tänkte man att i stället för att intervjua tre personer med tre olika (förvisso matrelaterade) diskussionsämnen var för sig dela soffa. De inbjudna var av kategorin halvkändisar med skygglappar, så självupptagna av att bevisa sina egna meriter att de är helt ovilliga eller oförmögna att ta in eller reagera på vad andra säger. Den självgode programledaren bollar trivsamt och tillrättalagt ut ordet. Marit tog det genast. Hon har tydligen skrivit en bok om maten vi äter. Det är ett ämne hon ömmar för, hon är antagligen den som gjort mest för den smakrika potatisen. Det tycks egentligen vara vanorna som intresserar, om man får tro kortversionen. Nu tar hon emellertid chansen att lura oss att gå och köpa hennes bok genom att deklamera att ekologiskt lantbruk leder till undergången. Avkastningen uppges bli hälften jämfört med konventionellt jordbruk och jordens befolkning har fördubblats sedan begreppet ekologiskt ‘uppfanns’. Marit erkänner att även hon blivit lurad, men att det hela var en fluga och att hon nu har sett sanningen. Det lät faktiskt som om hon trodde på sig själv—lite som ett Maud-Olofsson-jag-gör-det-för-mina-barn-moment. Maten räcker alltså inte till en växande befolkning om man odlar ekologiskt. En stund senare råkar hon dock avslöja att det just nu finns lika många som äter för mycket som äter för litet. Är det då inte en fördelningsproblematik? Måhända är avkastningen just nu hälften, men hur räknar man då? Det finns de som gör gällande att ekologiskt producerad mat innehåller avsevärt mycket högre koncentration av näring (förutom att det inte innehåller gift). Räknar man antalet absolut fläckfria äpplen som produceras, eller antalet doser av rekommenderat dagligt näringsintag? Och vad händer när man nu börjar lägga forskningspengar på ekologiska produktionsmetoder, när högteknologin får lägga sitt till de årtusender av empirisk kunskap som nästan gått förlorad under bara något decennium? Och är förresten befolkningsökning vi har just nu ett självändamål, eller ens sannolik i framtiden? Tillväxtens vara eller icke vara kan vi inte göra så mycket åt. Brist, krig och elände kommer att drabba oss för eller senare med anledning av denna, och frågan är väl snarast om vi vill försöka vända utvecklingen innan vi blir tio miljarder fattiga (börja ta ansvar nu) eller låta det gå åt skogen när vi är tjugo (fortsätt driva lantbruket som en enorm oljeeldad och oljegödd industri och skjut upp problemet tills oljan tar slut). Skulle vi dessutom lyckas minska köttkonsumtionen börjar vi nog närma oss en hållbar lösning—Marit kanske borde upplysas om den riktigt usla avkastningen på köttproduktion. Lite förenklat kan man säga att varje levande slaktgris tar resurser som kunde räcka för att uppehålla ett människoliv, varje kilo kött i djurhållningen hade kunnat vara ett kilo mer i kroppsvikt på ett undernärt barn i tredje världen. Dessutom det finns de som menar att uppemot hälften av den mat vi producerar försvinner i olika led och hamnar på soptippen i stället för i magen.

Länkar: sds.

Den senaste tiden har gamla Malmö visat stora svaghetstecken vad gäller krogfronten. Utan att göra anspråk på att bli nästa självutnämnda krogrescencent vill jag dock passa på att till min uppgivenhet kring möjligheterna att få en tillfredsställande lunch i city lägga en observation om att den långa nord-syd-kampen om stadens krogpublik. Detta har varit långkörare som pågått ända sedan den yngre tredjedelen av Växjö flyttade till Malmö och på det mest fantastiska sätt mötte stadens alagare, generation X i den sprudlande nybyggaranda som ett stort antal invandrarföretagare lyckats etablera kring Möllevången. Kampen tycks nu att gå mot sitt slut.