Tänk om det kunde bli en upplevelse att gå på bio. Det tycks som om din enda anledning att gå på bio idag är att du fått ett par filmcheckar av nån välvillig äldre släkting. Vad skulle det annars vara? Inte är det utbudet. Inte heller 15-minuterskön till fram till den underbetalda popcorn-blondinen. Inte heller priset på popcornen. Och inte är det atmosfären i foajén. Eller ytterligare 15 minuters lidande med mördande reklam fast nu i HD™, THX™ och DTS™-format. Innan filmen, jag menar filmtrailrarna för de redan hjärndöda, kan börja. Vore väl mycket begärt om filmen var nåt att ha, men det var ju förhoppningsvis inte du som betalade.

Men det är inte priset som är problemet, trots att en inflationskorrigerad biobiljett blivit flera hundra procent dyrare sedan 1957. Folk kan betala mer än så för några timmars underhållning, ta teatern eller popkoncerten som exempel. Jag skulle gärna betala ifall det vore riktigt schysst att gå på bio. Upplevelsekonceptet måste renodlas, utsugarattityden och alla andra publikföraktande inslag måste bort, de unika styrkorna främhävas. Teknik finns så det räcker och blir över. Det måste bli bättre än video. Hemmabio om man vill sunka ner sig, en bioafton däremot skall inte vara bekvämare, inte mer anonym, utan en oemotståndlig anledning att klä upp dig i din mest bizarra utstyrsel. Nischa utbudet i breda teman under olika kvällar, nytt och gammalt om vart annat med överlappande program, perfekt i de moderna biokomplexen. Ta betalt och låt sedan folk se så mycket de orkar under en afton, ordna fantastiskt mingel, tapasbar, cool miljö och musik. Se till att det alltid är lagom mycket folk i foajén och aldrig ett ledigt säte i salongerna. Lämpliga kortfilmer i stället för reklam. Varje kväll en filmfestival.

Medan den kommunala konsthallen alltjämt lyckas lura in en 30-nåntingmedelklass med sin fria entré och promenadvänliga läge, med kanske just därav föranlett publikförakt, glatt fortsätter att underminera samtidskonstens potentiella samhällsvärde genom att, utöver de oproportionerliga retrospektiven, gång på gång med spetsfundigheter och introvert retorik fråga vad samtidskonst är, och måla upp dess begränsningslinjer gentemot allting annat, alternativt ponera om den överhuvudtaget är bra till någonting, eller helt fräckt ifrågasätta folks förmåga att associera fritt kring givna teman samt mervärdet av en curerad, det vill säga intellektuell, integrerande, meningsskapande och självständig, utställningsform och samtidigt som det kommunala konstmuseet i sin självömkan visar oförmåga att mätta ens en kulturkonservativ publiks begär av välhängda favoriter i repris så till den milda grad att staten måste komplettera provinsen med en hårt centralstyrd filial i det fria konstlivets plundrade tempel för att strö salt i såren, till skattebetalarnas stora förlust, tillika de som hoppats på en ny egen museibyggnad,

så är Signal en de facto institution som åtnjuter en av publik och utövare välförtjänt respekt som kostnadseffektiv och professionell levererantör av genomtänkta resonemang, stimulerande samtalsmöjligheter och allmängiltiga frågeställningar, om samhälle såväl som estetik utan att bekymra sig över kulturgenrernas avskiljningar och utan att fixeras i trivialitetens navelhål och torde därför vara en synnerligen kritisk aktör att investera kulturpolitiskt kapital i, till tiofaldiga belopp, för att i någon mån begränsa den skada som åsamkas det konstnärliga samhällsutbytet i en stad med övertro på inköpta varumärkesbaserade paketlösningar från var som helst utom härifrån.

Bakgrund: Signal ser sig tvungna att lägga ner på grund av kommunens, och statens, oförmåga att göra nödvändiga prioriteringar. Se Signals hemsida, Sydsvenskan 1, Sydsvenskan 2.