Noterar, sent som vanligt, att konstfackskandalen endast blev en folkstorm när NUG trashade en t-banevagn. Innan dess hade medierna misslyckats med att piska upp stämningen emot Anna Odells mycket tankeprovocerande verk. Antagligen konstaterar man att konstnären genom sitt wallraffande gör jobbet bättre än media själva. Hade en journalist lyckats med samma bedrift att sätta fokus på en problematik som drabbar de mest utsatta i samhället hade det varit acklamationer och prisutdelningar. Men att det skulle krävas att en annan konstnär ställer till med ett mainstreamspektakel talar mest om det medialt omöjliga i att prata om svåra frågor.

Förvisso kan jag tycka att NUGs konstverk har estetiska och dramaturgiska kvaliteter, men som kommentar var det ganska intetsägande och borde varken förtjäna en plats i rampljuset eller den moraliska rätten att gå över gränsen.

Media

På parkeringshuset Anna kan man nu som ett slags arkeologi kan man nu få en förståelse för graffitikonstens förgänglighet. Otaliga överlagringar av mer eller mindre talangfulla konstnärer. Tänk om någon haft vett att montera en webbkamera i huset mitt emot så att vi kunde få en stop motion-animation över denna historia. Det hade varit coolt att använda samma högteknologiska röntgen som man använder för att avslöja de misslyckade försök som döljer sig under en del kända oljemålningar.

Medan den kommunala konsthallen alltjämt lyckas lura in en 30-nåntingmedelklass med sin fria entré och promenadvänliga läge, med kanske just därav föranlett publikförakt, glatt fortsätter att underminera samtidskonstens potentiella samhällsvärde genom att, utöver de oproportionerliga retrospektiven, gång på gång med spetsfundigheter och introvert retorik fråga vad samtidskonst är, och måla upp dess begränsningslinjer gentemot allting annat, alternativt ponera om den överhuvudtaget är bra till någonting, eller helt fräckt ifrågasätta folks förmåga att associera fritt kring givna teman samt mervärdet av en curerad, det vill säga intellektuell, integrerande, meningsskapande och självständig, utställningsform och samtidigt som det kommunala konstmuseet i sin självömkan visar oförmåga att mätta ens en kulturkonservativ publiks begär av välhängda favoriter i repris så till den milda grad att staten måste komplettera provinsen med en hårt centralstyrd filial i det fria konstlivets plundrade tempel för att strö salt i såren, till skattebetalarnas stora förlust, tillika de som hoppats på en ny egen museibyggnad,

så är Signal en de facto institution som åtnjuter en av publik och utövare välförtjänt respekt som kostnadseffektiv och professionell levererantör av genomtänkta resonemang, stimulerande samtalsmöjligheter och allmängiltiga frågeställningar, om samhälle såväl som estetik utan att bekymra sig över kulturgenrernas avskiljningar och utan att fixeras i trivialitetens navelhål och torde därför vara en synnerligen kritisk aktör att investera kulturpolitiskt kapital i, till tiofaldiga belopp, för att i någon mån begränsa den skada som åsamkas det konstnärliga samhällsutbytet i en stad med övertro på inköpta varumärkesbaserade paketlösningar från var som helst utom härifrån.

Bakgrund: Signal ser sig tvungna att lägga ner på grund av kommunens, och statens, oförmåga att göra nödvändiga prioriteringar. Se Signals hemsida, Sydsvenskan 1, Sydsvenskan 2.

Strukturell graffiti är en generell kreativ verksamhet som innefattar provocerande horisontell kommunikation och det villkorslöst annekterade offentliga rummet som dialektiska medel.