Som en uppföljning på en tidigare artikel måste jag förtydliga att på inget sätt är land bättre än stad eller vice versa. Det är befolkningen i de båda det är fel på, men på olika sätt. Medan det finns en slående nonchalans i staden tycks det finnas en slående självbelåtenhet på landsbygden. Debatten gäller att få till mekaniken dem emellan utan olja och utan att att förmedla bilden av att grön politik måste leda oss tillbaka till medeltiden med en tankevurpa värdig Röda khmererna. Jag menar att det finns stora möjligheter att effektivisera (dvs reducera energiåtgången) såväl jordbruket som kretsloppet, samtidigt som det finns stor potential att effektivisera boendet genom stadens unika förutsättningar.

Men ibland hörs förment gröna argument om att det behövs si och så mycket folk på landsbygden, om inte annat för att jordbrukarna kan inte bo ensamma ute på landet. De behöver ett socialt liv, skolor till sina barn, kommunal service m.m. Frågan är då hur mycket resurser samhället ska avvara med sympati för bönderna som förespegling. Jag tycker själv, för att spetsa till det, att gränsen på sikt går vid vilka orter som genom sin storlek och belägenhet är samhällsnyttiga nog för att försörjas med järnvägslinjer.

Det dyker med jämna mellanrum upp diskussioner om vilken livsstil som är mest hållbar: den i staden eller den på landet.

Till att börja med vore det fånigt att påstå något annat än att staden kom till för att effektivisera den gemensamma utkomsten av människans produktivitet så att den blev större än dess individuella delar. Då tänker jag på produktion av immateriella värden eller mervärden, mest känt som kultur.