“Jord- och skogsbruk är av nationell betydelse. Brukningsvärd jordbruksmark får [bebyggas] endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk. Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk. [Planering och byggande] ska syfta till att mark- och vattenområden används för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till beskaffenhet, läge och behov. Företräde ska ges åt sådan användning som från allmän synpunkt medför en god hushållning. [Planering] ska med hänsyn till natur- och kulturvärden, miljö- och klimataspekter […] främja en ändamålsenlig struktur och en estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse, grönområden och kommunikationsleder, en från social synpunkt god livsmiljö som är tillgänglig och användbar för alla samhällsgrupper, en långsiktigt god hushållning med mark, vatten, energi och råvaror samt goda miljöförhållanden i övrigt, och en god ekonomisk tillväxt och en effektiv konkurrens.”

Låter det som en miljöpartistiskt promemoria om fysisk planering? Förvisso. Citatet kan tyckas vara ett tydligt ställningstagande mot den trend av bilberoende exploateringsmönster i form av villaenklaver längs städernas allt fler och bredare tillfartsleder och den till synes ohejdbara utglesning som pågår slentrianmässigt i deras periferier. Värst är det naturligtvis i USA men så gott som alla länder som genomgår eller genomgått industrialiseringen känner fenomenet, så även på hemmaplan. Det är dock bara sedan försörjning av mat och energi på en global skala problematiserats som markpolitik blivit en reell fråga och man kan fundera på när oron ska manifestera sig i eftertänksamhet och återhållsamhet hos våra lokalpolitiker och planerare.

Naturligtvis väcker ovanstående manifest följdfrågor, och lämnar givetvis några avvägningar öppna för tolkning. Kan det vara ett väsentligt samhällsintresse att medge villabebyggelse och i så fall när? Hur definieras ett sådant behov? Hur kan man väga behovet av villor mot behovet av små lägenheter eller mot behovet av jordbruksprodukter? Vad är viktigast per kvadratmeter för ekonomisk tillväxt och effektiv konkurrens, villor eller odling respektive tät och blandad stad? Ur allmän synpunkt, innebär inte såväl jordbruksprodukter som tät och blandad stad en bättre hushållning med marken än villaområden?

Man kan invända att frågorna nästan besvarar sig själva, men häri ligger faktiskt den stora osäkerheten. För medan det lätt redigerade citatet kan upplevas som övertydligt utgör det emellertid också den svenska lagstiftningen på området, såsom den återfinns i miljöbalkens tredje kapitel paragraf fyra och plan- och bygglagens andra kapitel paragraf två och tre. Och när det gäller juridik, så kan varje otydlighet uppenbarligen medvetet missförstås i det yttersta.

Tillväxtdebatten och dess allt vanligare koppling till hållbarhetsfrågan är djupt olycklig. På något sätt har det kommit att handla om att det är förändringar i det ekonomiska systemet (någon slags ekonomisk hållbarhet) som genom positiva och negativa incitament ska leda till ekologisk hållbarhet. Diskussionen om hållbarhet har gått vilse i vad som egentligen borde vara sekundära resonemang om hur ekonomin ska fungera. I princip är detta en yttring av en ekonomins förargliga förmåga att sätta sig över ideologin genom att påskina att den är det mest rationella verktyget för reell förändring.