Som en uppföljning på en tidigare artikel måste jag förtydliga att på inget sätt är land bättre än stad eller vice versa. Det är befolkningen i de båda det är fel på, men på olika sätt. Medan det finns en slående nonchalans i staden tycks det finnas en slående självbelåtenhet på landsbygden. Debatten gäller att få till mekaniken dem emellan utan olja och utan att att förmedla bilden av att grön politik måste leda oss tillbaka till medeltiden med en tankevurpa värdig Röda khmererna. Jag menar att det finns stora möjligheter att effektivisera (dvs reducera energiåtgången) såväl jordbruket som kretsloppet, samtidigt som det finns stor potential att effektivisera boendet genom stadens unika förutsättningar.

Men ibland hörs förment gröna argument om att det behövs si och så mycket folk på landsbygden, om inte annat för att jordbrukarna kan inte bo ensamma ute på landet. De behöver ett socialt liv, skolor till sina barn, kommunal service m.m. Frågan är då hur mycket resurser samhället ska avvara med sympati för bönderna som förespegling. Jag tycker själv, för att spetsa till det, att gränsen på sikt går vid vilka orter som genom sin storlek och belägenhet är samhällsnyttiga nog för att försörjas med järnvägslinjer.

Det dyker med jämna mellanrum upp diskussioner om vilken livsstil som är mest hållbar: den i staden eller den på landet.

Till att börja med vore det fånigt att påstå något annat än att staden kom till för att effektivisera den gemensamma utkomsten av människans produktivitet så att den blev större än dess individuella delar. Då tänker jag på produktion av immateriella värden eller mervärden, mest känt som kultur.

“Jord- och skogsbruk är av nationell betydelse. Brukningsvärd jordbruksmark får [bebyggas] endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk. Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk. [Planering och byggande] ska syfta till att mark- och vattenområden används för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till beskaffenhet, läge och behov. Företräde ska ges åt sådan användning som från allmän synpunkt medför en god hushållning. [Planering] ska med hänsyn till natur- och kulturvärden, miljö- och klimataspekter […] främja en ändamålsenlig struktur och en estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse, grönområden och kommunikationsleder, en från social synpunkt god livsmiljö som är tillgänglig och användbar för alla samhällsgrupper, en långsiktigt god hushållning med mark, vatten, energi och råvaror samt goda miljöförhållanden i övrigt, och en god ekonomisk tillväxt och en effektiv konkurrens.”

Låter det som en miljöpartistiskt promemoria om fysisk planering? Förvisso. Citatet kan tyckas vara ett tydligt ställningstagande mot den trend av bilberoende exploateringsmönster i form av villaenklaver längs städernas allt fler och bredare tillfartsleder och den till synes ohejdbara utglesning som pågår slentrianmässigt i deras periferier. Värst är det naturligtvis i USA men så gott som alla länder som genomgår eller genomgått industrialiseringen känner fenomenet, så även på hemmaplan. Det är dock bara sedan försörjning av mat och energi på en global skala problematiserats som markpolitik blivit en reell fråga och man kan fundera på när oron ska manifestera sig i eftertänksamhet och återhållsamhet hos våra lokalpolitiker och planerare.

Naturligtvis väcker ovanstående manifest följdfrågor, och lämnar givetvis några avvägningar öppna för tolkning. Kan det vara ett väsentligt samhällsintresse att medge villabebyggelse och i så fall när? Hur definieras ett sådant behov? Hur kan man väga behovet av villor mot behovet av små lägenheter eller mot behovet av jordbruksprodukter? Vad är viktigast per kvadratmeter för ekonomisk tillväxt och effektiv konkurrens, villor eller odling respektive tät och blandad stad? Ur allmän synpunkt, innebär inte såväl jordbruksprodukter som tät och blandad stad en bättre hushållning med marken än villaområden?

Man kan invända att frågorna nästan besvarar sig själva, men häri ligger faktiskt den stora osäkerheten. För medan det lätt redigerade citatet kan upplevas som övertydligt utgör det emellertid också den svenska lagstiftningen på området, såsom den återfinns i miljöbalkens tredje kapitel paragraf fyra och plan- och bygglagens andra kapitel paragraf två och tre. Och när det gäller juridik, så kan varje otydlighet uppenbarligen medvetet missförstås i det yttersta.

Tillväxtdebatten och dess allt vanligare koppling till hållbarhetsfrågan är djupt olycklig. På något sätt har det kommit att handla om att det är förändringar i det ekonomiska systemet (någon slags ekonomisk hållbarhet) som genom positiva och negativa incitament ska leda till ekologisk hållbarhet. Diskussionen om hållbarhet har gått vilse i vad som egentligen borde vara sekundära resonemang om hur ekonomin ska fungera. I princip är detta en yttring av en ekonomins förargliga förmåga att sätta sig över ideologin genom att påskina att den är det mest rationella verktyget för reell förändring.

Två professorer från Lund har hetsat upp sig över den senaste tidens trend av tillväxtkritik. Så till den milda grad, och med så lite argumentation till stöd att man låter mer som en tankesmedja än akademiker.

Man kan dock undra varför de så medvetet falserar den mer seriösa tillväxtkritiken. Visst finns det knasbollar där också, och en viss överskattning av sambandet mellan tillväxt och resursförbrukning men det här var väldigt lågt och politiserat för att komma från professorer.

Problemet som präglar all diskussion om tillväxt är den totala förvirringen bland vanligt folk kring vad begreppet tillväxt är för något.