Noterar, sent som vanligt, att konstfackskandalen endast blev en folkstorm när NUG trashade en t-banevagn. Innan dess hade medierna misslyckats med att piska upp stämningen emot Anna Odells mycket tankeprovocerande verk. Antagligen konstaterar man att konstnären genom sitt wallraffande gör jobbet bättre än media själva. Hade en journalist lyckats med samma bedrift att sätta fokus på en problematik som drabbar de mest utsatta i samhället hade det varit acklamationer och prisutdelningar. Men att det skulle krävas att en annan konstnär ställer till med ett mainstreamspektakel talar mest om det medialt omöjliga i att prata om svåra frågor.

Förvisso kan jag tycka att NUGs konstverk har estetiska och dramaturgiska kvaliteter, men som kommentar var det ganska intetsägande och borde varken förtjäna en plats i rampljuset eller den moraliska rätten att gå över gränsen.

Media

En gång i tiden var jag med i Greenpeace. Då åkte man jorden runt som kapten-anti-Ahab i snabba fartyg och satte grus i storföretagen och miljöbovarnas mediemaskinerier. När man inte gjorde detta taggade man sälungar med neonspray i direktsändning så att inte fruktansvärda barbarer skulle klubba dem med knölpåkar. Greenpeace visste hur man åstadkommer förändring – genom att ständigt göra kalkylerade och spektakulära mediakupper. För detta försakade jag både veckopeng och lördagsgodis, och kunde inte vänta till den dagen då jag skulle vara stor nog att köra ribbåt själv.