CUCUMATZ!

Måltid per mil

nospam@example.com (Kami Petersen) — Wed, 20 Jan 2010 09:49:23 +0100

Sören Wibe skriver i en insändare i SvD om problemet med etanol som drivmedel. Jag tyckte att artikeln var oerhört pedagogisk. Etanol ingår i ett kretslopp, men är ändå inte koldioxidneutralt, eftersom etanol som drivmedel förutsätter och medför att skog omvandlas till åkermark, vilket inte hittils funnits med i beräkningarna. Om man skulle förtydliga något lite mer skulle det vara att trycka på att problemet att hugga ner skog och i stället odla fältgrödor är att skogen lagrar tiotals gånger mer kol än fältgrödor gör.
Ett sätt är att börja tänka i volym i stället för yta när man talar om grönytor. Det är lätt att inse att en skog innehåller fler kubikmeter växtmassa än en åker. Gör man om en skog till en åker frigörs på en gång stora mängder koldioxid som tagit 50-60 år att binda upp i skogens växtmassa, och som tar lika lång tid att och oskadliggöra denna koldioxid igen om man skulle ångra sig. Och inom det tidsperspektivet är konsensus att till varje pris måste undvika armageddon. Skog är en koldioxidreservoar. Omställning till åker är egentligen precis samma sak som att vi har eldat upp koldioxidreservoarer i form av olja och naturgas det senaste århundradet. Visst, flera storleksordningar mindre men det är och förblir ett steg i fel riktning i ett akut skede då vi måste ta och stödja steg i rätt riktning.
Däremot antyds att det skulle vara skillnad på etanol och etanol, vilket jag tycker är ett farligt och enögt resonemang: uppenbarligen går det utmärkt att transportera etanol runt hela jorden. Marknaden för produkten etanol är global och vi har redan en situation där “mindre dåliga” framställningsmetoder från det ena delen av jorden inte ersätter någon annan metod, utan kompletterar. Det råder underskott och produktionsformerna för etanol tävlar inte med varandra utan med andra produkter som kan produceras av samma finita resurser.

Uppdatering: Svar på Wibes debattartikel från Gröna bilisters (vilken oxymoron) Jakob Lagercrantz i SvD idag. Notera att inte på nǻgot sätt bemöter han resonemanget. I desperation avfärdas det som svajigt. Märkligt att erbjudas replikutrymme om man inte har något försvar… Måste göra mer skada än nytta.

Okunnigt om det fria konstlivet

nospam@example.com (Kami Petersen) — Fri, 06 Nov 2009 10:57:51 +0100

Joakim Borda skriver i Sydsvenskan den 6 november ett malignt och oinformerat inlägg om framtida former för det fria konstlivet i allmänhet och Signal i synnerhet. Borda tycks drivas av en romantiserad bild av den fattiga kulturutövaren som samhällelig hjälte som ensam slåss med den fria marknadens arsenal för sin överlevnad och som om denna kamp hade ett samhälleligt egensyfte.

Bakgrunden är att Signal, som benämner sig som ett ickekommersiellt konstcenter just har producerat en omfattande bok och utställning som kartlägger det fria konstlivet i Skåne de senaste fyrtio åren, med hjälp av anslag man imponerande lyckats äska speciellt för ändamålet. Samtidigt ligger nedläggningshotet över arenan, som inte skulle kunna erbjuda professionellt utförda och genomarbetade produktioner utan löner. Curatorn Borda vågar uppenbarligen inte hävda något annat än det som alla vet: att Signal spelar en mycket viktig roll. Kritikern Borda hittar raison d‘être i att föreslå att det är viktigare med något nytt än att satsa på och utveckla det som är meriterat, som om det ena skulle utesluta det andra. För sitt spekulativa nonsensargument söker han täckning i Parallell Historia. Kartläggningen visar dock att konstarenor försvunnit av sig själva när egen drivkraft eller publiken sinat, eller på grund av politikernas välvilja försvunnit och resurserna strypts. Inget av de förstnämnda torde gälla Signal. Den tidigare okände företagsdoktorn Borda däremot, har färdiga recept utifall att Signal mot kritikerns inrådan ändå inte skulle acceptera martyrdöden:

Fortsätt läsa "Okunnigt om det fria konstlivet"

Naturen, vanorna, tiden, moralen

nospam@example.com (Kami Petersen) — Wed, 14 Oct 2009 09:41:28 +0200

Var på Teatr Weimar igen, denna gång för att se Naturen, vanorna, tiden, moralen. Det var strålande, man får säga som man kommit att förvänta sig av Weimar, på en mängd sätt vilket redogörs för i recension efter recension i de största tidningarna. Själv tycker jag i synnerhet att denna pjäs tar ett nytt och djärvare steg i gränssnittet mot publiken och hela teatersituationen. Redan den tematiska föregångaren Heterofil präglades av ett på samma gång sorgset som anklagande kontaktsökande över en en osynlig men ändå plågsamt kännbar social barriär. Publiken var en del av fick man se fångad i en passiv och underordnad position som av rollpersonerna kunde utnyttjas till ett angrepp på publikens samvete från alla sidor. Ingen, oavsett kön, lämnade den föreställningen med en gäspning. I Naturen, vanorna, tiden, moralen var den synbara ordningen återställd och man kände sig trygg av att vara åter på läktarplats, vilket nog var klokt för att sänka den emotionella garden eftersom man förberett sig på en liknande omgång. Istället var det en skenbar men knivskarp glasvägg mellan scenrum och salong. Dialogen förmedlades via monitorer i detta gränssnitt, och skapar en metafor till ett kanske cyniskt laboratorieexperiment, här med filosofiska ämnen personifierade som organismer under distanserad observation i en sluten kuvös—skådespelarna interagerar direkt i förhållande till denna virtuella glasvägg.

En annan intressant aspekt är den nästan självironiska relationen till manus. Recitationen som vanligtvis på ett obevekligt sätt översvallar den Weimaranska publiken, kärvar plötsligt ihop och scriptan/regissören/laboratorieassistenten får rycka in om och om igen och tillrättalägga experimentet och dess förkroppsligade teoretiska begrepp, ett intressant förhållande till de inslag av gradvisa meningsglidninar uppnådda genom absurd repetition av repliker som annars är ett signum.

Brasklapp: Jag kan ju också vara helt dum i huvudet och helt enkelt misstolkat några svaga passager under en generalrepetition som något genialiskt, men rimligtvis är detta en medveten lek.

Kattaklysm

nospam@example.com (Kami Petersen) — Tue, 06 Oct 2009 17:11:23 +0200

Malmö—nordens venedig. Södertull—nordens Markusplatsen. Kanske det sjätte underverket? Hmm.

Organisationen och sociala medier

nospam@example.com (Kami Petersen) — Tue, 06 Oct 2009 14:50:50 +0200

En organisation tillfrågade mig nyligen om tips och förslag om hur de kan arbeta med sociala medier—en utmärkt chans att strukturera några observationer kring den korporala sociala webben.

Jag tror att en viktig utgångspunkt är sociala medier måste få vara just sociala. Vad menar jag då? Många organisationer och företag
försöker desperat förstå hur de kan exploatera sociala medier på bästa sätt. Vanligt är att man skapar officiella Twitter/Facebook/etc-konton, och ålägger någon i organisationen att pusha ut information. Ett ganska gammaldags tänk och medan jag tror att detta kan funka precis lika bra som någon annan traditionell oriktad push-kanal, såsom epost, direktreklam etc, är risken att man av många uppfattas som tröttsam, ointressant och kanske i värsta fall direkt störande. Den som uttrycker sitt intresse och börjar “följa” organisationen gör kanske det med en viss förhoppning om att få vara med i ett sammanhang, men upptäcker snart att man bara blir tilltalad. Kanske är det inte så att organisationen skulle vara ointresserad av att lyssna, men det är inte egentligen det som är problemet, utan snarare att det är svårt att förstå vari det sociala bortom kommunikationsbiten ligger. Kan man överhuvud taget vara social med en organisation? Kan man vara kompis med en organisation? Kan man följa ett företag?

I stället tror jag att man som organisation bör våga överväga vad det innebär avstå från att skapa diverse sociala personas och platser. Metaforerna är ogiltiga. Företag och föreningar har redan—är redan—sociala nätverk. Dessa består av anställda, kunder, medlemmar, blivande och före detta dito. Vad som behövs är att aktivera och stimulera och integrera dessa nätverk, katalysera och ge dem näring för att de ska växa organiskt. Det som föder dessa nätverk är kvalitativt innehåll och meningssökande, ju mer konkret desto högre näringsvärde. Just den lyckade relationen mellan “IRL” och de sociala medierna tyder på detta. Det sociala mediet är varken riktat eller oriktat, varken push eller pull och detta är kvaliteter som man måste uppmärksamma. Den informatiska modellen är den horisontella, och informatiken säger också att man inte egentligen kan kontrollera en horisontell kommunikationsmodell, man kan försöka vara ett så bra samtalsämne som möjligt.

Många sociala medier erbjuder förutom en identitet även en plats. Medan Twitter är lika platslöst som din mobiltelefon erbjuder Myspace å andra sidan individen en egen lättsnickrad hemsida, utan html och med en relevant arsenal av verktyg för självuttryck. Facebook försöker brygga över båda aspekterna. Men de platsbaserade är just baserade på detta behov att kanalisera uttryck eller identitet och riskerar att skapa problem för företag och organisationer eftersom de oftast har andra behov. Till exempel råkar man lätt ut för att konkurrera med sin egen webbplats på den vanliga webben. Man glömmer lätt att medan den traditionella webbplatsen är flexibel, beständig och lätt tillgänglig för alla är de sociala nätverken styrda, flyktiga och paradoxalt nog också mycket exkluderande. Vissa menar att det kan utgöra ett bra komplement, vilket kan stämma om man tekniskt lyckas koppla ihop de olika sidorna på ett användarrelevant sätt. Men med konkurrens så menar jag främst vad jag konstaterat i många verkliga fall: en konkurrens om den tid, omsorg och de resurser som krävs för att underhålla och uppdatera den digitala närvaron. Det hela bottnar sig i en skenbar oförståelse för de behov som organisationer har från de som äger de sociala nätverken, man inser inte att en organisation inte ofta kan existera optimalt inom ramarna för en annan. Kanske är det en långt dragen försiktighet för att inte förlora framtida ännu icke påkomna intäktskällor.

Den sociala pannkakan är nog hur som helst på väg nedåt, och det blir spännande att se var den landar. En aspekt som jag tror att vi ofrånkomligt kommer tillbaka till om och om igen, oavsett hur mycket vi försöker fly från den är produktionen av innehåll. Inte information, inte updates, inte var, när eller hur, utan vad.

Post scriptum: Nu hade det varit fint om jag redan skrivit en artikel med namnet “Flykten från Content“, som skulle handla om varför vi alltid i det längsta tycks dra oss från att producera meningsfullt innehåll? Följ mig, vetja.

Exempel

nospam@example.com (Kami Petersen) — Mon, 05 Oct 2009 11:18:59 +0200

[Yesterday 11:16:50] I marknadsföringen: när det gäller exempel tycks det inte finnas några dåliga, bara bra

[Yesterday 11:17:32] I verkligheten: när det gäller exempel tycks det inte finnas några bra, bara dåliga

[Yesterday 11:18:15] Slutsats, skippa exempel

Bakgrund: Då och då får man frågan om man kan ange något bra exempel för att någon ska övertygas om någonting annat. Vill de bli lurade före eller efter? Referenser, exempel, förlagor — varför värderas de så högt, i bland högre än det de förväntas illustrera?

Om enkelriktning

nospam@example.com (Kami Petersen) — Sat, 03 Oct 2009 11:57:09 +0200

Baltzarsgatan i Malmö kommer att enkelriktas, en utmärkt idé att prova. Baltzarsgatan är den mest förorenade och en av få gator i stan där allt kan proppa igen fullständigt. Står ofta på terassen och beskådar idioterna som skriker och tutar på varandra. Enkelriktning är något som vi inte är så vana vid i Sverige, men är en vanlig lösning i tättrafikerade stadskärnor världen över. Syftet är inte egentligen att minska mängden bilar, snarare tvärt om så är målet ofta att öka möjligheten till genomströmning under rusningstrafik. Enkelriktade gator medför nämligen avsevärt jämnare trafik vid korsningar på grund av att man inte har mötande trafik vid vänstersvängar till exempel. Så länge man inte stänger av gator helt minskar inte egentligen trafiken. Naturligtvis kan man säga att det blir något längre körsträckor, men medan det bara handlar om några hundra meter i extra körsträcka för den enskilda, blir upplevelsen desto trevligare, och kanske framförallt, om alla bilar rör sig i 2 minuter som de annars skulle stått på tomgång i en korsning så minskar utsläppen, bensinkostnaden och stressen ordentligt. Bussarna får det avsevärt lättare att ta sig fram, något som självklart påverkar utsläppen (även gasdrivna bussar släpper ut mängder av kvävedioxid till exempel), tidtabellerna, och biljettpriserna. Skulle det vara så att inte taxichaufförerna får fortsätta köra dubbelriktat kan man ju trösta sig med att längre körsträckor ger mer taxa! Ja nu kan jag inte komma på nån mer som har anledning att köra igenom centrum och som skulle förlora på enkelriktning.

Man får nog anse att biltrafiken i centrum inte alls skall ha genomfart som mål. Syftet borde vara att ge relevant infrastruktur till verksamheter och boende i området. Men eftersom det tar exakt 5 minuter att gå genom gamla stan, så kan man undra om det inte är tillgången på parkeringsgarage som gör att man behöver köra in med bilen över huvud taget. Vad gäller verksamheter och boende kring Baltzarsgatan är dessa stora vinnare om förändringen permanentas. Balzarsgatan har en fin potential som handelsgata, med utmärkta butikslokar i samtliga fastigheter. Det är bara den extrema biltrafiken som hindrar lokalerna att bli riktiga A-lägen, något som skulle smitta av sig även vidare österut längs Östergatan, Baltzarsgatan och Stora Nygatan som har goda förutsättningar när väl trafikbarriären försvinner.

10 miljarder för ett cykelskjul

nospam@example.com (Kami Petersen) — Thu, 17 Sep 2009 15:05:17 +0200

Blev intervjuad av Sydsvenskan förra veckan och i dag är jag tydligen med som expervittne i deras pappersupplaga. Huvudartikeln kan man dock läsa på nätet. Upprinnelsen är visst att journalisten snappat upp min erinran till Stadsbyggnadsnämnden i den offentliga korrespondensen. Gott och väl.

Drygt 10 miljarder har den kostat, Tunneln som är Malmös femte (heh) Underverk, efter Bron, Skolan, Utopin och Tornet. Projektet har gått (heh) på räls, maken till professionellt bygge får man leta efter och kommer till och med att avslutas i förtid och ser ut hålla sin budget något så när. Bara att klippa band och börja pendla och sen räkna hem den samhällsekonomiska vinsten. Kanske om man är staten i alla fall.

Men om man är Malmö stad då? Hur säkrar man lönsamheten då? Hur maximerar man den samhälleliga nyttan? Jag tror ärligt talat inte att Malmö stad överhuvud taget begriper vad som håller på att hända. Citytunneln är nåt som Malmö i princip har fått gratis som en gåva av staten. Det huvudsakliga motivet till tunneln var att förenkla tågflödet genom Malmö och staden fick mer eller mindre välja och vraka på en meny av utredda alternativ. Såklart valde man det dyraste, man har ju inte behövt satsa något särskilt själva. Det minsta man kan kräva är väl att man ser till att förbereda en plan i tid för invigningen. Citytunneln har varit en känd faktor i åtta år men i elfte timmen inser någon att det blir en förfärlig massa cyklar och kanske ramlar pengen ner nu. Man kan tycka att åtminstone staten borde kräva att Malmö stad förvaltar sin gåva på ett sätt som gynnar tillväxten i landet och ger utväxling på den enorma investeringen.
Är det av snålhet eller ren oförsynthet som den förekommande planeringen tycks luta åt storslagen tomhet? Såväl kring Centralen som Triangeln verkar man inte kunna tänka längre än att det behövs stora ytor med natursten. Varför ser man på citytunnelstationerna som om de vore tunnelbanestationer i nån förort där resenärerna ska dyka upp ur små glasbubblor och för att slussas ut som lämmeltåg i regnet så fort och så lång bort som möjligt?

I fantasilös populism tycks man prioritera sånt som man anser att folk kan relatera till. Mer intresse ägnas till exempel åt att transformera Stortorget från en stor tom plats utan potential till en stor tom plats utan potential. Varför denna brist på initiativ att ta tillvara på den enorma kraft som de nya rörelsemönstren för med sig? Undantaget är kanske citys sista kvarvarande stadsbyggnadspolitiska skamfläck, parkeringen bakom Triangeln, där man i varje fall inte tycks motsätta sig en utbyggnad av köpcentrat. Pinsamheten i att denna tomt stått tom i tjugo år väger sannolikt tyngre i detta fall än förståelsen av vad 40 000 nya resenärer betyder för efterfrågan på arbetsplatser, bostäder, handel och service. Stadsbyggnadsuppdraget måste vara mycket större, det handlar om politisk vilja att skapa mervärden.

Stationsområden är extremt utmanande ur stadsbyggnadssynpunkt. I fallet med station Triangeln finns nästan inget som helst i planeringsväg. Offentligt samtal saknas, liksom planprogram (det instrument där man drar upp riktlinjerna för ett områdes utveckling. En möjlig förklaring är att man vill avvakta och se vad som händer innan man gör en plan men detta känns knappast försvarligt. En tidigare utredning som gjorts nämner vikten av ordentlig planering, till exempel för att undvika att otrygga miljöer uppstår. Detta är en punkt som inte nog kan överdrivas. Har man väl börjat en negativ utveckling kan det dels gå mycket snabb och dels vara mycket svårt att ändra på. Områden kan snabbt förslummas och att återställa bilden kan ta lång tid. Platser där folk bara strömmar igenom blir lätt otrygga till skillnad platser där folk har en anledning att vistas, (jobba, bo, handla, fika etc). Utformningen av stationsmiljöer är ofta vattendelare och jag menar att i detta nu står man inför ett ansvarskrävande val om man vill se tillväxt eller förfall kring citytunnelstation Triangeln.

Det behövs alltså ett brett utbud av verksamheter, något som försvåras om man tar bort den enda egentliga tomten där sådana skulle kunna etableras. Dessutom tycks själva inställningen till fenomenet cyklister ganska märklig. Det är helt uppenbart att man ser det som ett problem, som behöver lösas. Det vore ett olyckligt antagande. Dels är det dumt att cyklismen som ett problem, och cyklar som som måste sopas under mattan i stadsmiljön. Tvärtom är cyklister något rakt igenom positivt, och dessutom ganska lika fotgängare i det att de gör som de vill. Det är vikigt att kunna tillmötesgå behovet mycket mer flexibelt och kreativt, då slipper gatukontoret i framtiden utvärdera varför så få använder det fina nya cykelgaraget, och varför de som gör det ställer cyklarna i en kaotisk hög vid infarten.

För den som vill läsa mer, se en sammanfattning av min än så länge enkelriktade korrespondens med Stadsbyggnadskotoret.

Nytt namn till Centralen?

nospam@example.com (Kami Petersen) — Thu, 17 Sep 2009 13:59:50 +0200

Om sisådär ett år kommer Malmö att få en ny huvudstation, nämligen den vid Triangeln, mitt i centrala stan. Beräkningarna inför den nya järnvängsdragningen är att 37 000 resenärer kommer att passera station Triangeln medan Centralstationen endast kommer att frekventeras av 34 000 varje dygn. Frågan är dock, har centralstationen någonsin gjort skäl för sitt namn. Inte ens med utbyggnaden av västra hamnen kan man påstå att läget är särskilt hett (ekologiska Västra hamnen nås ju främst med stadsjeep), gissningsvis har dess placering mer med det tidigare behovet av godstrafik till Kockums och norra hamnen att göra.

Inom kort kommer vi dock att få en central station. Borde vi inte då för att undvika för staden ogynnsam förvirring byta ut namnet “Centralen” till något mer perifert, såsom Malmö Norr, station Hamnen eller Gamla stan. För den sakens skull ser jag ingen egentlig anledning till att kalla den nya huvudstationen för centralstationen, tänk på alla fina stationsnamn ute i Europa, namn som knyter an till sin omgivning och bidrar till platsbildning och identitetsskapande. Arbetsnamnet station Triangeln är därför utmärkt, det finns väl ingen som inte förundrats över härledningen av detta namn? Namnet har nämligen direkt med spårbunden infrastruktur att göra, då det kom av triangulär perrong som passerades av ett antal spårvagnar. Något som vi med lite tur kan återse inom överskådlig framtid igen.

Angående stadsbyggnad och citytunneln

nospam@example.com (Kami Petersen) — Tue, 15 Sep 2009 14:24:36 +0200

Ledamöter i Stadsbyggnadsnämnden,

På ert möte den 1e oktober kommer ni sannolikt rekommenderas att bifalla en ansökan om bygglov för ett större cykelgarage vid citytunnelstationen Triangelns södra uppgång. Jag är ordförande i angränsande Brf. Solgården samt arkitekt och följer därför områdets utveckling noggrant. Undertecknad har lämnat en erinran om denna ansökan och har valt att ställa den som medborgare. Jag vill nu dra er uppmärksamhet till huvudpunkterna i erinran, samt ställa mig till omedelbart förfogande vid eventuella oklarheter:

Fortsätt läsa "Angående stadsbyggnad och citytunneln"

Framtidsutsikter

nospam@example.com (Kami Petersen) — Mon, 14 Sep 2009 12:31:43 +0200

Har ibland funderat på att lära mig allt om överlevnad, köpa loss ett hektar bördig mark, gärna ett sånt där automatiskt i cirkelform med vallgrav runt och bosätta mig ett torn i mitten.

Nu vet jag var min pessimistisk-fatalistiska instinkt kommer ifrån. Så här illa är det enligt Kondratiev, för den som mot förmodan vill veta mer:

Exit Twingly

nospam@example.com (Kami Petersen) — Sun, 21 Jun 2009 19:02:21 +0200

Eder guru fick just en “kort fråga” om vad pingback innebär och förstod genast att svaret inte skulle bli så kort. I stället sattes ett malande förakt emot en viss webbtjänst i pränt.

Fortsätt läsa "Exit Twingly"

Film och distribution

nospam@example.com (Kami Petersen) — Thu, 07 May 2009 11:03:21 +0200

Det poppar upp diverse alternativ till illegal nedladdning, nu senast en ny variant på kommersiell fildelning. Det är inte särskilt intressant dock för filmskapare idag. Det är nämligen högst sannolikt att det är helt andra alternativ än vad som finns nu som erbjuds när de väl har spelat in och står inför frågan om hur man ska distribuera. Snarare är de någon form av utspel som försöker bevisa något, lika mycket som ett försök till en trovärdig affärsmodell. (Och varför ett namn som får en att tänka på, eh… Hälsoyoghurt, kanske?). Filmerna på dessa, ska vi kalla dem “icke-illegala”, sajter spelades ju säkert in för en del år sedan och sajterna fyller naturligvis främst ett behov gentemot befintliga rättighetshavare och distributörer. Inte minst behovet att rättfärdiga sig själva.

För den hugade filmproducenten av idag gäller nog snarare att ha klart för sig målsättningar i form av hur mycket pengar måste genereras under slutdistributionen, vem och hur många man ska nå ut till. Sen får man helt enkelt vänta och se vilka icketraditionella kanaler som erbjuds när man börjar närma sig sluttampen i produktionen och som når målen bäst just då. Kan man ens räkna med att det kommer att finnas DVD och bio på samma sätt som idag? Svår grej att överblicka för den som funderar på att satsa riskkapital i en filmproduktion. Hur ska man våga om man inte vet vilka distributionskanaler som kommer att vara gångbara? Samtidigt så krävs sannolikt en lång etableringsfas för en kommersiellt fungerande ‘alternativ’ distributionsmodell. Kommer bättre sociala nätverk kanske att kunna korta denna fas? Jag vet inte, men jag tror och hoppas på att detta snarare reducerar behovet av distributörer och mellanhänder, såsom Ameibo, SF-anytime och whatever. De enda mellanhänder som behövs är sök- och betaltjänster och om dessa vet vi att de kommer aldrig att ha något att hämta i att vara bransch- eller produktspecifika.

Vad innebär det om detta slår in? —Tekniken kommer vara så enkel att producenten själv kan hantera marknadsföringen, distributionen och betalningsmodellerna. Men vad händer när man måste eller önskar kombinera detta med traditionell distribution? Bio har ju ändå en poäng och tradition, jag brukar hävda att gå på bio inte handlar om att se en film—det handlar om att gå på bio. Det vill säga TV-skam och behovet att socialisera och spendera pengar publikt—ungefär på samma småborgerliga manér som teater är för större delen av teaterpubliken. Ju snarare biograferna fattar detta och börjar förbättra IRL-upplevelsen, desto bättre. Jag tror inte det är grejerna man köper utan köpet som kittlar och det kommer nog att dröja mycket länge innan det är lika kul att bränna pengar på nätet som i verkligheten.

I nuläget är det svårt att tänka sig att traditionella distributörer skulle acceptera en kombination med alternativa distributionsformer. Vilka krav kommer att ställas i diskussionerna mellan traditionella distributörer och producenter i framtiden? Vem kommer att ha övertaget, de som har tomma biostolar eller de som har innehållet? Kommer producenterna att våga utmana?

Lurad av Marit?

nospam@example.com (Kami Petersen) — Thu, 26 Mar 2009 00:00:00 +0100

Marit Paulsson framträdde i en kvasidebatt i SVTs litteraturprogram Babel häromkvällen. Temat för denna var (blev) ekologisk mat, bra eller dåligt. Av någon anledning tänkte man att i stället för att intervjua tre personer med tre olika (förvisso matrelaterade) diskussionsämnen var för sig dela soffa. De inbjudna var av kategorin halvkändisar med skygglappar, så självupptagna av att bevisa sina egna meriter att de är helt ovilliga eller oförmögna att ta in eller reagera på vad andra säger. Den självgode programledaren bollar trivsamt och tillrättalagt ut ordet. Marit tog det genast. Hon har tydligen skrivit en bok om maten vi äter. Det är ett ämne hon ömmar för, hon är antagligen den som gjort mest för den smakrika potatisen. Det tycks egentligen vara vanorna som intresserar, om man får tro kortversionen. Nu tar hon emellertid chansen att lura oss att gå och köpa hennes bok genom att deklamera att ekologiskt lantbruk leder till undergången. Avkastningen uppges bli hälften jämfört med konventionellt jordbruk och jordens befolkning har fördubblats sedan begreppet ekologiskt ‘uppfanns’. Marit erkänner att även hon blivit lurad, men att det hela var en fluga och att hon nu har sett sanningen. Det lät faktiskt som om hon trodde på sig själv—lite som ett Maud-Olofsson-jag-gör-det-för-mina-barn-moment. Maten räcker alltså inte till en växande befolkning om man odlar ekologiskt. En stund senare råkar hon dock avslöja att det just nu finns lika många som äter för mycket som äter för litet. Är det då inte en fördelningsproblematik? Måhända är avkastningen just nu hälften, men hur räknar man då? Det finns de som gör gällande att ekologiskt producerad mat innehåller avsevärt mycket högre koncentration av näring (förutom att det inte innehåller gift). Räknar man antalet absolut fläckfria äpplen som produceras, eller antalet doser av rekommenderat dagligt näringsintag? Och vad händer när man nu börjar lägga forskningspengar på ekologiska produktionsmetoder, när högteknologin får lägga sitt till de årtusender av empirisk kunskap som nästan gått förlorad under bara något decennium? Och är förresten befolkningsökning vi har just nu ett självändamål, eller ens sannolik i framtiden? Tillväxtens vara eller icke vara kan vi inte göra så mycket åt. Brist, krig och elände kommer att drabba oss för eller senare med anledning av denna, och frågan är väl snarast om vi vill försöka vända utvecklingen innan vi blir tio miljarder fattiga (börja ta ansvar nu) eller låta det gå åt skogen när vi är tjugo (fortsätt driva lantbruket som en enorm oljeeldad och oljegödd industri och skjut upp problemet tills oljan tar slut). Skulle vi dessutom lyckas minska köttkonsumtionen börjar vi nog närma oss en hållbar lösning—Marit kanske borde upplysas om den riktigt usla avkastningen på köttproduktion. Lite förenklat kan man säga att varje levande slaktgris tar resurser som kunde räcka för att uppehålla ett människoliv, varje kilo kött i djurhållningen hade kunnat vara ett kilo mer i kroppsvikt på ett undernärt barn i tredje världen. Dessutom det finns de som menar att uppemot hälften av den mat vi producerar försvinner i olika led och hamnar på soptippen i stället för i magen.

Länkar: sds.

Norra Malmös krogliv lämnar walkover?

nospam@example.com (Kami Petersen) — Tue, 24 Mar 2009 10:34:21 +0100

Den senaste tiden har gamla Malmö visat stora svaghetstecken vad gäller krogfronten. Utan att göra anspråk på att bli nästa självutnämnda krogrescencent vill jag dock passa på att till min uppgivenhet kring möjligheterna att få en tillfredsställande lunch i city lägga en observation om att den långa nord-syd-kampen om stadens krogpublik. Detta har varit långkörare som pågått ända sedan den yngre tredjedelen av Växjö flyttade till Malmö och på det mest fantastiska sätt mötte stadens alagare, generation X i den sprudlande nybyggaranda som ett stort antal invandrarföretagare lyckats etablera kring Möllevången. Kampen tycks nu att gå mot sitt slut.

Fortsätt läsa "Norra Malmös krogliv lämnar walkover?"