CUCUMATZ!

Ingen bakom ratten–Om bilden av ansvar i trafiken

Mon, 26 Mar 2012 12:53:16 +0200

Under en tid har ett antal cykelintresserade twittrat om ett fenomen i svensk journalistik: Det allestädes närvarande flödet av små trafikolyckenotiser. Det är nog ingen som läser dem två gånger eller lägger särskilt stor vikt vid dem men jag tycker nog att #ingenbakomratten sätter fingret på ett intressant fenomen. Under hashtaggen listas mängder av exempel på notiser i stil med “bil krockade med cyklist” eller vice versa. Det orimliga är alltså att skriva att det var bilen, inte bilisten som krockade. Det är slarvig journalistik, men snarare än att påverka synen på cyklister negativt tror jag den påminner om den problematiska synen på bilismen som norm i samhället. Den här typen av notiser handlar inte om ansvar utan om att beskriva vad som just har inträffat. Mest av allt kan man ifrågasätta nyhetsvärdet. Ansvaret är ofta inte känt vid publiceringen, och följs väldigt sällan upp i rapporteringen och det kanske vore mer intressant att komma åt.

Bilen är alltså helt utan ansvar, tidningarna till trots. Återstår att fördela skulden mellan bilförarna och deras medtrafikanter och bilismen, dvs det politiskt prioriterade bilåkandet.

Avseende den större diskussionen kan möjligtvis en parallell dras från amerikanska vapenlobbynsfavoritcitat “It is not the gun that kills people—it is people”. Jag tror emellertid inte det finns någon svensk lobbyorganisation som driver liknande retorik i trafiksammanhang. Det är i varje fall inte hur jag uppfattar #ingenbakomratten. Men den dag sådana argument verkligen förs fram finns en grund för Johans skepsis och då är problemet att någon aktivt försöker individualisera strukturella missförhållanden i syfte att bevara status quo. Vad Erik däremot efterlyser är att synliggöra bilförarna som individer och deras delaktighet i olyckor, det offentliga rummet och samhället i stort.

Däremot finns en oförmåga hos svenska planerare och politiker att arbeta med trafiksäkerheten på det individuella planet genom utbildning och inte minst upplysning (filosofisk). Dessutom finns en svårbotad övertro på daterade trafiksäkerhetsideal, såsom trafikseparering, SCAFT och ständigt ökad reglering. Bakgrunden är en strävan efter optimering där definitionerna av det optimala och de resulterande prioriteringarna spikades nån gång på 50-talet. Det är en del av svensk förvaltningstradition att föreställa sig att samhället såväl fysiskt som socialt och ekonomiskt kan planeras till den grad att det individuella ansvaret förringas. Detta underminerar inte bara individens trafiksäkerhetsbeteende, utan även insikten om externa effekter av beteendet generellt. Bilföraren blir osynlig.

Mordfakta

Sun, 12 Feb 2012 14:18:00 +0100

Vi kommer aldrig att få klarhet i vilken stad som är farligast eftersom det inte finns någon bra statistik. Brottsförebyggande rådet har statistik på kommunal nivå över antalet anmälda brott. Detta har dock lite med antalet inträffade brott att göra, när det gäller mord är det av olika anledningar inte ovanligt att det anmäls två till tre gånger så många mord som faktiskt begås. Å andra sidan har Socialstyrelsen statistik över hur många som dött genom “övergrepp av annan person”, dock bara länsvis.

Men hur som helst, om det är just städer som ska jämföras är det klokt att försöka definiera en grund som gör statistiken jämförbar. Kommuner är inte städer och vice versa. En idé är därför att försöka skapa en gemensam nämnare i den statistik som finns genom att anväda sig av begreppet tätortsgrad. Det är ett mått som beskriver hur stor andel av befolkningen som bor i tätort inom det avgränsade området, och denna statistik finns på såväl läns- som kommunal nivå.

När det gäller siffrorna från BRÅ över anmälda brott bör det betänkas att Stockholms kommun till skillnad från Göteborgs och Malmös inte innehåller hela tätorten. Däremot är Stockholms län en ganska bra approximation av tätorten och därför är det kanske mer rättvisande att använda detta i jämförelser.

	Malmö	Stockholms län	Göteborg
Tätortsgrad 2010 (%)	99,5	100,0	98,9
Anmälda mord/100 000 inv. 2008-10	3,56	3,55	3,51

Dött lopp alltså. Däremot kan vi ta reda på vilken storstadsregion som har flest konstaterat mördade personer. Eftersom det inte finns någon statitistik från Socialstyrelsen på lägre nivå än länsvis och eftersom Stockholm är ett ganska speciellt län som består enbart av tätort får man justera urvalet. För att få en jämförbar tätortsgrad, det vill säga andelen av befolkningen som bor i tätort så slår jag ihop fem mälardalslän^* och jämför sedan dessa med Västra Götalands län och Skåne län.

	Skåne	Mälardalslänen	Västra Götaland
Folkmängd 2010, miljoner	1,24	3,19	1,58
Tätortsgrad 2010 (%)	88,6	91,2	84,0
Mord/100 000 inv. 2008-10	0,79	0,96	1,04

Normalt sett mördas det alltså 18% färre i Malmöregionen än i Stockholmsregionen och 24% färre än i Göteborgsregionen. Mycket längre än så kommer inte jag siffervägen, därefter är det bara fantasin i media och folks fallenhet för rädsla som sätter gränser.

^* Stockholms, Södermanlands, Västmanlands, Örebro och Uppsala län.

Stad och land, del II

Fri, 10 Feb 2012 00:40:00 +0100

Som en uppföljning på en tidigare artikel måste jag förtydliga att på inget sätt är land bättre än stad eller vice versa. Det är befolkningen i de båda det är fel på, men på olika sätt. Medan det finns en slående nonchalans i staden tycks det finnas en slående självbelåtenhet på landsbygden. Debatten gäller att få till mekaniken dem emellan utan olja och utan att att förmedla bilden av att grön politik måste leda oss tillbaka till medeltiden med en tankevurpa värdig Röda khmererna. Jag menar att det finns stora möjligheter att effektivisera (dvs reducera energiåtgången) såväl jordbruket som kretsloppet, samtidigt som det finns stor potential att effektivisera boendet genom stadens unika förutsättningar.

Men ibland hörs förment gröna argument om att det behövs si och så mycket folk på landsbygden, om inte annat för att jordbrukarna kan inte bo ensamma ute på landet. De behöver ett socialt liv, skolor till sina barn, kommunal service m.m. Frågan är då hur mycket resurser samhället ska avvara med sympati för bönderna som förespegling. Jag tycker själv, för att spetsa till det, att gränsen på sikt går vid vilka orter som genom sin storlek och belägenhet är samhällsnyttiga nog för att försörjas med järnvägslinjer.

De jordbrukare som vi anförtror jorden åt ska självfallet bo på landet. De är i framtiden högskoleutbildade ekotjänstleverantörer som kultiverar landskapet med aldrig tidigare skådad kunskap och effektivitet. Jag vill inte heller missunna dem möjligheten att ta elbilen in till stan för att delta i dess kulturella utbud vid lediga stunder. De om några är värda det, och de om några kommer att ha råd, och vi i stan ska hylla dem med champagne och ostron och syndens förnöjelser. Efter oljan har bondens värv och kunskap ett även i västvärlden ett betydande ekonomsikt värde, kanske rent av det dominerande, snarare än något som hålls vid liv med subventioner och då kanske mest för att pengarna inte ska hamna i ett EU-land med ännu ineffektivare jordbruk.

Det är de andra, de som tror att blotta avståndet till staden är ekologiskt eller att de håller “landsbygden levande”, eller bönderna sällskap som jag har problem med. De som kräver att vi ödslar enorma samhällsresurser på att gräva ner elledningar för att de inte kan missa två tv-kvällar, de som eldar för kråkorna i stället för varandra med den värdfullaste energiform som människan lyckats frambringa, de som ska ha skatterabatter för sin förtjänstfulla avlägsenhet, men som likväl ska ha fullvärdig välfärd på folkhemsnivå levererad till dörren ända vid vägs ände i tron att detta är något som alltjämt erbjuds i våra storstäder och de som därtill ska ha möjlighet att ta bussen hem när de är för oredliga för att köra en av sina två bilar på den nyasfalterade landsvägen. Jag ser inte egenvärdet och allmännyttan i dessa anspråk på livet, och önskar därför bara att sådan självgodhet inte stimuleras på något sätt. Tids nog kommer det då att svida i plånboken.

Som av en händelse tycks det mig att inom samma demografi finns merparten av dem som hyser en djup ovilja att acceptera utbölingar, oavsett om dessa flytt från politiskt förtryck eller akut hungersnöd eller från ett sommarhett Södermalm, vilket inte bådar gott för den av oraklet förutspådda exodus av miljontals stadsbor som snart ska tvingas lära sig allt om morötter.

Jag upprörs inte så mycket av de som trots allt vill bo kvar efter ett långt arbetsliv inom den lokala men nu nedlagda bruksindustrin, men när det börjar framställas som ett problem att ungdomarna lämnar de hopplösa hålorna för staden blir jag djupt oroad. På samma sätt blir jag bekymrad när jag hör om förväntan om en ny grön(-blå) våg av medelklassens nyblivna föräldrar som tänker sig en karriär i staden och en uppväxt åt ungarna i ett radhus eller en mexitegelvilla från 70-talet uppfräschat med det senaste IKEA-köket och vars en bil däremellan.

Vår hjälte bonden däremot är händig och vet att ställa en vindsnurra vid husknuten och har alltid klarat att dra ut en visdomstand med grannens hjälp. Bonden skapar själv den biogas som behövs till tröskan när oljan inte längre devalverar värdet av denna biprodukt. Är det någonstans det ska grävas elledningar är det dit, men inte för att bonden ska kunna se på tv utan vi andra. Och är det någonstans vi ska använda stadens knappa biogas är det till att skjutsa bondens barn gratis till skola och universitet och för att frakta överskottet till järnvägsstationen. Bonden är också en viktig arbetsgivare i framtiden som entreprenör eller som delägare i återuppståndna kooperativ. Så snuvar bonden mellanhänderna på en så stor del som möjligt av de återskapade värdeflödet i jordbruksproduktionens förädlingskedja och blir viktig för en ny regional arbetsmarknad. En viktig sak att tänka på är att en viktig del av framtidens energi kommer just från jordbruket, så det vore osannolikt att inte det som behövs för den egna verksamheten också stannar där.

Att det däremot finns en ensamhet på våra gårdar idag är inte ett geografiskt problem utan ett socialt, om jag får gissa delvis som en konsekvens av det ömsesidiga stigma som de där andra, icke jordbrukarna, icke stadsborna dragit över landsbygden. I framtiden är som sagt bondyrkets värde återupprättat och därmed också dess status.

Allt detta betyder inte att landsbygden kommer att avfolkas. Förutom bostadsbehovet hos den nya lantbruksnära förädlingsindustrins arbetskraft hoppas jag att den nog så bevaransvärda genuina bybebyggelsen i allt högre utsträckning ersätter våra vidlyftiga Ving-tours till Kanarieröarna, och erbjuder ett betydligt mindre ohållbart och en betydligt mer rekreativ kontakt med naturen för det stora flertalet stadsbor, såväl sommar som vinter.

Nybyggarmattorna däremot i form av exempelvis eluppvärmda egnahem i billig fur jämnas med marken och eldas upp i närmsta kraftvärmeverk medan marken återgår till naturvården, så snart vi flyttat kostnaderna för infrastrukturen dit de hör hemma och dess ägare tagit konsekvenserna av den nya ekonomin.

Jordbruket i sig får gärna bli mindre specialiserat framöver men måste vara så rationellt som det bara är möjligt. Allt annat är ett hån mot jordens befolkning. Vi har inte råd med sentimentala missuppfattningar om hur bra det var förr. Givetvis med en hållbarhetsinnebörd i rationalitetsbegreppet. Det har tagit fyra decennier att få till ett marginellt prototypjordbruk som kan beskrivas som ekologiskt, men det är också viktigt att komma ihåg att inget jordbruk egentligen är hållbart, vare sig plogen dras av traktor, oxe eller träl genom urskogen. Människan har dock aldrig vetat så mycket om jordbruk och ekosystem som idag, inte ens indianerna. Så Lindstedts skräckpropaganda om att människan skulle ha glömt något om morötterna köper jag inte.

Det brukar heta att nästa världskrig kommer att utkämpas med påk och sten. Jag tror det kommer att utkämpas med kniv och gaffel. Mina farhågor om ett sannolikt ökat kemiskt-genetiskt jordbruk i det globala sammanhanget framöver, vid sidan om ett mer hållbart på hemmaplan ska inte förväxlas med min förhoppning eller min strävan. Däremot är vi bekväma och kortsynta och kommer förmodligen inte att på allvar reagera förrän det börjar spotta och fräsa i bensinpumpen i Järnvägslösaby och oljan är så dyr att det blir poänglöst att subventionera den ens i den riktiga glesbygden. Allra senast då kommer vi till slut att ha ställt oss själva inför ultimatum, ta itu med vår högst ineffektiva konsumtion av föda, uppvärmning och vardagstransporter eller ta ett rejält steg tillbaka i bekvämlighet och återvända till plogfåran. Och kanske kommer vi att förbanna oss själva för vår vidskepliga beröringsskräck i fråga om genetik och föda.

Så anser jag att det är städerna som ska avmekaniseras snarare än jordbruket och att den nytta som idag genereras i städerna med vårt tillfälliga “energiöverskott” som hävstång ersätts med en nytta som springer ur det som människan är bäst på, att tänka, organisera och effektivisera det vi har i våra händer. Ju fler och ju mer olika vi är då, desto bättre. Det finns förmodligen en ytmässig brytpunkt för stadens förmåga till samordningsvinster och det behövs snarare ett stort antal måttligt stora städer är ett fåtal jättestäder, och här är jag tveksam till om utvecklingen går i rätt riktning i den utomeuropeiska kontexten. En fundering att utveckla vid ett senare tillfälle är att denna dynamik kanske styrs av infrastrukturens förmåga att överbrygga avstånd och kulturens förmåga att skapa sjävtillräcklighet.

Nu finns det tveklöst större problem i städerna än på landsbygden, eftersom det finns fler människor i städerna än på landsbygden. Eller rättare sagt, problemen blir synliga på ett annat sätt i staden. Men här råder det vare sig brist på diskussion eller lösningsförslag. Staden är därför den mest angelägna utmaningen och det vore en fördel om en ännu större del av den gröna rörelsen hjälpte till med detta snarare än att lära sig allt om morötter den hårda vägen.

Hållbar geografi för mig är vida skogslandskap – obrutna av asfalterade landsvägar eller insprängda nybyggarsamhällen. Hållbar geografi för mig är öppna landskap där jorden bär – fyllda av vetenskapliga, effektiva jordbruk. Hållbar geografi för mig är att utnyttja människans enorma logistiska förmåga. Hållbar geografi för mig är att småskalighet inte är motsatsen till storskalighet utan ett sätt att bygga upp den från grunden oavsett det handlar om staden, åkern eller infrastrukturen. Även geografiskt ska det för den enskilde kosta att göra fel och vara lätt att göra rätt.

Anonymiteten hotar det civila

Mon, 06 Feb 2012 09:32:46 +0100

Det har blivit allmänt känt att Malmö har en del svåra problem. Svåra problem som inte har enkla lösningar.

Vad jag ser är en akut förtroendekris mellan medborgare i vissa områden eller grupper och civilsamhället. Inte oförtjänt, och häri ligger en av de viktigaste lösningarna. Vad som är helt nödvändigt är att upprätta eller åtminstone återupprätta tillit till samhället och viljan till självuppoffring för det allmännas skull. Det kan låta magstarkt i nuläget men då accepterar man medias ensidiga fokus på polisens förklaringsmodell om vittnen som inte vågar kontakta rättsväsendet. Men sådana förslag som nu förs fram om anonyma eller sekretessbelagda vittnesmål tror jag i alla fall ger rakt motsatt resultat. De underminerar värdet på sanningen och respekten för samhället och urholkar alltså moralen. Det är rädslans politik.

Exemplen på förtroendeproblem är säkert många. För att fortsätta med Polisen. Mängden ouppklarade brott kan bero på många saker. I värsta fall beror det på en inkompetent poliskår. En poliskår som i värsta fall genom patetiskt uppförande underminerat sitt eget förtroende från stora grupper av invånare, till exempel med utländsk bakgrund. Det kan bero på en ovilja att kontakta polisen av sådana skäl, eller att andra grupper av invånare har katastrofala erfarenheter av polismyndigheter i hemländer, transitländer etc, och som överhuvud taget undviker myndighetspersoner efter att ha upplevt en plågsam migrationsprocess följt av en misslyckad integration. Eller att man inte klarar av att prioritera om mellan olika polisiära uppgifter. Eller att rekryteringen till kåren inte avspeglar samhällets sociala extremer. Utbildningsnivån har det i alla fall snuddats vid. Det verkar uppenbart att man inte representerar de delar av samhället där det nu brinner och det finns nog en lång rad interna problem att ta itu med. Att en mer populär poliskår skulle innebära ett större antal vittnen är en något som få politiker vågar tänka högt.

Men det ska inte bara vara lätt att göra rätt, utan vi måste även jobba vidare med att förmedla pliktaspekten i civilsamhället.

Några nya gimmicks behövs inte: det finns redan en sanningslag. Vittnesplikt heter det och är kopplat till idén om civilkurage. Det finns flera legala skyldigheter som är kopplade till denna princip. Lagen är tydlig: Du ska berätta allt du vet och det ska vara uppriktigt. Möjligtvis bör även anmälningsplikten som idag är mycket begränsad göras allmän. Möjligtvis kan det vara så att samhällets förakt för den som inte aktivt samarbetar inte motsvaras av adekvata sanktioner (utifrån det populära antagandet att den vetande väger konsekvenserna av rätt och fel agerande mot varandra). Men det börjar bli allt tydligare att i stället för att fostra en mentalitet av civilkurage i medborgaren ska denne daltas och förhandlas med. Som om sanningen var en handelsvara där moralens pris bestämdes genom tillgång och efterfrågan på dunkelhet.

Naturligtvis är det svårt att göra detta på kredit och säkert behöver ett förtroendekapital byggas upp samtidigt.

Det är inte bara den drabbade som är offret. Även civilsamhälle, vittne, den misstänkte och naturligtvis förövaren är offer. Brott är inget som går att försäkra sig mot och inget som går att göra ogjort. Det är naturligt att det har djupgående konsekvenser för samtliga. Civilsamhället ska givetvis mildra oturen att råka bli vittne till ett våldsbrott genom att uppbära kostnader för personskydd. Men lika lite som straffet för den dömde är en gottgörande mot den drabbade vore det acceptabelt att transferera integritet, respekt och värdighet mellan de inblandade. Precis lika förkastligt som att en misstänkt gör övergrepp på ett vittne är det om samhället gör övergrepp på en misstänkt genom att förvägra största möjliga möjlighet att försvara sig mot anklagelser.

Förmodligen är iden om att se den man anklagar i ögat äldre än självaste lagen. En mycket stor del av bevisvärdet ligger dessutom just däri. Ska vi tillåta oss att erbjuda vittnet en kompromiss mellan rätt och fel agerande och dessutom ge försvaret stora möjligheter att ifrågasätta åtalet och så tvivel inför den slutliga bedömningen om skuld? Hur ska vi motivera det? Steget till att man som kompromiss skulle erbjuda den misstänkte ett rabatterat straff i förlikning innan man avgjort skuldfrågan känns ju nästan följdriktig.

Anonymiteten i sig står i konflikt med de mänskliga rättigheterna, som är uttryckliga om att rättegångar ska vara öppna. Så även själva bedömningen att anonymitet vore motiverad eftersom den inte går att frikoppla från skuldfrågan på ett acceptabelt sätt. (Artikel 10 såväl som 11).

Jag har ett tag utan resultat försökt hitta någon förespråkare för anonyma vittnesmål som försökt sig på att kvantifiera den bakomliggande problematiken och en konsekvensanalys av vad införandet skulle ge för resultat på det större problemet. Jag betvivlar inte att det finns ett mörkertal men jag betraktar alla resonemang som bygger på det begreppet som retorik. Däremot hittar jag återkommande variationer av en konstapels mycket målande tankeexempel där ett potentiellt vittne trakasseras av ett ungdomsgäng. BRÅ-data däremot verkar i praktiken vara begränsade till att illustrera (förvisso tilltagande) tendenser.

En poliskår som gör sitt jobb avskaffar också sig själv, medan en som inte gör sitt jobb blåser upp sin egen betydelse. Det märks bland annat på de långa önskelistor över mer eller mindre drakoniska befogenheter och budgetäskanden som dyker upp så fort nåt allvarligt händer. Det är förutsägbart att en styrande överlag vit medelålders medelklass tar detta erbjudande att betala sig fri från vidare ansvar, och råkar ha minst att förlora på konsekvenserna.

Jag tror inte att vittnesfrågan är den viktigaste pusselbiten, om än kanske den som är lättast att identifiera sig med. Det är i stället viktigt att börja med att rota i rätt ände av orsakskedjan. Rikspolischefen erkänner att man först på senare tid fattat vikten av att jobba mot de svarta pengarna snarare än symptomen på brottsligheten. Förhoppningsvis kommer detta i sig att börja ge resultat, och det har också antytts att en del av våldet faktiskt är skälvningar som direkt konsekvens av rubbade maktbalanser i den undre världen.

Det var också ett intressant reportage på radio om hur brottsligheten satt den kommunala myndighetsutövningen i Södertälje ur spel. Vi kan nog anta att ett stort antal tjänstemän och myndighetspersoner även i Malmö inte gör sitt jobb på grund av påtryckningar i form av hot eller mutor. Detta vore ett större problem att jobba konstruktivt med, eftersom det är en del av orsaken till yttringarna som vi nu lever med. Skillnaden mellan medborgare och tjänsteman är att de senare inte representerar sig själva utan det allmänna. Det är då rent av acceptabelt med en viss avpersonifiering av tjänstemän, dvs anonymitet. Dessa förutsätts ha en kompetens och ett förtroende, och arbetar enligt modeller och rutiner som i sig är transparenta. Dokumentation är också en förutsättning i myndighetsutövande och hela föresatsen är att vem som handlägger ärendet inte spelar någon roll för utfallet.

Kanske kan man tänka sig att kommunens olika inhämtande och verkställande funktioner kunde samlas i en specialiserad enhet. Denna kan arbeta strukturerat med förebyggande personalsäkerhet och säkerhetsrutiner och kan ha ett nära samarbete med polis och rättsvårdande myndigheter, och därför vara bättre rustad att hantera aggressiva kunder.

Jag är inte heller främmande för att i stället för att skärpa detaljlagstiftning om tex vapen att man försöker definiera organiserad brottslighet som något särdeles belastande oavsett vilket brott det resulterar i, med utgångspunkt i att det är en samhällsomstörtande verksamhet.

Kommunen har närmast exklusivt ansvar för att stävja rekryteringen. Jag tror att segregationen måste brytas upp med mycket mer medvetna metoder än vad vi har idag. Skolan är en av väldigt få återstående institutionella verktyg som kan användas för att aktivt integrera medborgare och som kan bryta segregation. (Värnplikten och 70-talens multikulturella industrigolv är svunna exempel). Om inte just dessa parametrar är med i den skolorganisationsutredning som är på gång kanske de ska tillfogas genast. Fritt skolval och närhetsprincip kanske får läggas åt sidan. Det direkt segregerande byggande som Malmö sysslat med i ett tiotal år måste vändas i sin direkta motsats. Tunga inriktiningssatsningar som konsert- och kongresshus, musikhögskolor, cleantechkluster och allt vad det heter måste spridas ut i stadens alla delar för att uttryckligen verka som motorer och katalysatorer och ge kritisk massa för en positiv kedjeeffekt i de lokala kontexterna. Det skulle kunna ligga en fakultet vid varje station på Malmöringen, en infrastruktur som måste nyttjas för att få arbetskraft, skolbarn och besökare att röra sig mellan stadsdelar. Vi bör fundera på om stadsdelsorganisationen som den ser ut motverkar eller bidrar till segregation och stigmatiserat utanförskap. Det är fint med decentralisering men inte om man bara får makt över sin egen vanmakt. Då är inkludering ett viktigare mål, och som inte har särdeles mycket med geografi att göra. Idéer som förtätning och spårvagnar till öppna skollokaler är konkreta exempel på verktyg. Jag tycker att detta är exempel på gröna aspekter som skulle fylla ett tomrum i den travesti som Ilmar Reepalu och Beatrice Ask nedlåtit sig till.

Jag blir bekymrad då jag ser allt fler folkvalda som vill vända upp och ner på centrala civila begrepp och traditioner med utspel i form av enstaka enigmatiska rader. Låt mig ändå med viss tvekan instämma i att all publicitet är bra publicitet, med en stilla önskan om ett nationellt och lokalt ledarskap som manar till samling och besinning. Som inte tillåter att bilden av staden svärtas. Som liksom Jens Stoltenberg i den svåraste av stunder “fortsätter kämpa för demokrati, öppenhet och mänsklighet, men utan naivitet”.

Stad och land

Mon, 12 Dec 2011 22:13:09 +0100

Det dyker med jämna mellanrum upp diskussioner om vilken livsstil som är mest hållbar: den i staden eller den på landet.

Till att börja med vore det fånigt att påstå något annat än att staden kom till för att effektivisera den gemensamma utkomsten av människans produktivitet så att den blev större än dess individuella delar. Då tänker jag på produktion av immateriella värden eller mervärden, mest känt som kultur.

Det går att leva ganska hållbart idag i såväl staden som på landsbygden. På landsbygden innebär det dock ett för de flesta allt för begränsat liv och det behövs nästan försumbar arbetskraft inom jord- och skogsbruk under rådande energiparadigm som möjliggör mekanisering och konstgödning. Så nej, landsbygden är inte ett hållbart alternativ i någon meningsfull utsträckning på kort sikt, med eller utan bredband. Städerna och urbaniseringen kom till långt innan olja och industrialisering kom in i bilden, men då i en takt som dikterades direkt av produktionen på landsbygden och värdet av att växla detta mot stadens vetenskap, kultur, lyxvaror och beskydd, samt av den därav följande övertaligheten.

Att stad och land varit ständiga följeslagare och garanter för varandra är snarast en truism inom historievetenskapen. I den här typen av diskussioner framträder dock en lättidentifierad kategori stadshatare som väljer att denigrera staden, men märkligt sällan med grund i de interna problem som den moderna storstaden har och som stadsbon är väl medveten om. I stället är det andra resonemang som lyfts fram, ofta genom att implicera staden som amoralisk eller rent av osedlig, ibland är det som om metropolens själva täthet och dess kosmopolitiska blandning ses som ohygienisk och farlig. Pest och könssjukdomar har grasserat oavbrutet sedan mörkaste medeltiden. Andra resonemang kan ta avstamp i feodalsamhällets förkastliga maktstruktur genom att hävda att staden växt fram som och alltjämt är en förtryckande institution gentemot landsbygden. Då glöms det bort att det var i staden som vetenskapen, konsten, demokratin, mångfalden och civilsamhället utvecklades, långt innan oljan. Eller så heter det att staden tvångsbeskattar landsbygden och förskansar sig på dess utkomster. Men just matförsörjningen, med stadens tillhandahållande av skydd och buffert var garanten som mildrade de tidigare så förödande men ständigt återkommande missväxtåren eller invasionerna. Gav inte den senaste skörden någon utkomst fanns det förhoppningsvis mat i staden och fanns inte maten i staden efter att den brunnit upp så fanns den förhoppningsvis i den förestående skörden. Resiliensen ökade. Men självklart är staden en maktkoncentration, det är ju en koncentration av alla aspekter av mänskligheten. Funktionerna i detta förmenta förtryck, skydd och beskattning är alltjämt högst relevanta utbyten i det moderna välfärdssamhället.

På längre sikt är min gissning är att stadsmänniskan kommer att göra valet att låta en stor del av framtidens förnyelsebara energi gå till att upprätthålla ett någotsånär högavkastande industrijordbruk, snarare än att först behöva kriga om markresurserna och sedan ge sig ut i leran själva. Detta innebär då att man försakar annat energislöseri som kan lösas genom att på ett smart sätt fullt ut utnyttja de möjligheter som staden faktiskt unikt kan erbjuda i form av rationell varulogistik, minimal spillvärme och obefintligt resande. Som folkbildningsinstrument är den dessutom ovärderlig för att ändra konsumtionsvanor (slit och släng, köttätande mm). Jag tror att såväl stad som jordbruk har ineffektiviserats ganska avsevärt av oljans marginella rörliga kostnader och här finns säkert mycket att åstadkomma.

Jag hoppas i alla fall att det kan funka så. Naturligtvis är det oändligt mer komplext, inte minst på den globala skalan. En relaterad gissning, eller farhåga, är att människan i frånvaron av konstgödsel ändå tyvärr kommer att välja mellan drastiskt ökad bekämpning eller genmodifierade grödor. Det ska också kommas ihåg att merparten av de dryga 50 % av världens befolkning som urbaniserats hittills varken gjort det frivilligt eller har hamnat i vad som kan beskrivas med ovanstående innebörd av stad. FN räknar snarare hur många som lämnar ett agrart liv, och problemet är att många hamnar i ett ekonomiskt limbo som varken är stad eller landsbyggd där det är mycket svårt att bidra ens till sin egen försörjning. Det kan handla om såväl slumliknande förhållanden som medelklassens villamattor – urban sprawl. Av förklarliga skäl kommer just städer med närhet till goda odlingsmarker att vara de som kan växa mest befolkningsmässigt. Detta ställer lika självklart också behovet jordbruksmark i konflikt med stadens markbehov.

Därmed blir det för mig också tydligt vilka livsstils- och bosättningspreferenser som bör stimuleras av det allmänna i samhällsplaneringen.

Cirkelcampus

Mon, 21 Nov 2011 15:21:01 +0100

Går det att förmå Malmö högskola att flytta fakulteten för Kultur och Samhälle till området för nya station Rosengård och Musikhögskolan att flytta till en tänkt station vid Lindängen? Med Lärande och samhälle på universitetsholmen vid Centralen, Hälsa och samhälle på SUS samt Odontologiska fakulteten, båda vid station Triangeln uppstår då ett ett fantastiskt campus som samtidigt är geografiskt decentraliserat och likväl extremt väl förbundet av Malmöringens pendeltågstrafik.

Naturligtvis kommer detta cirkelcampus att vara lika väl anknuten med täta tågförbindleser till universiteten i Köpenhamn och Lund och bortom i bägge riktningarna. MAH, Musikhögskolan, Lunds och Köpenhamns universitet alla på “gångavstånd” från varandra! Varför plugga på ett universitet när man kan plugga på tre?

Längs Malmöringen finns bland annat de bostäder i nedre änden av den flyttkedja som många anser vara lösningen till bostadsproblematiken. Detta katalyserar den laterala sammankopplingen mellan periferins stadsdelar, hittils så effektivt separerade av utstrålande genomfartsleder. Innerstaden förlängs till att omfatta en stor del av periferin.

Men den absolut viktigaste aspekten blir naturligtvis att det utspridda lärosätet kommer närmare ett mycket bredare tvärsnitt av Malmös befolkning … en del av deras vardag. Detta utgör en unik möjlighet för fakulteterna att som lokala ekonomiska motorer motverka segregation och katalysera utveckling i stigmatiserade områden.

En argumentation mot villamattor och stadsutglesning

Mon, 31 Oct 2011 00:05:38 +0100

“Jord- och skogsbruk är av nationell betydelse. Brukningsvärd jordbruksmark får [bebyggas] endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk. Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk. [Planering och byggande] ska syfta till att mark- och vattenområden används för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till beskaffenhet, läge och behov. Företräde ska ges åt sådan användning som från allmän synpunkt medför en god hushållning. [Planering] ska med hänsyn till natur- och kulturvärden, miljö- och klimataspekter […] främja en ändamålsenlig struktur och en estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse, grönområden och kommunikationsleder, en från social synpunkt god livsmiljö som är tillgänglig och användbar för alla samhällsgrupper, en långsiktigt god hushållning med mark, vatten, energi och råvaror samt goda miljöförhållanden i övrigt, och en god ekonomisk tillväxt och en effektiv konkurrens.”

Låter det som en miljöpartistiskt promemoria om fysisk planering? Förvisso. Citatet kan tyckas vara ett tydligt ställningstagande mot den trend av bilberoende exploateringsmönster i form av villaenklaver längs städernas allt fler och bredare tillfartsleder och den till synes ohejdbara utglesning som pågår slentrianmässigt i deras periferier. Värst är det naturligtvis i USA men så gott som alla länder som genomgår eller genomgått industrialiseringen känner fenomenet, så även på hemmaplan. Det är dock bara sedan försörjning av mat och energi på en global skala problematiserats som markpolitik blivit en reell fråga och man kan fundera på när oron ska manifestera sig i eftertänksamhet och återhållsamhet hos våra lokalpolitiker och planerare.

Naturligtvis väcker ovanstående manifest följdfrågor, och lämnar givetvis några avvägningar öppna för tolkning. Kan det vara ett väsentligt samhällsintresse att medge villabebyggelse och i så fall när? Hur definieras ett sådant behov? Hur kan man väga behovet av villor mot behovet av små lägenheter eller mot behovet av jordbruksprodukter? Vad är viktigast per kvadratmeter för ekonomisk tillväxt och effektiv konkurrens, villor eller odling respektive tät och blandad stad? Ur allmän synpunkt, innebär inte såväl jordbruksprodukter som tät och blandad stad en bättre hushållning med marken än villaområden?

Man kan invända att frågorna nästan besvarar sig själva, men häri ligger faktiskt den stora osäkerheten. För medan det lätt redigerade citatet kan upplevas som övertydligt utgör det emellertid också den svenska lagstiftningen på området, såsom den återfinns i miljöbalkens tredje kapitel paragraf fyra och plan- och bygglagens andra kapitel paragraf två och tre. Och när det gäller juridik, så kan varje otydlighet uppenbarligen medvetet missförstås i det yttersta.

Hållbarhet och/eller tillväxt - hinder för nyktra prioriteringar

Mon, 17 Oct 2011 12:27:24 +0200

Tillväxtdebatten och dess allt vanligare koppling till hållbarhetsfrågan är djupt olycklig. På något sätt har det kommit att handla om att det är förändringar i det ekonomiska systemet (någon slags ekonomisk hållbarhet) som genom positiva och negativa incitament ska leda till ekologisk hållbarhet. Diskussionen om hållbarhet har gått vilse i vad som egentligen borde vara sekundära resonemang om hur ekonomin ska fungera. I princip är detta en yttring av en ekonomins förargliga förmåga att sätta sig över ideologin genom att påskina att den är det mest rationella verktyget för reell förändring.

Ekologisk hållbarhet är väldigt mycket enklare att analysera och problematisera än ekonomisk eftersom den i grund och botten är simpel naturvetenskap. En liknande adjungering av ideologiska mål till ekonomiska medel får väl sägas ha skett tex inom socialismen där diskussionen som i grunden handlat om hur man ska åstadkomma social hållbarhet genom simpla sociala företeelser som klasskamp och kontroll över produktionsmedel etc har kommit att sugas in och dribblat bort sig själv i en ekonomisk diskurs där fördelningspolitik ersatt den mellanmänskliga känslan av rättvisa. Liknande fenomen kan givetvis hittas i liberalismen eller valfri klassisk ideologi.

Ekonomi är ett system för att fördela resurser under givna förutsättningar (lagar och normer). Inget annat.

Det talas ofta om de tre hållbarheterna: ekonomisk hållbarhet, social hållbarhet och ekonomisk hållbarhet, på sistone även kompletterade med en diskussion om kulturen som en fjärde hållbarhetsfaktor. De tre brukar illustreras som tre delvis överlappande delmängder. Ibland illustreras de som tre Uroboros, ormen som biter sig själv och det må vara en bra och kanske något mer mångtydig ikonologi för att illustrera målet: hållbar utveckling. Vägen dit kräver emellertid strikta prioriteringar och inget flum. Det övergripande målet, höjt över för konflikter om ekonomiska mål och medel, måste bli att definiera vilka sådana förutsättningar som ska gälla ur ett ekologiskt hållbarhetsperspektiv.

Det behövs en tydlighet i prioriteringen av målkategorier, där den ekologiska alltid trumfar den sociala som i sin tur alltid trumfar den ekonomiska.

Vårt ekonomiska system i stort har förutsättningar att fungera, och att det kommer att finna ett jämviktsläge på en lägre nivå av omsättning av såväl naturresurser som valutaenheter. Systemet balanserar dock knappast idag.

Problemet med den allätande ekonomiska diskurs som är så olycklig är att väldigt få har insyn i hur ekonomin hänger ihop. Det är avsevärt mycket enklare att principiellt förklara växthuseffekten. Vad som krävs för att stoppa växthuseffekten är inte justeringar av skattesystemet utan man sätter absoluta gränser för utsläpp av växthusgaser baserat på rådande kunskap och försiktighetsprinciper. Skattesystemet anpassas efter detta och marknadsekonomin anpassar sig efter skattesystemet och den förändrade tillgången.

Samhället måste sträva mot att i varje givet ögonblick begränsa ohållbart bruk av material och energi. Kort sagt gör vi oss en massiv otjänst genom att leta ekonomiska modeller för att lösa ekologiska och sociala missförhållanden i stället för att lagstifta bort dem och sedan anpassa de ekonomiska systemen till det (i ett ordnat tempo). Det innebär inte att det inte skulle behövas en sammanhängande ekonomisk politik inklusive offentlig sektor, arbetsliv och beskattning med mera, men den måste utgå från de viktiga ekologiska hållbarhetsfrågorna, som i sin tur sätter ramarna kring vilken ekonomisk och social hållbarhet som är möjlig.

Reducerat till en grundläggande principiell fråga handlar det om huruvida vi ska styra med juridiska eller ekonomiska styrmedel, där de senare innebär en distansering från ansvaret.

CPH EOL

Wed, 04 May 2011 23:30:24 +0200

Köpenhamns internationella flygplats tycks befinna sig i ständig kris. Denna kris tycks nu tyvärr missuppfattas av sydsvenska politiker som ett hot mot regionen. För att vara konkurrenskraftig som tillväxtzon anser man att det behövs en riktig internationell flygplats, och man är nu på väg att starta en mångmiljonrullning. Måhända, men det kommer vi aldrig att få oavsett hur mycket pengar vi ödar på marknadsföring. Man tänker också ödmjukt insistera på att flygplatsen ska kallas Copenhagen-Malmo airport. Några tveksamheter inledningsvis:

Är det ens konstaterat att Kastrup förlorat mer trafik än flyget generellt eller konkurrerande regioners flygplatser?
En marknadsföringssatsning på att öka Kastrups attraktivitet måste väl vara sämre än en motsvarande mångmiljonsatsning på att marknadsföra regionens attraktivitet?
Skulle man därtill lyckas så underminerar man ju andra strategiska mål som vi har, tex att få en snabbtågsförbindelse till kontinenten.
Och är det inte aningens naivt att tro att danskarna skulle gå med på att byta namn?

Snabbtåg måste konkurrera direkt med kontinentalflyg/anslutningsflyg. Både trafikmässigt och i den finansiella uppmärksamhet de kräver. Över Fehmarn Bältförbindelsen kan de ersätta lukurativa direktflyglinjer från Kastrup till Bryssel, Amsterdam, Nordtyskland, Berlin och Frankfurt. Om bara nio år. Skulle Kastrup som redan är illa ute klara de förlusterna? Interkontinentalflyg är svårare, men riktiga interkontinentalflygplatser finns det bara 6-7 stycken i Europa alla omgivna av ett befolkningsunderlag som vi aldrig kommer att komma i närheten av i Öresundsregionen. Kastrup har i storleksordningen en tiondel av deras utbud. Kanske hade det då varit mer realistiskt för Köpenhamn och Skåne att tillsammans göra gemensam sak med Hamburg och nordtyskland på något sätt och kombinera en snabbtågsförbindelse med en interkontinental flygplats. För oss skulle det innebära 1,5 timme på bekvämt tåg i stället för lika länge på flyg till Frankfurt eller London men ett lika rikt utbud av globala destinationer. Kanske bör en sådan dimensioneras specifikt för de utmaningar som flygbranschen kan tänkas stå inför för att differentiera sig mot befintliga och därigenom på sikt få en mindre utsatt situation. Men det räcker inte, det behövs antagligen ett stort internationellt flygbolag med hemmabas också. Alla får något. Snabbtågsförbindelsen får ett starkt extra argument och vi drar ner väsentligt på antalet kortflygningar, utan att det tar oss mer tid.

Tillväxt i tillväxtkritikkritiken

Mon, 18 Apr 2011 17:51:24 +0200

Två professorer från Lund har hetsat upp sig över den senaste tidens trend av tillväxtkritik. Så till den milda grad, och med så lite argumentation till stöd att man låter mer som en tankesmedja än akademiker.

Man kan dock undra varför de så medvetet falserar den mer seriösa tillväxtkritiken. Visst finns det knasbollar där också, och en viss överskattning av sambandet mellan tillväxt och resursförbrukning men det här var väldigt lågt och politiserat för att komma från professorer.

Problemet som präglar all diskussion om tillväxt är den totala förvirringen bland vanligt folk kring vad begreppet tillväxt är för något.

“Tillväxtmåttet” är rent ekonomiskt. Det mäter inget annat än hur mycket pengar som omsätts i samhället ett år i förhållande till det föregående. Dock är det många som av okunskap eller med politiska syften blandar ihop detta med den språkliga och mer generella betydelsen av tillväxt.

De allra flesta, på båda sidor i debatten tillskriver tillväxten olika direkta samband med önskade eller icke önskade effekter. Jag har aldrig sett några övertygande bevis på sådana direkta samband, och även om jag kan acceptera att det säkert finns starka indirekta samband inom varje ekonomiskt paradigm tror jag att man ska undvika att följa debattörerna in på detta spår innan de visat förståelse för grunderna.

I artikeln missbrukas begreppet emellertid på ett för mig nytt sätt. Tvärtemot vad författarna antyder är tillväxt inte ett mått på effektivisering, även om det senare mycket väl kan bidra till tillväxt.

Effektivisering och hållbarhet ska heller inte förväxlas. Hållbarhet är något absolut, medan effektivisering är något relativt, tex är en liten bil mindre dålig än en stor bil men är fortfarande inte en hållbar lösning för arbetspendling.

Men eventuell tillväxt i ett etablerat hållbart samhälle skulle antagligen till stor del bygga på effektivisering. Men det är några eldringar att hoppa genom innan dess.

Frågan att ställa är dock om ekonomisk tillväxt är ett relevant mätetal för att diskutera eller bana väg för ett hållbart samhälle.

Diskussionen borde snarare handla om vad som är tillräckligt för ett gott liv, hur vi mäter det, hur vi får de som redan är framme att vara nöjda med det, och hur de som inte är det ska komma dit. Och vilka mänskliga drivkrafter som kan gälla bortom denna strävan.

Gentlemannens tio regler från 1911

Tue, 14 Sep 2010 01:05:53 +0200

Kläderna gör inte gentlemannen.
Gentlemannen saknar fåfänga.
Gentlemannen har klart för sig att alla människor är lika.
Gentlemannen framträder blott genom att vara tillbakadragen.
Gentlemannen vet att kroppens skönhet och dess omvårdnad är grunden för sinnenas harmoni.
Gentlemannen äger stilkänsla och kan foga och anpassa sig utan att ge upp sin egen personlighet.
Gentlemannen är en sund egoist som inte vill skada andra utan gagna sig själv.
Gentlemannen visar inga sinnesrörelser utan har förmåga till självbehärskning och kan disciplinera sig.
Gentlemannen är alltid presentabel, uppträder självsäkert och regelrätt i alla situationer och sammanhang.
Gentlemannen äger insikt om sina egna fel och svagheter och uppfostrar sig livet igenom till det yttre och inre med yttersta stränghet.

A Conclusion to the Wikileaks Controversy

Mon, 23 Aug 2010 01:46:11 +0200

Leaving Mr. Assange aside, to whom I attribute no special values, I hold that Wikileaks can not be regarded in deterministic moral or ethical ways. It belongs to a category that does not exist. It is like presuming to know the answer to love, the number of decimals in a variable, the meaning of internet or in other words it is a phenomenon in the shape of a magic hole you put your stakes into and expect nothing, or everything. Different agents play their chances in this non-category for different ends, as it’s members are intrinsically repurposable.
Like all tools it was crafted by some other, for a purpose that can’t be known or trusted, but is also indefinately imitable for ends one can be more certain of.

For all we know (but do we care?) from what has been credibly argued these could be files of approximate, non- or dis-information and while people could very well be beheaded at this very moment as a result of them, we still struggle to determine the right denomination to prepend the word “information”. Is it Truth? Truth can only be known to exist in the private domain. The word fits only in the mouths of the distrusted.

Let us bemoan the numerous who think that they are served, let us chide the smith that we can’t curb. Or let us merit that which is not its purpose, but its virtue. And let us assume that the ones supposed to be purposed are not quite so easily humbled.

The videography of Apache gunships cannot lie as can the witness of man, nevertheless can it not be trusted, limited by the field of its view, the coarsness of its resolution and the smog of Baghdad. Let it remind us of what we can’t seem to remember, to gaze beyond what we are shown and told and further into the private domain of those that endear it, while assuming nothing of their motives, and judge them in no relative ways.

34 miljoner för ett cykelskjul?

Tue, 17 Aug 2010 23:44:12 +0200

Som hastigast noterar jag att med viss uppgivenhet att Metro Arkitekters förslag för ett cykelskjul på tomtmark som torde höra till den mest värdefulla i Malmö blev visst för dyrt. 34 miljoner i stället för budgeterade 16. Nåja det är nu fem månader kvar till stationen öppnar och 2000 cyklister undrar var de ska ta vägen. Besökare som anledänder till Malmö Triangeln kommer för långtid framöver att mötas av en stadsbyggnadskatastrof. Inte nog med att man misslyckas att ta vara på potentialen i citytunnelbygget, man lyckas rent av motverka den. Har Malmö råd med sådana missar?

Kärnkraftförespråkare borde lära av oljekatastrofen

Thu, 17 Jun 2010 22:24:44 +0200

Riksdagen röstade idag igenom ett förslag som innebär att kärnkraftbolag i händelse av en allvarlig olycka kan springa ifrån notan. Kostnaderna får samhället och medborgarna ta. Man kan fråga sig hur detta kan ske när president Obama i USA just ser till att hålla oljebolaget BP mer eller mindre obegränsat ansvarigt för kostnaderna efter den oöverträffade miljökatastrof man orsakat.

Regeringen, som ofta framställer sig som ansvarsfull och ansvarsutkrävande, har förvisso lagt i förslaget ett “obegränsat” skadeståndsansvar. Men kärnkraftverken ägs av olika dotterbolag och svensk lag förhindrar att ansvaret förs vidare till moderbolagen i energikoncernerna. Att dotterbolagen i en sådan skadeståndssituation är obegränsat ansvariga är inte värt mycket i praktiken eftersom deras tillgångar, som mest utgörs av kärnkraftanläggningarna i sig själva, i ett sådant läge kan förmodas vara värdelösa på grund av radioaktiv strålning.

Man vill ge sken av att lösa detta genom att höja den obligatoriska ansvarsförsäkring som bolagen måste hålla sig med till 1,2 miljarder euro. Vid en allvarlig olycka är det alltså detta belopp som blir plåster på såren för dem som drabbats. Det kan låta som mycket pengar men är småpengar i jämförelse med de 20 miljarder dollar som BP minst kommer att få hosta upp efter oljekatastrofen i Mexikanska golfen.

Visst är det lite som att jämföra äpplen med päron men frågan är om någon är beredd att påstå att en större kärnkraftolycka skulle orsaka mindre förödelse än en läckande oljefyndighet, och styrelseordföranden för BP, Carl Henrik Svanberg har själv gjort liknelsen med kärnkraftolyckan vid Harrisburg, Three Mile Island i USA 1979.

En mer ansvarsfull modell hittar man i Tyskland. Där flyttar ekonomiskt ansvar vidare uppåt i ägarstrukturen. Skulle till exempel något av Vattenfalls tyska dotterbolags reaktorer haverera får moderbolaget Vattenfall AB därför ta över betalningsansvaret. I ett sådant läge kan alltså koncernens samtliga tillgångar tas i anspråk, liksom tycks det i fallet med BP och mexikanska golfen. Det skulle däremot inte hända om det gällde någon av deras svenska dotterbolags reaktorer. I detta fall skulle det enskilda kraftbolaget på sin höjd likvideras och med det upphör moderbolagens ansvar.

Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och märkligt nog även Centern är som bekant måna om att skapa goda förutsättningar för ny kärnkraft i Sverige. Men eftersom det är politiskt omöjligt med direkta statliga subventioner eller garantier accepterar man en gravt underförsäkrad riskverksamhet. Med medborgarnas liv och levebröd i vågskålen försöker man föra allmänheten bakom ljuset när man med tal om obegränsat skadeståndsansvar försöker dölja att det i praktiken blir samhället som får ta merparten av de ekonomiska konsekvenserna.

Detta sänder felaktiga signaler till dem som förväntas bekosta och stärka säkerheten kring kärnkraftverken. Hade man i stället krävt att energikoncernerna fullt ut fick bära olyckskostnaderna hade man också skapat ett starkt incitament att utveckla säkerheten, eftersom alla sådana förbättringar skulle bidra till att sänka riskpremierna i resultaträkningen.

Att de som tjänar pengar på allmänfarlig verksamhet inte behöver ta ansvar för riskerna är allvarligt. Men det innebär också en mycket skev bild av priset på el från kärnkraftproducenter i relation till konkurrerande energislag. Mycket talar för att om kärnkraften tvingades försäkra sig själv till realistiska belopp skulle försäkringspremierna innebära att kärnkraft skulle bli ett av de dyrare sätten att producera el, långt mycket dyrare än de många hållbara alternativ som håller på att etableras av småproducenter och lokala aktörer.

Till slut måste man fråga sig vad vi ska med tio nya reaktorer till, ett annat förslag som röstades igenom idag. Sverige har för närvarande tio reaktorer, gott om el och förhållandevis låga priser. Även om de nya reaktorerna skulle avlösa de befintliga så skulle vi få en enorm produktionsökning, eftersom nya reaktorer har upp till dubbelt så stor effekt än de vi har idag. Tillsammans med annan utbyggnad av svensk elproduktion en fördubbling alltså. Det är svårt att tänka sig att det handlar om någonting annat än export.

Sverige med en för kärnkraftintressena praktiskt svag bolagsrätt riskerar alltså bli ett naivt och glesbefolkat reaktorparadis, där fysisk och ekonomisk säkerhet är sekundärt. Detta gäller utländska bolag såväl som Vattenfall som vill producera stora mängder el att sälja på de eftertraktade men ack så ansvarsutkrävande högprismarknadera i Tyskland och vidare.

Mer: DN, SDS, Erik Berg, Cornucopia.

Hur blev det med ägarlägenheterna?

Thu, 13 May 2010 00:00:00 +0200

Ägarlägenheterna som lanserades ungefär ett år sedan av regeringen för att åstadkomma ökad mångfald, valfrihet och ökat bostadsbyggande ser ut att bli ett misslyckande. Intresset i fastighetsbranschen tycks svalt och enligt ny statistik från SCB hade det efter åtta månader med de nya reglerna enbart färdigställts sex bostäder med den nya upplåtelseformen, och det är svårt att se hur den egentligen kompletterar bostadsrätten.

Det är förvisso tidigt än, byggprojekt tar ofta en längre tid och statistiken visar inte vad som är på gång, men det är påtagligt få byggare som sett anledning att tänka om under pågående byggnation. Fastighetsägarnas ståndpunkt illustreras av en rapport från september publicerad av konsultbyrån Grant Thornton och tidningen Fastighetsnytt:

“Den nya upplåtelseformen ägarlägenheter säger sig 13% av fastighetsägarna ha för avsikt att producera de närmsta åren. 13% har inte bestämt sig. Man har också fått uppskatta hur fördelningen av ägarrätt, bostadsrätt och hyresrätt kommer att se ut om tre år. Man uppskattar då att ägarrätter tar åtta procent av marknaden.”

Intresset är alltså ljumt men man tror ändå att ägarrätterna kommer att etablera sig snabbt. Bedömningen är dock orealistisk, eftersom det totalt producerades 14500 lägenheter 2009. Om var tolfte lägenhet om tre år skulle vara en ägarlägenhet kommer det att behöva byggas runt 75000 sådana om året, alltså jämförbart med miljonprogrammet tempo. Med tanke på detta samt att enbart en bråkdel av de tillfrågade fastighetsägarna ens är nyfikna verkar det som att äganderätten inte utgör något relevant alternativ till upplåtelseform. Det har inte heller hörts några högljudda röster för att tillåta ombildningar till ägarlägenheter och jag menar att det idag inte finns tillräckliga incitament för krångliga procedurer av detta slag.

Sannolikt har man velat lösa en rad teoretiska problem, i praktiken emellertid ickeproblem. Man får anta att satsningen är djupt rotad i något ideologiskt resonemang om äganderätt och individualism. Och detta är väl egentligen det enda som regeringen har åstadkommit på en djupt problematisk bostadsmarknad. I avsaknad av en real bostadspolitik har man för att ge intryck av handlingskraft alltså instiftat en helt ny upplåtelseform, som dock positionerats så illa i relation till alternativen att det är svårt att hitta eller ens föreställa sig någon som finner den intressant.

Regeringen anger som skäl att i bostadsrätten “måste förvärvaren normalt beviljas medlemskap i föreningen”, en självklarhet som i praktiken inte kan förvägras om det inte finns mycket starka skäl, oftast att man redovisat låga inkomster i taxeringen eller av annan anledning inte kan visa betalningsförmåga.

Eller att “medlemmen kan förlora sin nyttjanderätt … om han eller hon har åsidosatt betydelsefulla skyldigheter gentemot bostadsrättsföreningen eller annan”. Inte heller detta tillhör bostadsrättens svaga sidor, snarare är en sådan att regeln i praktiken är nästan omöjliga att verkställa. De betungande skyldigheterna består till exempel i att släppa in vaktmästaren för att byta termostater och dylikt samt att betala räkningarna i tid.

Och vidare att det “krävs till exempel särskilt tillstånd för upplåtelse i andra hand”, ett tillstånd som inte heller kan förvägras om medlemmen har skäl att hyra ut. Idag är det dessutom i princip omöjligt att förhindra otillåten uthyrning och många bryr sig därför inte ens om att kontakta föreningen.

Och kanske värst av allt: “en stor del av en bostadsrättshavares inflytande utövas gemensamt med andra; genom att den enskilde är medlem i den bostadsrättsförening som äger det hus där lägenheten finns”, som om en innehavare av en ägarlägenhet på fjärde våningen inte skulle behöva komma överens om vissa praktiska arrangemang med sina grannar… I nybyggda bostadsrätter tillämpas dessutom regelmässigt individuell mätning på de flesta nyttigheter såsom el och vatten och värme, vilket ställer frågan om varför man ska krångla till det med extra fastighetsbildningar och servitut bara för att slippa dela abonnemang med sina grannar.

Det ingår också ett resonemang om möjlighet att belåna fastigheten, i stället för att belåna bostadsrätten. Värderingen av bostaden har mycket lite med det fysiska ägandet att göra utan beror nästan enbart på verkliga boendekvaliteter. Skillnaden mellan dessa alternativ i ett bankperspektiv illustreras av att marknadsräntorna för villa- respektive bostadsrättslån sedan länge är identiska. Vad som däremot påverkar räntan på fastighetsmarknaden är en riskbedömning, alltså bankens förtroende för förvaltarskapet och den ekonomiska effektiviteten i detta. Bostadsrättsföreningar och andra ägare av större fastigheter beviljas därför regelmässigt betydligt lägre räntor än enskilda. Det är rent av tänkbart att en ägarlägenhetsinnehavare kan anses vara exponerad för en större risk på grund av sitt mycket direkta beroende av omgivande fastighetsägares handlingsutrymme.

Sammanfattningsvis kan man nog säga att upplåtelseformen för ägarlägenheter hittills saknar relevans i sinnevärlden, men illustrerar en del brister i bostadsrättsformen. Bostadsrätten är redan vad ägarlägenheten är avsedd att vara och är knappast alltför begränsande i friheten den ger de enskilda medlemmarna. Det är snarare tvärt om. Bostadsrätten är därmed en mängd saker som den inte borde vara: skatteplaneringsinstrument, verksamhetslokal, ett sätt att för oseriösa hyresvärdar att kapitalisera på år av eftersatt underhåll genom ombildning, objekt i en spekulationsekonomi och myten att man får göra vad man vill. Det är väldigt ofta också en desperat lösning på svårigheten att hitta en hyreslägenhet, oavsett om man kan ta lån och därigenom köpa nåt man helst inte vill ha med andras pengar eller om man inte har tillgång till förstahandshyresmarknaden och förvisas till ett mycket otryggt och utbrett andrahandsboende.

Förhoppningsvis tar man nu itu med dessa långt mer verkliga problem, vilket i sin tur kanske kan ge ett berättigande åt ägarlägenheterna.

Även publicerad på Newsmill.

Media: SDS.