CUCUMATZ!

Stad och land

Mon, 12 Dec 2011 22:13:09 +0100

Det dyker med jämna mellanrum upp diskussioner om vilken livsstil som är mest hållbar: den i staden eller den på landet.

Till att börja med vore det fånigt att påstå något annat än att staden kom till för att effektivisera den gemensamma utkomsten av människans produktivitet så att den blev större än dess individuella delar. Då tänker jag på produktion av immateriella värden eller mervärden, mest känt som kultur.

Det går att leva ganska hållbart idag i såväl staden som på landsbygden. På landsbygden innebär det dock ett för de flesta allt för begränsat liv och det behövs nästan försumbar arbetskraft inom jord- och skogsbruk under rådande energiparadigm som möjliggör mekanisering och konstgödning. Så nej, landsbygden är inte ett hållbart alternativ i någon meningsfull utsträckning på kort sikt, med eller utan bredband. Städerna och urbaniseringen kom till långt innan olja och industrialisering kom in i bilden, men då i en takt som dikterades direkt av produktionen på landsbygden och värdet av att växla detta mot stadens vetenskap, kultur, lyxvaror och beskydd, samt av den därav följande övertaligheten.

Att stad och land varit ständiga följeslagare och garanter för varandra är snarast en truism inom historievetenskapen. I den här typen av diskussioner framträder dock en lättidentifierad kategori stadshatare som väljer att denigrera staden, men märkligt sällan med grund i de interna problem som den moderna storstaden har och som stadsbon är väl medveten om. I stället är det andra resonemang som lyfts fram, ofta genom att implicera staden som amoralisk eller rent av osedlig, ibland är det som om metropolens själva täthet och dess kosmopolitiska blandning ses som ohygienisk och farlig. Pest och könssjukdomar har grasserat oavbrutet sedan mörkaste medeltiden. Andra resonemang kan ta avstamp i feodalsamhällets förkastliga maktstruktur genom att hävda att staden växt fram som och alltjämt är en förtryckande institution gentemot landsbygden. Då glöms det bort att det var i staden som vetenskapen, konsten, demokratin, mångfalden och civilsamhället utvecklades, långt innan oljan. Eller så heter det att staden tvångsbeskattar landsbygden och förskansar sig på dess utkomster. Men just matförsörjningen, med stadens tillhandahållande av skydd och buffert var garanten som mildrade de tidigare så förödande men ständigt återkommande missväxtåren eller invasionerna. Gav inte den senaste skörden någon utkomst fanns det förhoppningsvis mat i staden och fanns inte maten i staden efter att den brunnit upp så fanns den förhoppningsvis i den förestående skörden. Resiliensen ökade. Men självklart är staden en maktkoncentration, det är ju en koncentration av alla aspekter av mänskligheten. Funktionerna i detta förmenta förtryck, skydd och beskattning är alltjämt högst relevanta utbyten i det moderna välfärdssamhället.

På längre sikt är min gissning är att stadsmänniskan kommer att göra valet att låta en stor del av framtidens förnyelsebara energi gå till att upprätthålla ett någotsånär högavkastande industrijordbruk, snarare än att först behöva kriga om markresurserna och sedan ge sig ut i leran själva. Detta innebär då att man försakar annat energislöseri som kan lösas genom att på ett smart sätt fullt ut utnyttja de möjligheter som staden faktiskt unikt kan erbjuda i form av rationell varulogistik, minimal spillvärme och obefintligt resande. Som folkbildningsinstrument är den dessutom ovärderlig för att ändra konsumtionsvanor (slit och släng, köttätande mm). Jag tror att såväl stad som jordbruk har ineffektiviserats ganska avsevärt av oljans marginella rörliga kostnader och här finns säkert mycket att åstadkomma.

Jag hoppas i alla fall att det kan funka så. Naturligtvis är det oändligt mer komplext, inte minst på den globala skalan. En relaterad gissning, eller farhåga, är att människan i frånvaron av konstgödsel ändå tyvärr kommer att välja mellan drastiskt ökad bekämpning eller genmodifierade grödor. Det ska också kommas ihåg att merparten av de dryga 50 % av världens befolkning som urbaniserats hittills varken gjort det frivilligt eller har hamnat i vad som kan beskrivas med ovanstående innebörd av stad. FN räknar snarare hur många som lämnar ett agrart liv, och problemet är att många hamnar i ett ekonomiskt limbo som varken är stad eller landsbyggd där det är mycket svårt att bidra ens till sin egen försörjning. Det kan handla om såväl slumliknande förhållanden som medelklassens villamattor – urban sprawl. Av förklarliga skäl kommer just städer med närhet till goda odlingsmarker att vara de som kan växa mest befolkningsmässigt. Detta ställer lika självklart också behovet jordbruksmark i konflikt med stadens markbehov.

Därmed blir det för mig också tydligt vilka livsstils- och bosättningspreferenser som bör stimuleras av det allmänna i samhällsplaneringen.

Cirkelcampus

Mon, 21 Nov 2011 15:21:01 +0100

Går det att förmå Malmö högskola att flytta fakulteten för Kultur och Samhälle till området för nya station Rosengård och Musikhögskolan att flytta till en tänkt station vid Lindängen? Med Lärande och samhälle på universitetsholmen vid Centralen, Hälsa och samhälle på SUS samt Odontologiska fakulteten, båda vid station Triangeln uppstår då ett ett fantastiskt campus som samtidigt är geografiskt decentraliserat och likväl extremt väl förbundet av Malmöringens pendeltågstrafik.

Naturligtvis kommer detta cirkelcampus att vara lika väl anknuten med täta tågförbindleser till universiteten i Köpenhamn och Lund och bortom i bägge riktningarna. MAH, Musikhögskolan, Lunds och Köpenhamns universitet alla på “gångavstånd” från varandra! Varför plugga på ett universitet när man kan plugga på tre?

Längs Malmöringen finns bland annat de bostäder i nedre änden av den flyttkedja som många anser vara lösningen till bostadsproblematiken. Detta katalyserar den laterala sammankopplingen mellan periferins stadsdelar, hittils så effektivt separerade av utstrålande genomfartsleder. Innerstaden förlängs till att omfatta en stor del av periferin.

Men den absolut viktigaste aspekten blir naturligtvis att det utspridda lärosätet kommer närmare ett mycket bredare tvärsnitt av Malmös befolkning … en del av deras vardag. Detta utgör en unik möjlighet för fakulteterna att som lokala ekonomiska motorer motverka segregation och katalysera utveckling i stigmatiserade områden.

En argumentation mot villamattor och stadsutglesning

Mon, 31 Oct 2011 00:05:38 +0100

“Jord- och skogsbruk är av nationell betydelse. Brukningsvärd jordbruksmark får [bebyggas] endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk. Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk. [Planering och byggande] ska syfta till att mark- och vattenområden används för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till beskaffenhet, läge och behov. Företräde ska ges åt sådan användning som från allmän synpunkt medför en god hushållning. [Planering] ska med hänsyn till natur- och kulturvärden, miljö- och klimataspekter […] främja en ändamålsenlig struktur och en estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse, grönområden och kommunikationsleder, en från social synpunkt god livsmiljö som är tillgänglig och användbar för alla samhällsgrupper, en långsiktigt god hushållning med mark, vatten, energi och råvaror samt goda miljöförhållanden i övrigt, och en god ekonomisk tillväxt och en effektiv konkurrens.”

Låter det som en miljöpartistiskt promemoria om fysisk planering? Förvisso. Citatet kan tyckas vara ett tydligt ställningstagande mot den trend av bilberoende exploateringsmönster i form av villaenklaver längs städernas allt fler och bredare tillfartsleder och den till synes ohejdbara utglesning som pågår slentrianmässigt i deras periferier. Värst är det naturligtvis i USA men så gott som alla länder som genomgår eller genomgått industrialiseringen känner fenomenet, så även på hemmaplan. Det är dock bara sedan försörjning av mat och energi på en global skala problematiserats som markpolitik blivit en reell fråga och man kan fundera på när oron ska manifestera sig i eftertänksamhet och återhållsamhet hos våra lokalpolitiker och planerare.

Naturligtvis väcker ovanstående manifest följdfrågor, och lämnar givetvis några avvägningar öppna för tolkning. Kan det vara ett väsentligt samhällsintresse att medge villabebyggelse och i så fall när? Hur definieras ett sådant behov? Hur kan man väga behovet av villor mot behovet av små lägenheter eller mot behovet av jordbruksprodukter? Vad är viktigast per kvadratmeter för ekonomisk tillväxt och effektiv konkurrens, villor eller odling respektive tät och blandad stad? Ur allmän synpunkt, innebär inte såväl jordbruksprodukter som tät och blandad stad en bättre hushållning med marken än villaområden?

Man kan invända att frågorna nästan besvarar sig själva, men häri ligger faktiskt den stora osäkerheten. För medan det lätt redigerade citatet kan upplevas som övertydligt utgör det emellertid också den svenska lagstiftningen på området, såsom den återfinns i miljöbalkens tredje kapitel paragraf fyra och plan- och bygglagens andra kapitel paragraf två och tre. Och när det gäller juridik, så kan varje otydlighet uppenbarligen medvetet missförstås i det yttersta.

Hållbarhet och/eller tillväxt - hinder för nyktra prioriteringar

Mon, 17 Oct 2011 12:27:24 +0200

Tillväxtdebatten och dess allt vanligare koppling till hållbarhetsfrågan är djupt olycklig. På något sätt har det kommit att handla om att det är förändringar i det ekonomiska systemet (någon slags ekonomisk hållbarhet) som genom positiva och negativa incitament ska leda till ekologisk hållbarhet. Diskussionen om hållbarhet har gått vilse i vad som egentligen borde vara sekundära resonemang om hur ekonomin ska fungera. I princip är detta en yttring av en ekonomins förargliga förmåga att sätta sig över ideologin genom att påskina att den är det mest rationella verktyget för reell förändring.

Ekologisk hållbarhet är väldigt mycket enklare att analysera och problematisera än ekonomisk eftersom den i grund och botten är simpel naturvetenskap. En liknande adjungering av ideologiska mål till ekonomiska medel får väl sägas ha skett tex inom socialismen där diskussionen som i grunden handlat om hur man ska åstadkomma social hållbarhet genom simpla sociala företeelser som klasskamp och kontroll över produktionsmedel etc har kommit att sugas in och dribblat bort sig själv i en ekonomisk diskurs där fördelningspolitik ersatt den mellanmänskliga känslan av rättvisa. Liknande fenomen kan givetvis hittas i liberalismen eller valfri klassisk ideologi.

Ekonomi är ett system för att fördela resurser under givna förutsättningar (lagar och normer). Inget annat.

Det talas ofta om de tre hållbarheterna: ekonomisk hållbarhet, social hållbarhet och ekonomisk hållbarhet, på sistone även kompletterade med en diskussion om kulturen som en fjärde hållbarhetsfaktor. De tre brukar illustreras som tre delvis överlappande delmängder. Ibland illustreras de som tre Uroboros, ormen som biter sig själv och det må vara en bra och kanske något mer mångtydig ikonologi för att illustrera målet: hållbar utveckling. Vägen dit kräver emellertid strikta prioriteringar och inget flum. Det övergripande målet, höjt över för konflikter om ekonomiska mål och medel, måste bli att definiera vilka sådana förutsättningar som ska gälla ur ett ekologiskt hållbarhetsperspektiv.

Det behövs en tydlighet i prioriteringen av målkategorier, där den ekologiska alltid trumfar den sociala som i sin tur alltid trumfar den ekonomiska.

Vårt ekonomiska system i stort har förutsättningar att fungera, och att det kommer att finna ett jämviktsläge på en lägre nivå av omsättning av såväl naturresurser som valutaenheter. Systemet balanserar dock knappast idag.

Problemet med den allätande ekonomiska diskurs som är så olycklig är att väldigt få har insyn i hur ekonomin hänger ihop. Det är avsevärt mycket enklare att principiellt förklara växthuseffekten. Vad som krävs för att stoppa växthuseffekten är inte justeringar av skattesystemet utan man sätter absoluta gränser för utsläpp av växthusgaser baserat på rådande kunskap och försiktighetsprinciper. Skattesystemet anpassas efter detta och marknadsekonomin anpassar sig efter skattesystemet och den förändrade tillgången.

Samhället måste sträva mot att i varje givet ögonblick begränsa ohållbart bruk av material och energi. Kort sagt gör vi oss en massiv otjänst genom att leta ekonomiska modeller för att lösa ekologiska och sociala missförhållanden i stället för att lagstifta bort dem och sedan anpassa de ekonomiska systemen till det (i ett ordnat tempo). Det innebär inte att det inte skulle behövas en sammanhängande ekonomisk politik inklusive offentlig sektor, arbetsliv och beskattning med mera, men den måste utgå från de viktiga ekologiska hållbarhetsfrågorna, som i sin tur sätter ramarna kring vilken ekonomisk och social hållbarhet som är möjlig.

Reducerat till en grundläggande principiell fråga handlar det om huruvida vi ska styra med juridiska eller ekonomiska styrmedel, där de senare innebär en distansering från ansvaret.

CPH EOL

Wed, 04 May 2011 23:30:24 +0200

Köpenhamns internationella flygplats tycks befinna sig i ständig kris. Denna kris tycks nu tyvärr missuppfattas av sydsvenska politiker som ett hot mot regionen. För att vara konkurrenskraftig som tillväxtzon anser man att det behövs en riktig internationell flygplats, och man är nu på väg att starta en mångmiljonrullning. Måhända, men det kommer vi aldrig att få oavsett hur mycket pengar vi ödar på marknadsföring. Man tänker också ödmjukt insistera på att flygplatsen ska kallas Copenhagen-Malmo airport. Några tveksamheter inledningsvis:

Är det ens konstaterat att Kastrup förlorat mer trafik än flyget generellt eller konkurrerande regioners flygplatser?
En marknadsföringssatsning på att öka Kastrups attraktivitet måste väl vara sämre än en motsvarande mångmiljonsatsning på att marknadsföra regionens attraktivitet?
Skulle man därtill lyckas så underminerar man ju andra strategiska mål som vi har, tex att få en snabbtågsförbindelse till kontinenten.
Och är det inte aningens naivt att tro att danskarna skulle gå med på att byta namn?

Snabbtåg måste konkurrera direkt med kontinentalflyg/anslutningsflyg. Både trafikmässigt och i den finansiella uppmärksamhet de kräver. Över Fehmarn Bältförbindelsen kan de ersätta lukurativa direktflyglinjer från Kastrup till Bryssel, Amsterdam, Nordtyskland, Berlin och Frankfurt. Om bara nio år. Skulle Kastrup som redan är illa ute klara de förlusterna? Interkontinentalflyg är svårare, men riktiga interkontinentalflygplatser finns det bara 6-7 stycken i Europa alla omgivna av ett befolkningsunderlag som vi aldrig kommer att komma i närheten av i Öresundsregionen. Kastrup har i storleksordningen en tiondel av deras utbud. Kanske hade det då varit mer realistiskt för Köpenhamn och Skåne att tillsammans göra gemensam sak med Hamburg och nordtyskland på något sätt och kombinera en snabbtågsförbindelse med en interkontinental flygplats. För oss skulle det innebära 1,5 timme på bekvämt tåg i stället för lika länge på flyg till Frankfurt eller London men ett lika rikt utbud av globala destinationer. Kanske bör en sådan dimensioneras specifikt för de utmaningar som flygbranschen kan tänkas stå inför för att differentiera sig mot befintliga och därigenom på sikt få en mindre utsatt situation. Men det räcker inte, det behövs antagligen ett stort internationellt flygbolag med hemmabas också. Alla får något. Snabbtågsförbindelsen får ett starkt extra argument och vi drar ner väsentligt på antalet kortflygningar, utan att det tar oss mer tid.

Tillväxt i tillväxtkritikkritiken

Mon, 18 Apr 2011 17:51:24 +0200

Två professorer från Lund har hetsat upp sig över den senaste tidens trend av tillväxtkritik. Så till den milda grad, och med så lite argumentation till stöd att man låter mer som en tankesmedja än akademiker.

Man kan dock undra varför de så medvetet falserar den mer seriösa tillväxtkritiken. Visst finns det knasbollar där också, och en viss överskattning av sambandet mellan tillväxt och resursförbrukning men det här var väldigt lågt och politiserat för att komma från professorer.

Problemet som präglar all diskussion om tillväxt är den totala förvirringen bland vanligt folk kring vad begreppet tillväxt är för något.

“Tillväxtmåttet” är rent ekonomiskt. Det mäter inget annat än hur mycket pengar som omsätts i samhället ett år i förhållande till det föregående. Dock är det många som av okunskap eller med politiska syften blandar ihop detta med den språkliga och mer generella betydelsen av tillväxt.

De allra flesta, på båda sidor i debatten tillskriver tillväxten olika direkta samband med önskade eller icke önskade effekter. Jag har aldrig sett några övertygande bevis på sådana direkta samband, och även om jag kan acceptera att det säkert finns starka indirekta samband inom varje ekonomiskt paradigm tror jag att man ska undvika att följa debattörerna in på detta spår innan de visat förståelse för grunderna.

I artikeln missbrukas begreppet emellertid på ett för mig nytt sätt. Tvärtemot vad författarna antyder är tillväxt inte ett mått på effektivisering, även om det senare mycket väl kan bidra till tillväxt.

Effektivisering och hållbarhet ska heller inte förväxlas. Hållbarhet är något absolut, medan effektivisering är något relativt, tex är en liten bil mindre dålig än en stor bil men är fortfarande inte en hållbar lösning för arbetspendling.

Men eventuell tillväxt i ett etablerat hållbart samhälle skulle antagligen till stor del bygga på effektivisering. Men det är några eldringar att hoppa genom innan dess.

Frågan att ställa är dock om ekonomisk tillväxt är ett relevant mätetal för att diskutera eller bana väg för ett hållbart samhälle.

Diskussionen borde snarare handla om vad som är tillräckligt för ett gott liv, hur vi mäter det, hur vi får de som redan är framme att vara nöjda med det, och hur de som inte är det ska komma dit. Och vilka mänskliga drivkrafter som kan gälla bortom denna strävan.

Hur blev det med ägarlägenheterna?

Thu, 13 May 2010 00:00:00 +0200

Ägarlägenheterna som lanserades ungefär ett år sedan av regeringen för att åstadkomma ökad mångfald, valfrihet och ökat bostadsbyggande ser ut att bli ett misslyckande. Intresset i fastighetsbranschen tycks svalt och enligt ny statistik från SCB hade det efter åtta månader med de nya reglerna enbart färdigställts sex bostäder med den nya upplåtelseformen, och det är svårt att se hur den egentligen kompletterar bostadsrätten.

Det är förvisso tidigt än, byggprojekt tar ofta en längre tid och statistiken visar inte vad som är på gång, men det är påtagligt få byggare som sett anledning att tänka om under pågående byggnation. Fastighetsägarnas ståndpunkt illustreras av en rapport från september publicerad av konsultbyrån Grant Thornton och tidningen Fastighetsnytt:

“Den nya upplåtelseformen ägarlägenheter säger sig 13% av fastighetsägarna ha för avsikt att producera de närmsta åren. 13% har inte bestämt sig. Man har också fått uppskatta hur fördelningen av ägarrätt, bostadsrätt och hyresrätt kommer att se ut om tre år. Man uppskattar då att ägarrätter tar åtta procent av marknaden.”

Intresset är alltså ljumt men man tror ändå att ägarrätterna kommer att etablera sig snabbt. Bedömningen är dock orealistisk, eftersom det totalt producerades 14500 lägenheter 2009. Om var tolfte lägenhet om tre år skulle vara en ägarlägenhet kommer det att behöva byggas runt 75000 sådana om året, alltså jämförbart med miljonprogrammet tempo. Med tanke på detta samt att enbart en bråkdel av de tillfrågade fastighetsägarna ens är nyfikna verkar det som att äganderätten inte utgör något relevant alternativ till upplåtelseform. Det har inte heller hörts några högljudda röster för att tillåta ombildningar till ägarlägenheter och jag menar att det idag inte finns tillräckliga incitament för krångliga procedurer av detta slag.

Sannolikt har man velat lösa en rad teoretiska problem, i praktiken emellertid ickeproblem. Man får anta att satsningen är djupt rotad i något ideologiskt resonemang om äganderätt och individualism. Och detta är väl egentligen det enda som regeringen har åstadkommit på en djupt problematisk bostadsmarknad. I avsaknad av en real bostadspolitik har man för att ge intryck av handlingskraft alltså instiftat en helt ny upplåtelseform, som dock positionerats så illa i relation till alternativen att det är svårt att hitta eller ens föreställa sig någon som finner den intressant.

Regeringen anger som skäl att i bostadsrätten “måste förvärvaren normalt beviljas medlemskap i föreningen”, en självklarhet som i praktiken inte kan förvägras om det inte finns mycket starka skäl, oftast att man redovisat låga inkomster i taxeringen eller av annan anledning inte kan visa betalningsförmåga.

Eller att “medlemmen kan förlora sin nyttjanderätt … om han eller hon har åsidosatt betydelsefulla skyldigheter gentemot bostadsrättsföreningen eller annan”. Inte heller detta tillhör bostadsrättens svaga sidor, snarare är en sådan att regeln i praktiken är nästan omöjliga att verkställa. De betungande skyldigheterna består till exempel i att släppa in vaktmästaren för att byta termostater och dylikt samt att betala räkningarna i tid.

Och vidare att det “krävs till exempel särskilt tillstånd för upplåtelse i andra hand”, ett tillstånd som inte heller kan förvägras om medlemmen har skäl att hyra ut. Idag är det dessutom i princip omöjligt att förhindra otillåten uthyrning och många bryr sig därför inte ens om att kontakta föreningen.

Och kanske värst av allt: “en stor del av en bostadsrättshavares inflytande utövas gemensamt med andra; genom att den enskilde är medlem i den bostadsrättsförening som äger det hus där lägenheten finns”, som om en innehavare av en ägarlägenhet på fjärde våningen inte skulle behöva komma överens om vissa praktiska arrangemang med sina grannar… I nybyggda bostadsrätter tillämpas dessutom regelmässigt individuell mätning på de flesta nyttigheter såsom el och vatten och värme, vilket ställer frågan om varför man ska krångla till det med extra fastighetsbildningar och servitut bara för att slippa dela abonnemang med sina grannar.

Det ingår också ett resonemang om möjlighet att belåna fastigheten, i stället för att belåna bostadsrätten. Värderingen av bostaden har mycket lite med det fysiska ägandet att göra utan beror nästan enbart på verkliga boendekvaliteter. Skillnaden mellan dessa alternativ i ett bankperspektiv illustreras av att marknadsräntorna för villa- respektive bostadsrättslån sedan länge är identiska. Vad som däremot påverkar räntan på fastighetsmarknaden är en riskbedömning, alltså bankens förtroende för förvaltarskapet och den ekonomiska effektiviteten i detta. Bostadsrättsföreningar och andra ägare av större fastigheter beviljas därför regelmässigt betydligt lägre räntor än enskilda. Det är rent av tänkbart att en ägarlägenhetsinnehavare kan anses vara exponerad för en större risk på grund av sitt mycket direkta beroende av omgivande fastighetsägares handlingsutrymme.

Sammanfattningsvis kan man nog säga att upplåtelseformen för ägarlägenheter hittills saknar relevans i sinnevärlden, men illustrerar en del brister i bostadsrättsformen. Bostadsrätten är redan vad ägarlägenheten är avsedd att vara och är knappast alltför begränsande i friheten den ger de enskilda medlemmarna. Det är snarare tvärt om. Bostadsrätten är därmed en mängd saker som den inte borde vara: skatteplaneringsinstrument, verksamhetslokal, ett sätt att för oseriösa hyresvärdar att kapitalisera på år av eftersatt underhåll genom ombildning, objekt i en spekulationsekonomi och myten att man får göra vad man vill. Det är väldigt ofta också en desperat lösning på svårigheten att hitta en hyreslägenhet, oavsett om man kan ta lån och därigenom köpa nåt man helst inte vill ha med andras pengar eller om man inte har tillgång till förstahandshyresmarknaden och förvisas till ett mycket otryggt och utbrett andrahandsboende.

Förhoppningsvis tar man nu itu med dessa långt mer verkliga problem, vilket i sin tur kanske kan ge ett berättigande åt ägarlägenheterna.

Även publicerad på Newsmill.

Media: SDS.

Gentlemannens tio regler från 1911

Tue, 14 Sep 2010 01:05:53 +0200

Kläderna gör inte gentlemannen.
Gentlemannen saknar fåfänga.
Gentlemannen har klart för sig att alla människor är lika.
Gentlemannen framträder blott genom att vara tillbakadragen.
Gentlemannen vet att kroppens skönhet och dess omvårdnad är grunden för sinnenas harmoni.
Gentlemannen äger stilkänsla och kan foga och anpassa sig utan att ge upp sin egen personlighet.
Gentlemannen är en sund egoist som inte vill skada andra utan gagna sig själv.
Gentlemannen visar inga sinnesrörelser utan har förmåga till självbehärskning och kan disciplinera sig.
Gentlemannen är alltid presentabel, uppträder självsäkert och regelrätt i alla situationer och sammanhang.
Gentlemannen äger insikt om sina egna fel och svagheter och uppfostrar sig livet igenom till det yttre och inre med yttersta stränghet.

A Conclusion to the Wikileaks Controversy

Mon, 23 Aug 2010 01:46:11 +0200

Leaving Mr. Assange aside, to whom I attribute no special values, I hold that Wikileaks can not be regarded in deterministic moral or ethical ways. It belongs to a category that does not exist. It is like presuming to know the answer to love, the number of decimals in a variable, the meaning of internet or in other words it is a phenomenon in the shape of a magic hole you put your stakes into and expect nothing, or everything. Different agents play their chances in this non-category for different ends, as it’s members are intrinsically repurposable.
Like all tools it was crafted by some other, for a purpose that can’t be known or trusted, but is also indefinately imitable for ends one can be more certain of.

For all we know (but do we care?) from what has been credibly argued these could be files of approximate, non- or dis-information and while people could very well be beheaded at this very moment as a result of them, we still struggle to determine the right denomination to prepend the word “information”. Is it Truth? Truth can only be known to exist in the private domain. The word fits only in the mouths of the distrusted.

Let us bemoan the numerous who think that they are served, let us chide the smith that we can’t curb. Or let us merit that which is not its purpose, but its virtue. And let us assume that the ones supposed to be purposed are not quite so easily humbled.

The videography of Apache gunships cannot lie as can the witness of man, nevertheless can it not be trusted, limited by the field of its view, the coarsness of its resolution and the smog of Baghdad. Let it remind us of what we can’t seem to remember, to gaze beyond what we are shown and told and further into the private domain of those that endear it, while assuming nothing of their motives, and judge them in no relative ways.

34 miljoner för ett cykelskjul?

Tue, 17 Aug 2010 23:44:12 +0200

Som hastigast noterar jag att med viss uppgivenhet att Metro Arkitekters förslag för ett cykelskjul på tomtmark som torde höra till den mest värdefulla i Malmö blev visst för dyrt. 34 miljoner i stället för budgeterade 16. Nåja det är nu fem månader kvar till stationen öppnar och 2000 cyklister undrar var de ska ta vägen. Besökare som anledänder till Malmö Triangeln kommer för långtid framöver att mötas av en stadsbyggnadskatastrof. Inte nog med att man misslyckas att ta vara på potentialen i citytunnelbygget, man lyckas rent av motverka den. Har Malmö råd med sådana missar?

10 miljarder för ett cykelskjul

Thu, 17 Sep 2009 15:05:17 +0200

Blev intervjuad av Sydsvenskan förra veckan och i dag är jag tydligen med som expervittne i deras pappersupplaga. Huvudartikeln kan man dock läsa på nätet. Upprinnelsen är visst att journalisten snappat upp min erinran till Stadsbyggnadsnämnden i den offentliga korrespondensen. Gott och väl.

Drygt 10 miljarder har den kostat, Tunneln som är Malmös femte (heh) Underverk, efter Bron, Skolan, Utopin och Tornet. Projektet har gått (heh) på räls, maken till professionellt bygge får man leta efter och kommer till och med att avslutas i förtid och ser ut hålla sin budget något så när. Bara att klippa band och börja pendla och sen räkna hem den samhällsekonomiska vinsten. Kanske om man är staten i alla fall.

Men om man är Malmö stad då? Hur säkrar man lönsamheten då? Hur maximerar man den samhälleliga nyttan? Jag tror ärligt talat inte att Malmö stad överhuvud taget begriper vad som håller på att hända. Citytunneln är nåt som Malmö i princip har fått gratis som en gåva av staten. Det huvudsakliga motivet till tunneln var att förenkla tågflödet genom Malmö och staden fick mer eller mindre välja och vraka på en meny av utredda alternativ. Såklart valde man det dyraste, man har ju inte behövt satsa något särskilt själva. Det minsta man kan kräva är väl att man ser till att förbereda en plan i tid för invigningen. Citytunneln har varit en känd faktor i åtta år men i elfte timmen inser någon att det blir en förfärlig massa cyklar och kanske ramlar pengen ner nu. Man kan tycka att åtminstone staten borde kräva att Malmö stad förvaltar sin gåva på ett sätt som gynnar tillväxten i landet och ger utväxling på den enorma investeringen.
Är det av snålhet eller ren oförsynthet som den förekommande planeringen tycks luta åt storslagen tomhet? Såväl kring Centralen som Triangeln verkar man inte kunna tänka längre än att det behövs stora ytor med natursten. Varför ser man på citytunnelstationerna som om de vore tunnelbanestationer i nån förort där resenärerna ska dyka upp ur små glasbubblor och för att slussas ut som lämmeltåg i regnet så fort och så lång bort som möjligt?

I fantasilös populism tycks man prioritera sånt som man anser att folk kan relatera till. Mer intresse ägnas till exempel åt att transformera Stortorget från en stor tom plats utan potential till en stor tom plats utan potential. Varför denna brist på initiativ att ta tillvara på den enorma kraft som de nya rörelsemönstren för med sig? Undantaget är kanske citys sista kvarvarande stadsbyggnadspolitiska skamfläck, parkeringen bakom Triangeln, där man i varje fall inte tycks motsätta sig en utbyggnad av köpcentrat. Pinsamheten i att denna tomt stått tom i tjugo år väger sannolikt tyngre i detta fall än förståelsen av vad 40 000 nya resenärer betyder för efterfrågan på arbetsplatser, bostäder, handel och service. Stadsbyggnadsuppdraget måste vara mycket större, det handlar om politisk vilja att skapa mervärden.

Stationsområden är extremt utmanande ur stadsbyggnadssynpunkt. I fallet med station Triangeln finns nästan inget som helst i planeringsväg. Offentligt samtal saknas, liksom planprogram (det instrument där man drar upp riktlinjerna för ett områdes utveckling. En möjlig förklaring är att man vill avvakta och se vad som händer innan man gör en plan men detta känns knappast försvarligt. En tidigare utredning som gjorts nämner vikten av ordentlig planering, till exempel för att undvika att otrygga miljöer uppstår. Detta är en punkt som inte nog kan överdrivas. Har man väl börjat en negativ utveckling kan det dels gå mycket snabb och dels vara mycket svårt att ändra på. Områden kan snabbt förslummas och att återställa bilden kan ta lång tid. Platser där folk bara strömmar igenom blir lätt otrygga till skillnad platser där folk har en anledning att vistas, (jobba, bo, handla, fika etc). Utformningen av stationsmiljöer är ofta vattendelare och jag menar att i detta nu står man inför ett ansvarskrävande val om man vill se tillväxt eller förfall kring citytunnelstation Triangeln.

Det behövs alltså ett brett utbud av verksamheter, något som försvåras om man tar bort den enda egentliga tomten där sådana skulle kunna etableras. Dessutom tycks själva inställningen till fenomenet cyklister ganska märklig. Det är helt uppenbart att man ser det som ett problem, som behöver lösas. Det vore ett olyckligt antagande. Dels är det dumt att cyklismen som ett problem, och cyklar som som måste sopas under mattan i stadsmiljön. Tvärtom är cyklister något rakt igenom positivt, och dessutom ganska lika fotgängare i det att de gör som de vill. Det är vikigt att kunna tillmötesgå behovet mycket mer flexibelt och kreativt, då slipper gatukontoret i framtiden utvärdera varför så få använder det fina nya cykelgaraget, och varför de som gör det ställer cyklarna i en kaotisk hög vid infarten.

För den som vill läsa mer, se en sammanfattning av min än så länge enkelriktade korrespondens med Stadsbyggnadskotoret.

Uppdatering: Metro Arkitekters förslag blev visst för dyrt. 34 miljoner i stället för budgeterade 16. Nåja det är nu fem månader kvar till stationen öppnar och 2000 cyklister undrar var de ska ta vägen. Inte nog med att man inte tar vara på potentialen i citytunnelbygget, man lyckas rent av motverka den. Har Malmö råd med sådana missar?