Malmö—nordens venedig. Södertull—nordens Markusplatsen. Kanske det sjätte underverket? Hmm.

En organisation tillfrågade mig nyligen om tips och förslag om hur de kan arbeta med sociala medier—en utmärkt chans att strukturera några observationer kring den korporala sociala webben.

Jag tror att en viktig utgångspunkt är sociala medier måste få vara just sociala. Vad menar jag då? Många organisationer och företag
försöker desperat förstå hur de kan exploatera sociala medier på bästa sätt. Vanligt är att man skapar officiella Twitter/Facebook/etc-konton, och ålägger någon i organisationen att pusha ut information. Ett ganska gammaldags tänk och medan jag tror att detta kan funka precis lika bra som någon annan traditionell oriktad push-kanal, såsom epost, direktreklam etc, är risken att man av många uppfattas som tröttsam, ointressant och kanske i värsta fall direkt störande. Den som uttrycker sitt intresse och börjar “följa” organisationen gör kanske det med en viss förhoppning om att få vara med i ett sammanhang, men upptäcker snart att man bara blir tilltalad. Kanske är det inte så att organisationen skulle vara ointresserad av att lyssna, men det är inte egentligen det som är problemet, utan snarare att det är svårt att förstå vari det sociala bortom kommunikationsbiten ligger. Kan man överhuvud taget vara social med en organisation? Kan man vara kompis med en organisation? Kan man följa ett företag?

I stället tror jag att man som organisation bör våga överväga vad det innebär avstå från att skapa diverse sociala personas och platser. Metaforerna är ogiltiga. Företag och föreningar har redan—är redan—sociala nätverk. Dessa består av anställda, kunder, medlemmar, blivande och före detta dito. Vad som behövs är att aktivera och stimulera och integrera dessa nätverk, katalysera och ge dem näring för att de ska växa organiskt. Det som föder dessa nätverk är kvalitativt innehåll och meningssökande, ju mer konkret desto högre näringsvärde. Just den lyckade relationen mellan “IRL” och de sociala medierna tyder på detta. Det sociala mediet är varken riktat eller oriktat, varken push eller pull och detta är kvaliteter som man måste uppmärksamma. Den informatiska modellen är den horisontella, och informatiken säger också att man inte egentligen kan kontrollera en horisontell kommunikationsmodell, man kan försöka vara ett så bra samtalsämne som möjligt.

Många sociala medier erbjuder förutom en identitet även en plats. Medan Twitter är lika platslöst som din mobiltelefon erbjuder Myspace å andra sidan individen en egen lättsnickrad hemsida, utan html och med en relevant arsenal av verktyg för självuttryck. Facebook försöker brygga över båda aspekterna. Men de platsbaserade är just baserade på detta behov att kanalisera uttryck eller identitet och riskerar att skapa problem för företag och organisationer eftersom de oftast har andra behov. Till exempel råkar man lätt ut för att konkurrera med sin egen webbplats på den vanliga webben. Man glömmer lätt att medan den traditionella webbplatsen är flexibel, beständig och lätt tillgänglig för alla är de sociala nätverken styrda, flyktiga och paradoxalt nog också mycket exkluderande. Vissa menar att det kan utgöra ett bra komplement, vilket kan stämma om man tekniskt lyckas koppla ihop de olika sidorna på ett användarrelevant sätt. Men med konkurrens så menar jag främst vad jag konstaterat i många verkliga fall: en konkurrens om den tid, omsorg och de resurser som krävs för att underhålla och uppdatera den digitala närvaron. Det hela bottnar sig i en skenbar oförståelse för de behov som organisationer har från de som äger de sociala nätverken, man inser inte att en organisation inte ofta kan existera optimalt inom ramarna för en annan. Kanske är det en långt dragen försiktighet för att inte förlora framtida ännu icke påkomna intäktskällor.

Den sociala pannkakan är nog hur som helst på väg nedåt, och det blir spännande att se var den landar. En aspekt som jag tror att vi ofrånkomligt kommer tillbaka till om och om igen, oavsett hur mycket vi försöker fly från den är produktionen av innehåll. Inte information, inte updates, inte var, när eller hur, utan vad.

Post scriptum: Nu hade det varit fint om jag redan skrivit en artikel med namnet “Flykten från Content“, som skulle handla om varför vi alltid i det längsta tycks dra oss från att producera meningsfullt innehåll? Följ mig, vetja.

[Yesterday 11:16:50] I marknadsföringen: när det gäller exempel tycks det inte finnas några dåliga, bara bra

[Yesterday 11:17:32] I verkligheten: när det gäller exempel tycks det inte finnas några bra, bara dåliga

[Yesterday 11:18:15] Slutsats, skippa exempel

Bakgrund: Då och då får man frågan om man kan ange något bra exempel för att någon ska övertygas om någonting annat. Vill de bli lurade före eller efter? Referenser, exempel, förlagor — varför värderas de så högt, i bland högre än det de förväntas illustrera?

Baltzarsgatan i Malmö kommer att enkelriktas, en utmärkt idé att prova. Baltzarsgatan är den mest förorenade och en av få gator i stan där allt kan proppa igen fullständigt. Står ofta på terassen och beskådar idioterna som skriker och tutar på varandra. Enkelriktning är något som vi inte är så vana vid i Sverige, men är en vanlig lösning i tättrafikerade stadskärnor världen över. Syftet är inte egentligen att minska mängden bilar, snarare tvärt om så är målet ofta att öka möjligheten till genomströmning under rusningstrafik. Enkelriktade gator medför nämligen avsevärt jämnare trafik vid korsningar på grund av att man inte har mötande trafik vid vänstersvängar till exempel. Så länge man inte stänger av gator helt minskar inte egentligen trafiken. Naturligtvis kan man säga att det blir något längre körsträckor, men medan det bara handlar om några hundra meter i extra körsträcka för den enskilda, blir upplevelsen desto trevligare, och kanske framförallt, om alla bilar rör sig i 2 minuter som de annars skulle stått på tomgång i en korsning så minskar utsläppen, bensinkostnaden och stressen ordentligt. Bussarna får det avsevärt lättare att ta sig fram, något som självklart påverkar utsläppen (även gasdrivna bussar släpper ut mängder av kvävedioxid till exempel), tidtabellerna, och biljettpriserna. Skulle det vara så att inte taxichaufförerna får fortsätta köra dubbelriktat kan man ju trösta sig med att längre körsträckor ger mer taxa! Ja nu kan jag inte komma på nån mer som har anledning att köra igenom centrum och som skulle förlora på enkelriktning.

Man får nog anse att biltrafiken i centrum inte alls skall ha genomfart som mål. Syftet borde vara att ge relevant infrastruktur till verksamheter och boende i området. Men eftersom det tar exakt 5 minuter att gå genom gamla stan, så kan man undra om det inte är tillgången på parkeringsgarage som gör att man behöver köra in med bilen över huvud taget. Vad gäller verksamheter och boende kring Baltzarsgatan är dessa stora vinnare om förändringen permanentas. Balzarsgatan har en fin potential som handelsgata, med utmärkta butikslokar i samtliga fastigheter. Det är bara den extrema biltrafiken som hindrar lokalerna att bli riktiga A-lägen, något som skulle smitta av sig även vidare österut längs Östergatan, Baltzarsgatan och Stora Nygatan som har goda förutsättningar när väl trafikbarriären försvinner.

Blev intervjuad av Sydsvenskan förra veckan och i dag är jag tydligen med som expervittne i deras pappersupplaga. Huvudartikeln kan man dock läsa på nätet. Upprinnelsen är visst att journalisten snappat upp min erinran till Stadsbyggnadsnämnden i den offentliga korrespondensen. Gott och väl.

Drygt 10 miljarder har den kostat, Tunneln som är Malmös femte (heh) Underverk, efter Bron, Skolan, Utopin och Tornet. Projektet har gått (heh) på räls, maken till professionellt bygge får man leta efter och kommer till och med att avslutas i förtid och ser ut hålla sin budget något så när. Bara att klippa band och börja pendla och sen räkna hem den samhällsekonomiska vinsten. Kanske om man är staten i alla fall.

Men om man är Malmö stad då? Hur säkrar man lönsamheten då? Hur maximerar man den samhälleliga nyttan? Jag tror ärligt talat inte att Malmö stad överhuvud taget begriper vad som håller på att hända. Citytunneln är nåt som Malmö i princip har fått gratis som en gåva av staten. Det huvudsakliga motivet till tunneln var att förenkla tågflödet genom Malmö och staden fick mer eller mindre välja och vraka på en meny av utredda alternativ. Såklart valde man det dyraste, man har ju inte behövt satsa något särskilt själva. Det minsta man kan kräva är väl att man ser till att förbereda en plan i tid för invigningen. Citytunneln har varit en känd faktor i åtta år men i elfte timmen inser någon att det blir en förfärlig massa cyklar och kanske ramlar pengen ner nu. Man kan tycka att åtminstone staten borde kräva att Malmö stad förvaltar sin gåva på ett sätt som gynnar tillväxten i landet och ger utväxling på den enorma investeringen.
Är det av snålhet eller ren oförsynthet som den förekommande planeringen tycks luta åt storslagen tomhet? Såväl kring Centralen som Triangeln verkar man inte kunna tänka längre än att det behövs stora ytor med natursten. Varför ser man på citytunnelstationerna som om de vore tunnelbanestationer i nån förort där resenärerna ska dyka upp ur små glasbubblor och för att slussas ut som lämmeltåg i regnet så fort och så lång bort som möjligt?

I fantasilös populism tycks man prioritera sånt som man anser att folk kan relatera till. Mer intresse ägnas till exempel åt att transformera Stortorget från en stor tom plats utan potential till en stor tom plats utan potential. Varför denna brist på initiativ att ta tillvara på den enorma kraft som de nya rörelsemönstren för med sig? Undantaget är kanske citys sista kvarvarande stadsbyggnadspolitiska skamfläck, parkeringen bakom Triangeln, där man i varje fall inte tycks motsätta sig en utbyggnad av köpcentrat. Pinsamheten i att denna tomt stått tom i tjugo år väger sannolikt tyngre i detta fall än förståelsen av vad 40 000 nya resenärer betyder för efterfrågan på arbetsplatser, bostäder, handel och service. Stadsbyggnadsuppdraget måste vara mycket större, det handlar om politisk vilja att skapa mervärden.

Stationsområden är extremt utmanande ur stadsbyggnadssynpunkt. I fallet med station Triangeln finns nästan inget som helst i planeringsväg. Offentligt samtal saknas, liksom planprogram (det instrument där man drar upp riktlinjerna för ett områdes utveckling. En möjlig förklaring är att man vill avvakta och se vad som händer innan man gör en plan men detta känns knappast försvarligt. En tidigare utredning som gjorts nämner vikten av ordentlig planering, till exempel för att undvika att otrygga miljöer uppstår. Detta är en punkt som inte nog kan överdrivas. Har man väl börjat en negativ utveckling kan det dels gå mycket snabb och dels vara mycket svårt att ändra på. Områden kan snabbt förslummas och att återställa bilden kan ta lång tid. Platser där folk bara strömmar igenom blir lätt otrygga till skillnad platser där folk har en anledning att vistas, (jobba, bo, handla, fika etc). Utformningen av stationsmiljöer är ofta vattendelare och jag menar att i detta nu står man inför ett ansvarskrävande val om man vill se tillväxt eller förfall kring citytunnelstation Triangeln.

Det behövs alltså ett brett utbud av verksamheter, något som försvåras om man tar bort den enda egentliga tomten där sådana skulle kunna etableras. Dessutom tycks själva inställningen till fenomenet cyklister ganska märklig. Det är helt uppenbart att man ser det som ett problem, som behöver lösas. Det vore ett olyckligt antagande. Dels är det dumt att cyklismen som ett problem, och cyklar som som måste sopas under mattan i stadsmiljön. Tvärtom är cyklister något rakt igenom positivt, och dessutom ganska lika fotgängare i det att de gör som de vill. Det är vikigt att kunna tillmötesgå behovet mycket mer flexibelt och kreativt, då slipper gatukontoret i framtiden utvärdera varför så få använder det fina nya cykelgaraget, och varför de som gör det ställer cyklarna i en kaotisk hög vid infarten.

För den som vill läsa mer, se en sammanfattning av min än så länge enkelriktade korrespondens med Stadsbyggnadskotoret.