Blev intervjuad av Sydsvenskan förra veckan och i dag är jag tydligen med som expervittne i deras pappersupplaga. Huvudartikeln kan man dock läsa på nätet. Upprinnelsen är visst att journalisten snappat upp min erinran till Stadsbyggnadsnämnden i den offentliga korrespondensen. Gott och väl.

Drygt 10 miljarder har den kostat, Tunneln som är Malmös femte (heh) Underverk, efter Bron, Skolan, Utopin och Tornet. Projektet har gått (heh) på räls, maken till professionellt bygge får man leta efter och kommer till och med att avslutas i förtid och ser ut hålla sin budget något så när. Bara att klippa band och börja pendla och sen räkna hem den samhällsekonomiska vinsten. Kanske om man är staten i alla fall.

Men om man är Malmö stad då? Hur säkrar man lönsamheten då? Hur maximerar man den samhälleliga nyttan? Jag tror ärligt talat inte att Malmö stad överhuvud taget begriper vad som håller på att hända. Citytunneln är nåt som Malmö i princip har fått gratis som en gåva av staten. Det huvudsakliga motivet till tunneln var att förenkla tågflödet genom Malmö och staden fick mer eller mindre välja och vraka på en meny av utredda alternativ. Såklart valde man det dyraste, man har ju inte behövt satsa något särskilt själva. Det minsta man kan kräva är väl att man ser till att förbereda en plan i tid för invigningen. Citytunneln har varit en känd faktor i åtta år men i elfte timmen inser någon att det blir en förfärlig massa cyklar och kanske ramlar pengen ner nu. Man kan tycka att åtminstone staten borde kräva att Malmö stad förvaltar sin gåva på ett sätt som gynnar tillväxten i landet och ger utväxling på den enorma investeringen.
Är det av snålhet eller ren oförsynthet som den förekommande planeringen tycks luta åt storslagen tomhet? Såväl kring Centralen som Triangeln verkar man inte kunna tänka längre än att det behövs stora ytor med natursten. Varför ser man på citytunnelstationerna som om de vore tunnelbanestationer i nån förort där resenärerna ska dyka upp ur små glasbubblor och för att slussas ut som lämmeltåg i regnet så fort och så lång bort som möjligt?

I fantasilös populism tycks man prioritera sånt som man anser att folk kan relatera till. Mer intresse ägnas till exempel åt att transformera Stortorget från en stor tom plats utan potential till en stor tom plats utan potential. Varför denna brist på initiativ att ta tillvara på den enorma kraft som de nya rörelsemönstren för med sig? Undantaget är kanske citys sista kvarvarande stadsbyggnadspolitiska skamfläck, parkeringen bakom Triangeln, där man i varje fall inte tycks motsätta sig en utbyggnad av köpcentrat. Pinsamheten i att denna tomt stått tom i tjugo år väger sannolikt tyngre i detta fall än förståelsen av vad 40 000 nya resenärer betyder för efterfrågan på arbetsplatser, bostäder, handel och service. Stadsbyggnadsuppdraget måste vara mycket större, det handlar om politisk vilja att skapa mervärden.

Stationsområden är extremt utmanande ur stadsbyggnadssynpunkt. I fallet med station Triangeln finns nästan inget som helst i planeringsväg. Offentligt samtal saknas, liksom planprogram (det instrument där man drar upp riktlinjerna för ett områdes utveckling. En möjlig förklaring är att man vill avvakta och se vad som händer innan man gör en plan men detta känns knappast försvarligt. En tidigare utredning som gjorts nämner vikten av ordentlig planering, till exempel för att undvika att otrygga miljöer uppstår. Detta är en punkt som inte nog kan överdrivas. Har man väl börjat en negativ utveckling kan det dels gå mycket snabb och dels vara mycket svårt att ändra på. Områden kan snabbt förslummas och att återställa bilden kan ta lång tid. Platser där folk bara strömmar igenom blir lätt otrygga till skillnad platser där folk har en anledning att vistas, (jobba, bo, handla, fika etc). Utformningen av stationsmiljöer är ofta vattendelare och jag menar att i detta nu står man inför ett ansvarskrävande val om man vill se tillväxt eller förfall kring citytunnelstation Triangeln.

Det behövs alltså ett brett utbud av verksamheter, något som försvåras om man tar bort den enda egentliga tomten där sådana skulle kunna etableras. Dessutom tycks själva inställningen till fenomenet cyklister ganska märklig. Det är helt uppenbart att man ser det som ett problem, som behöver lösas. Det vore ett olyckligt antagande. Dels är det dumt att cyklismen som ett problem, och cyklar som som måste sopas under mattan i stadsmiljön. Tvärtom är cyklister något rakt igenom positivt, och dessutom ganska lika fotgängare i det att de gör som de vill. Det är vikigt att kunna tillmötesgå behovet mycket mer flexibelt och kreativt, då slipper gatukontoret i framtiden utvärdera varför så få använder det fina nya cykelgaraget, och varför de som gör det ställer cyklarna i en kaotisk hög vid infarten.

För den som vill läsa mer, se en sammanfattning av min än så länge enkelriktade korrespondens med Stadsbyggnadskotoret.