2008-12-04
Aktivism på utdöende
En gång i tiden var jag med i Greenpeace. Då åkte man jorden runt som kapten-anti-Ahab i snabba fartyg och satte grus i storföretagen och miljöbovarnas mediemaskinerier. När man inte gjorde detta taggade man sälungar med neonspray i direktsändning så att inte fruktansvärda barbarer skulle klubba dem med knölpåkar. Greenpeace visste hur man åstadkommer förändring – genom att ständigt göra kalkylerade och spektakulära mediakupper. För detta försakade jag både veckopeng och lördagsgodis, och kunde inte vänta till den dagen då jag skulle vara stor nog att köra ribbåt själv.
Sedan dess tycks det ha gått utför, med få undantag.
När jag nu är stor nog att köra ribbåt tycks detta inte längre vara något som hetsar upp media. Det verkar nästan som om man förlorade fantasin, och sen kom Attac, och ja, försvann igen av samma anledning verar det som. På 60-talet betydde aktivism att hela demografiska segment gjorde våldsamt uppror mot systemet. Idag sker det bara i Paris förorter. Här hemma är det en handfull få indoktrinerade rättshaverister som krossar bankfönster, men det tycks mest som om det är polisuppådet som attraherar journalisterna. Åtminstone om man dömer från vilken sida av barrikaderna som pressbilderna tas från. Greenpeace framstår numera som ungefär lika spännande som Amnesty, och har till och med anammat de senares favorittidsfördriv: att gå i vägen för cyniska människor i city som uppenbart har inkompatibla prioriteringar och tigga medlemskap med uppgiven min, som om de vore utkommenderade i arbetsmarknadsåtgärd. Hur kan det vara roligare än att hålla på med fartflängd guerillamarknadsföring som får folk att haja till?
