Med anledning av senaste tidens uppståndelse kring FRA-lagen kunde man ju tycka att det skulle vara en ren vinst att göra en politisk kovändning. Det är också oroande att man trots att ingen lyckats motsäga det orimliga i att lyckas avlyssna nåt av värde stenhårt insisterar på att hålla kvar vid detta djupt odemokratiska system. Det kan vara dags att fundera på djupet kring motiven som gör att den här frågan är så levande. Det kan rimligtvis betyda en av två saker: Antingen vet FRA och deras förmodade handelspartners i andra underrättelsetjänster något som ingen annan vet om modern kryptografi, vilket i sig vore djupt oroande men också en så enorm fördel att man knappast skulle riskera att dra intresset till sig genom sådana här publika debacler. Eller antingen så är det just så att förklaringen står att finna i just detta debacle. Som skett flera gånger sedan 9/11 så har en sadomasochistiskt säkerhetsorgie utspelat sig mellan stat och medborgare. Medborgarna, uppskrämda och uppviglade av media och staten, desperat att visa handlingskraft inför nya och obegripliga hot. Otroligt nog accepterar vi att stoppa våra hårvårdsprodukter i små larviga påsar, som om det skulle stoppa en terrorist, och lika otroligt förväntades vi acceptera att staten ges möjlighet att undersöka vår hotmail, som om det skulle stoppa ryssarna. Men en så påtaglig inskränkning skänker också ett slags känsla av att vi är i säkra händer. Det vill säga, till skillnad från vad Reinfeldt försöker påskina, så är det så att alla tjänar på att den här debatten inte lägger sig.