Som publik, passiv part i dramatiseringen, sätts man helt korrekt att identifiera sig med de primitiva afrikanerna, passiv part i det globala moralspelet, i Tarzans primitiva by. Uppfriskande nog hålls amerikansk utrikes- och problemlösningspolitik och utanfö, medan fokus sätts på hatkärleken mellan den europeiska humanisten/aristiokraten och den afrikanska oskulden/vilden. I pjäsens tidlösa epok är det fashionabelt att vilja väl, detta liksom de senaste inredningstrenderna har trängt ända in i Tarzans älskade djungel. Tillsammans med Jane företar han sig att söka riskkapital för att exklusivare försäljningskanaler för traktens utkonkurrerade kaffebönor. Att stärka varumärket är att slå vakt om den lokala kulturen, samtidigt som det appelerar till hans egna behov av flykt från civilisationen. Men Europas kapitalister är inte så riskbenägna, och erbjuder med demokratins förklädnad oss istället ett faux choix mellan kulturkonservering på den västerländske lyxkonsumentens nåder, och global gentrifiering genom transplanterade biståndsstrukturer. Här är det den naiva viljan att genom överflödig teknologi föra in byborna i om inte 2000-talet så i alla fall 90-talet.

Båda är win-win strategier, men naturligtvis är det ju alltid så att någon vinner mer. Europa löser oavsett sina migrationsproblem och arbetskraftsbehov på bortaplan samtidigt som man erhåller tullfritt kaffe alternativt slipper ta hand om sitt berg av giftigt elektronikskrot. Men sensmoralen är tydlig: det är samma spöke i djungelhatt man som skapat Afrikas problem som nu presenterar Lösningen.