Helt plötsligt befann jag mig i den motbjudande situationen att behöva hitta en ny telefon som lever upp till mina mycket petiga krav. Nästa lika omöjligt som att försöka hitta snygga och hållbara skor. (Jag är förvisso ganska säker på att skodesigners och mobiltelefonsutvecklare är av samma degenererade avel). Efter att ha klämt och kännt mig igenom hela raden av svenssonlurar i en överkomlig prisklass, började jag intressera mig för mer exotiska koreanska direktimporter och dylikt. En del ganska intressanta, så som “smaller than a lighter” g999, och några armbandsursmodeller, men i slutändan verkade de gränslöst oanvändbara, även om det utlovades engelska språkuppdateringar “inom kort”.

Jag hade i alla fall ingen lust att gå uppåt i prisläge, och eftersom jag inte hade lust att spendera en rimlig summa pengar på något jag inte skulle gilla, bestämde jag mig för att köpa det billigaste avdragsgilla som gick att finna. Och voila, det visade sig att den billigaste luren var en riktigt intressant produkt, och en Motorola (den förra var ju inte så dum). Motofone är uppenbart inspirerad av OLPCn, och ett stänk av oväntad storföretagsförståelse för globala trender. Det verkar som att man faktiskt medvetet tagit fram en telefon som är riktad mot utvecklingsländers marknader som är enkel, tunn och solid, och för den som inte kan läsa kan den tala… Ganska snygg är den också. Ingen camera, wap, mms, edge, mp3, etc. Ingenting som du inte behöver. Inte ens T9, så inget kan distrahera från det centrala: att ringa.