Som en uppföljning på en tidigare artikel måste jag förtydliga att på inget sätt är land bättre än stad eller vice versa. Det är befolkningen i de båda det är fel på, men på olika sätt. Medan det finns en slående nonchalans i staden tycks det finnas en slående självbelåtenhet på landsbygden. Debatten gäller att få till mekaniken dem emellan utan olja och utan att att förmedla bilden av att grön politik måste leda oss tillbaka till medeltiden med en tankevurpa värdig Röda khmererna. Jag menar att det finns stora möjligheter att effektivisera (dvs reducera energiåtgången) såväl jordbruket som kretsloppet, samtidigt som det finns stor potential att effektivisera boendet genom stadens unika förutsättningar.

Men ibland hörs förment gröna argument om att det behövs si och så mycket folk på landsbygden, om inte annat för att jordbrukarna kan inte bo ensamma ute på landet. De behöver ett socialt liv, skolor till sina barn, kommunal service m.m. Frågan är då hur mycket resurser samhället ska avvara med sympati för bönderna som förespegling. Jag tycker själv, för att spetsa till det, att gränsen på sikt går vid vilka orter som genom sin storlek och belägenhet är samhällsnyttiga nog för att försörjas med järnvägslinjer.

De jordbrukare som vi anförtror jorden åt ska självfallet bo på landet. De är i framtiden högskoleutbildade ekotjänstleverantörer som kultiverar landskapet med aldrig tidigare skådad kunskap och effektivitet. Jag vill inte heller missunna dem möjligheten att ta elbilen in till stan för att delta i dess kulturella utbud vid lediga stunder. De om några är värda det, och de om några kommer att ha råd, och vi i stan ska hylla dem med champagne och ostron och syndens förnöjelser. Efter oljan har bondens värv och kunskap ett även i västvärlden ett betydande ekonomsikt värde, kanske rent av det dominerande, snarare än något som hålls vid liv med subventioner och då kanske mest för att pengarna inte ska hamna i ett EU-land med ännu ineffektivare jordbruk.

Det är de andra, de som tror att blotta avståndet till staden är ekologiskt eller att de håller “landsbygden levande”, eller bönderna sällskap som jag har problem med. De som kräver att vi ödslar enorma samhällsresurser på att gräva ner elledningar för att de inte kan missa två tv-kvällar, de som eldar för kråkorna i stället för varandra med den värdfullaste energiform som människan lyckats frambringa, de som ska ha skatterabatter för sin förtjänstfulla avlägsenhet, men som likväl ska ha fullvärdig välfärd på folkhemsnivå levererad till dörren ända vid vägs ände i tron att detta är något som alltjämt erbjuds i våra storstäder och de som därtill ska ha möjlighet att ta bussen hem när de är för oredliga för att köra en av sina två bilar på den nyasfalterade landsvägen. Jag ser inte egenvärdet och allmännyttan i dessa anspråk på livet, och önskar därför bara att sådan självgodhet inte stimuleras på något sätt. Tids nog kommer det då att svida i plånboken.

Som av en händelse tycks det mig att inom samma demografi finns merparten av dem som hyser en djup ovilja att acceptera utbölingar, oavsett om dessa flytt från politiskt förtryck eller akut hungersnöd eller från ett sommarhett Södermalm, vilket inte bådar gott för den av oraklet förutspådda exodus av miljontals stadsbor som snart ska tvingas lära sig allt om morötter.

Jag upprörs inte så mycket av de som trots allt vill bo kvar efter ett långt arbetsliv inom den lokala men nu nedlagda bruksindustrin, men när det börjar framställas som ett problem att ungdomarna lämnar de hopplösa hålorna för staden blir jag djupt oroad. På samma sätt blir jag bekymrad när jag hör om förväntan om en ny grön(-blå) våg av medelklassens nyblivna föräldrar som tänker sig en karriär i staden och en uppväxt åt ungarna i ett radhus eller en mexitegelvilla från 70-talet uppfräschat med det senaste IKEA-köket och vars en bil däremellan.

Vår hjälte bonden däremot är händig och vet att ställa en vindsnurra vid husknuten och har alltid klarat att dra ut en visdomstand med grannens hjälp. Bonden skapar själv den biogas som behövs till tröskan när oljan inte längre devalverar värdet av denna biprodukt. Är det någonstans det ska grävas elledningar är det dit, men inte för att bonden ska kunna se på tv utan vi andra. Och är det någonstans vi ska använda stadens knappa biogas är det till att skjutsa bondens barn gratis till skola och universitet och för att frakta överskottet till järnvägsstationen. Bonden är också en viktig arbetsgivare i framtiden som entreprenör eller som delägare i återuppståndna kooperativ. Så snuvar bonden mellanhänderna på en så stor del som möjligt av de återskapade värdeflödet i jordbruksproduktionens förädlingskedja och blir viktig för en ny regional arbetsmarknad. En viktig sak att tänka på är att en viktig del av framtidens energi kommer just från jordbruket, så det vore osannolikt att inte det som behövs för den egna verksamheten också stannar där.

Att det däremot finns en ensamhet på våra gårdar idag är inte ett geografiskt problem utan ett socialt, om jag får gissa delvis som en konsekvens av det ömsesidiga stigma som de där andra, icke jordbrukarna, icke stadsborna dragit över landsbygden. I framtiden är som sagt bondyrkets värde återupprättat och därmed också dess status.

Allt detta betyder inte att landsbygden kommer att avfolkas. Förutom bostadsbehovet hos den nya lantbruksnära förädlingsindustrins arbetskraft hoppas jag att den nog så bevaransvärda genuina bybebyggelsen i allt högre utsträckning ersätter våra vidlyftiga Ving-tours till Kanarieröarna, och erbjuder ett betydligt mindre ohållbart och en betydligt mer rekreativ kontakt med naturen för det stora flertalet stadsbor, såväl sommar som vinter.

Nybyggarmattorna däremot i form av exempelvis eluppvärmda egnahem i billig fur jämnas med marken och eldas upp i närmsta kraftvärmeverk medan marken återgår till naturvården, så snart vi flyttat kostnaderna för infrastrukturen dit de hör hemma och dess ägare tagit konsekvenserna av den nya ekonomin.

Jordbruket i sig får gärna bli mindre specialiserat framöver men måste vara så rationellt som det bara är möjligt. Allt annat är ett hån mot jordens befolkning. Vi har inte råd med sentimentala missuppfattningar om hur bra det var förr. Givetvis med en hållbarhetsinnebörd i rationalitetsbegreppet. Det har tagit fyra decennier att få till ett marginellt prototypjordbruk som kan beskrivas som ekologiskt, men det är också viktigt att komma ihåg att inget jordbruk egentligen är hållbart, vare sig plogen dras av traktor, oxe eller träl genom urskogen. Människan har dock aldrig vetat så mycket om jordbruk och ekosystem som idag, inte ens indianerna. Så Lindstedts skräckpropaganda om att människan skulle ha glömt något om morötterna köper jag inte.

Det brukar heta att nästa världskrig kommer att utkämpas med påk och sten. Jag tror det kommer att utkämpas med kniv och gaffel. Mina farhågor om ett sannolikt ökat kemiskt-genetiskt jordbruk i det globala sammanhanget framöver, vid sidan om ett mer hållbart på hemmaplan ska inte förväxlas med min förhoppning eller min strävan. Däremot är vi bekväma och kortsynta och kommer förmodligen inte att på allvar reagera förrän det börjar spotta och fräsa i bensinpumpen i Järnvägslösaby och oljan är så dyr att det blir poänglöst att subventionera den ens i den riktiga glesbygden. Allra senast då kommer vi till slut att ha ställt oss själva inför ultimatum, ta itu med vår högst ineffektiva konsumtion av föda, uppvärmning och vardagstransporter eller ta ett rejält steg tillbaka i bekvämlighet och återvända till plogfåran. Och kanske kommer vi att förbanna oss själva för vår vidskepliga beröringsskräck i fråga om genetik och föda.

Så anser jag att det är städerna som ska avmekaniseras snarare än jordbruket och att den nytta som idag genereras i städerna med vårt tillfälliga “energiöverskott” som hävstång ersätts med en nytta som springer ur det som människan är bäst på, att tänka, organisera och effektivisera det vi har i våra händer. Ju fler och ju mer olika vi är då, desto bättre. Det finns förmodligen en ytmässig brytpunkt för stadens förmåga till samordningsvinster och det behövs snarare ett stort antal måttligt stora städer är ett fåtal jättestäder, och här är jag tveksam till om utvecklingen går i rätt riktning i den utomeuropeiska kontexten. En fundering att utveckla vid ett senare tillfälle är att denna dynamik kanske styrs av infrastrukturens förmåga att överbrygga avstånd och kulturens förmåga att skapa sjävtillräcklighet.

Nu finns det tveklöst större problem i städerna än på landsbygden, eftersom det finns fler människor i städerna än på landsbygden. Eller rättare sagt, problemen blir synliga på ett annat sätt i staden. Men här råder det vare sig brist på diskussion eller lösningsförslag. Staden är därför den mest angelägna utmaningen och det vore en fördel om en ännu större del av den gröna rörelsen hjälpte till med detta snarare än att lära sig allt om morötter den hårda vägen.

Hållbar geografi för mig är vida skogslandskap – obrutna av asfalterade landsvägar eller insprängda nybyggarsamhällen. Hållbar geografi för mig är öppna landskap där jorden bär – fyllda av vetenskapliga, effektiva jordbruk. Hållbar geografi för mig är att utnyttja människans enorma logistiska förmåga. Hållbar geografi för mig är att småskalighet inte är motsatsen till storskalighet utan ett sätt att bygga upp den från grunden oavsett det handlar om staden, åkern eller infrastrukturen. Även geografiskt ska det för den enskilde kosta att göra fel och vara lätt att göra rätt.