Riksdagen röstade idag igenom ett förslag som innebär att kärnkraftbolag i händelse av en allvarlig olycka kan springa ifrån notan. Kostnaderna får samhället och medborgarna ta. Man kan fråga sig hur detta kan ske när president Obama i USA just ser till att hålla oljebolaget BP mer eller mindre obegränsat ansvarigt för kostnaderna efter den oöverträffade miljökatastrof man orsakat.

Regeringen, som ofta framställer sig som ansvarsfull och ansvarsutkrävande, har förvisso lagt i förslaget ett “obegränsat” skadeståndsansvar. Men kärnkraftverken ägs av olika dotterbolag och svensk lag förhindrar att ansvaret förs vidare till moderbolagen i energikoncernerna. Att dotterbolagen i en sådan skadeståndssituation är obegränsat ansvariga är inte värt mycket i praktiken eftersom deras tillgångar, som mest utgörs av kärnkraftanläggningarna i sig själva, i ett sådant läge kan förmodas vara värdelösa på grund av radioaktiv strålning.

Man vill ge sken av att lösa detta genom att höja den obligatoriska ansvarsförsäkring som bolagen måste hålla sig med till 1,2 miljarder euro. Vid en allvarlig olycka är det alltså detta belopp som blir plåster på såren för dem som drabbats. Det kan låta som mycket pengar men är småpengar i jämförelse med de 20 miljarder dollar som BP minst kommer att få hosta upp efter oljekatastrofen i Mexikanska golfen.

Visst är det lite som att jämföra äpplen med päron men frågan är om någon är beredd att påstå att en större kärnkraftolycka skulle orsaka mindre förödelse än en läckande oljefyndighet, och styrelseordföranden för BP, Carl Henrik Svanberg har själv gjort liknelsen med kärnkraftolyckan vid Harrisburg, Three Mile Island i USA 1979.

En mer ansvarsfull modell hittar man i Tyskland. Där flyttar ekonomiskt ansvar vidare uppåt i ägarstrukturen. Skulle till exempel något av Vattenfalls tyska dotterbolags reaktorer haverera får moderbolaget Vattenfall AB därför ta över betalningsansvaret. I ett sådant läge kan alltså koncernens samtliga tillgångar tas i anspråk, liksom tycks det i fallet med BP och mexikanska golfen. Det skulle däremot inte hända om det gällde någon av deras svenska dotterbolags reaktorer. I detta fall skulle det enskilda kraftbolaget på sin höjd likvideras och med det upphör moderbolagens ansvar.

Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och märkligt nog även Centern är som bekant måna om att skapa goda förutsättningar för ny kärnkraft i Sverige. Men eftersom det är politiskt omöjligt med direkta statliga subventioner eller garantier accepterar man en gravt underförsäkrad riskverksamhet. Med medborgarnas liv och levebröd i vågskålen försöker man föra allmänheten bakom ljuset när man med tal om obegränsat skadeståndsansvar försöker dölja att det i praktiken blir samhället som får ta merparten av de ekonomiska konsekvenserna.

Detta sänder felaktiga signaler till dem som förväntas bekosta och stärka säkerheten kring kärnkraftverken. Hade man i stället krävt att energikoncernerna fullt ut fick bära olyckskostnaderna hade man också skapat ett starkt incitament att utveckla säkerheten, eftersom alla sådana förbättringar skulle bidra till att sänka riskpremierna i resultaträkningen.

Att de som tjänar pengar på allmänfarlig verksamhet inte behöver ta ansvar för riskerna är allvarligt. Men det innebär också en mycket skev bild av priset på el från kärnkraftproducenter i relation till konkurrerande energislag. Mycket talar för att om kärnkraften tvingades försäkra sig själv till realistiska belopp skulle försäkringspremierna innebära att kärnkraft skulle bli ett av de dyrare sätten att producera el, långt mycket dyrare än de många hållbara alternativ som håller på att etableras av småproducenter och lokala aktörer.

Till slut måste man fråga sig vad vi ska med tio nya reaktorer till, ett annat förslag som röstades igenom idag. Sverige har för närvarande tio reaktorer, gott om el och förhållandevis låga priser. Även om de nya reaktorerna skulle avlösa de befintliga så skulle vi få en enorm produktionsökning, eftersom nya reaktorer har upp till dubbelt så stor effekt än de vi har idag. Tillsammans med annan utbyggnad av svensk elproduktion en fördubbling alltså. Det är svårt att tänka sig att det handlar om någonting annat än export.

Sverige med en för kärnkraftintressena praktiskt svag bolagsrätt riskerar alltså bli ett naivt och glesbefolkat reaktorparadis, där fysisk och ekonomisk säkerhet är sekundärt. Detta gäller utländska bolag såväl som Vattenfall som vill producera stora mängder el att sälja på de eftertraktade men ack så ansvarsutkrävande högprismarknadera i Tyskland och vidare.

Mer: DN, SDS, Erik Berg, Cornucopia.