2009-11-06
Okunnigt om det fria konstlivet
Joakim Borda skriver i Sydsvenskan den 6 november ett malignt och oinformerat inlägg om framtida former för det fria konstlivet i allmänhet och Signal i synnerhet. Borda tycks drivas av en romantiserad bild av den fattiga kulturutövaren som samhällelig hjälte som ensam slåss med den fria marknadens arsenal för sin överlevnad och som om denna kamp hade ett samhälleligt egensyfte.
Bakgrunden är att Signal, som benämner sig som ett ickekommersiellt konstcenter just har producerat en omfattande bok och utställning som kartlägger det fria konstlivet i Skåne de senaste fyrtio åren, med hjälp av anslag man imponerande lyckats äska speciellt för ändamålet. Samtidigt ligger nedläggningshotet över arenan, som inte skulle kunna erbjuda professionellt utförda och genomarbetade produktioner utan löner. Curatorn Borda vågar uppenbarligen inte hävda något annat än det som alla vet: att Signal spelar en mycket viktig roll. Kritikern Borda hittar raison d‘être i att föreslå att det är viktigare med något nytt än att satsa på och utveckla det som är meriterat, som om det ena skulle utesluta det andra. För sitt spekulativa nonsensargument söker han täckning i Parallell Historia. Kartläggningen visar dock att konstarenor försvunnit av sig själva när egen drivkraft eller publiken sinat, eller på grund av politikernas välvilja försvunnit och resurserna strypts. Inget av de förstnämnda torde gälla Signal. Den tidigare okände företagsdoktorn Borda däremot, har färdiga recept utifall att Signal mot kritikerns inrådan ändå inte skulle acceptera martyrdöden:
Skapa strategier och göra sig oberoende av offentligt stöd: Totalt oberoende är naturligtvis inte illa. Det säger sig självt att ingen är oberoende av pengar dock. Frihet i kontexten det fria konstlivet handlar om konstnärlig frihet, inte ekonomi. Man måste fråga sig vad offentligt stöd vore utan beroende.
Slimma verksamheten: Men blir det inte bara mindre producerat då? Detta är ju naturligt att man gör för att överleva temporärt i svåra tider, men är ju kontraproduktivt i längden. Kan man slimma en slimmad verksamhet? Eller tänk så här: Kan man slimma dagstidningarnas redan streamlinade och outsourceade konstavdelning? Knappast. Den kan säkert bli bättre dock: varför inte lite produktplaceringar i den redaktionella texten i våra dagstidningar, det klagas ju så på tidningsdöden.
Skära ner på personalen: Lär bli svårt när det bara ges pengar till lokalhyra. Problemet är det omvända, det behövs pengar till personalen. Göra en arbetsmarknadspolitisk insats och ta in praktikanter att göra jobbet: Att låta praktikanter jobbar gratis med att producera vår kultur sänder märkliga arbetsmarknadspolitiska signaler. Det är knappast heller det fria konstlivets arenor som ska driva arbetsmarknadspolitiska insatser. Förr drevs mycket av kulturen av AMS, men inte längre och väl är det. Man kan inte ha stor tilltro till vikten av sin egen professionalitet om man anser att kultur lika väl kan produceras av amatörer och praktikanter. Gärna amatörkultur, men som komplement till den professionella.
Förankra sig utanför den egna vänkretsen och marknadsföra sig på nya arenor: Vänner är trevligt och det har visat sig i petitioner att Signal har fler än Borda tycks inse, bland konstälskare och konstnärer, politiker och väljare, gallerister och till och med bland “konkurrerande” curators. Man kan vara rik på vänner men fattig ändå. Marknadsföring kräver kapital att satsa, även om man ponerar att det gick att identifiera “nya arenor” där intäkterna forsar i ymniga strömmar.
Extraknäcka med att producera kommersiella visningar för att få in lite pengar från samlare och upphandlare: Det vore djupt orättvist mot hårt pressade kommersiella gallerister och deras konstnärer att utsättas för konkurrens från icke vinstdrivande aktörer med offentligt stöd och en underskattning av den kompetens som krävs för detta. Det torde rent av vara mot lagen.
Ingen är väl emot kreativa förslag, och det fria konstlivet i stort behöver mer av den varan eftersom det till och med riskerar att marginaliseras inom kulturområdet. Men en viktig förutsättning är att de är konstruktiva och förankrade i verkligheten, till skillnad från kvacksalveri i form av populärdarwinism och management speech som schablonartat plockats från marknadsekonomins område. Där är motiven och drivkrafterna, det vill säga där grunden och syftet att bedriva verksamhet är radikalt annorlunda. Det problematiska är att det är just vad många politiker tycker låter så bra, samtidigt som det raserar ett enträget arbete med att uppvärdera synen på det fria kulturlivet. Ett kreativt och konstruktivt första steg kan vara att göra upp med just de romantiserade bilderna av kulturutövaren i form av en autonom, utfattig och glamorös, underhållandes alla, eller alternativt i form av en lättlurad och förnöjd som ingen vill betala för med annat än tomma skålar. Nästa steg kan vara att markera mot det lösningar som numera ofta föreslås, hämtade från den fria marknadens område. Det fria konstliv som vi alla har del i är lika ointressant för den fria marknaden som den fria marknadens lösningar är för det fria konstlivet.
Borda benämner sig själv som både curator och konstkritiker och kanske mer. Detta är sannolikt i sig själv olämpligt och synbarligen mer än hanterbart. Man får hoppas att det är en privat, kreativ strategi för överlevnad i ett hårt kulturklimat, och man kan ju notera att denna strategi inte ännu lyckats som alternativ till de många tragedier som illustreras av den parallella historia som nu satts på kartan. Förhoppningsvis förblir det så.
Uppdatering: Signal svarar.
