Under en tid har ett antal cykelintresserade twittrat om ett fenomen i svensk journalistik: Det allestädes närvarande flödet av små trafikolyckenotiser. Det är nog ingen som läser dem två gånger eller lägger särskilt stor vikt vid dem men jag tycker nog att #ingenbakomratten sätter fingret på ett intressant fenomen. Under hashtaggen listas mängder av exempel på notiser i stil med “bil krockade med cyklist” eller vice versa. Det orimliga är alltså att skriva att det var bilen, inte bilisten som krockade. Det är slarvig journalistik, men snarare än att påverka synen på cyklister negativt tror jag den påminner om den problematiska synen på bilismen som norm i samhället. Den här typen av notiser handlar inte om ansvar utan om att beskriva vad som just har inträffat. Mest av allt kan man ifrågasätta nyhetsvärdet. Ansvaret är ofta inte känt vid publiceringen, och följs väldigt sällan upp i rapporteringen och det kanske vore mer intressant att komma åt.

Vi kommer aldrig att få klarhet i vilken stad som är farligast eftersom det inte finns någon bra statistik. Brottsförebyggande rådet har statistik på kommunal nivå över antalet anmälda brott. Detta har dock lite med antalet inträffade brott att göra, när det gäller mord är det av olika anledningar inte ovanligt att det anmäls två till tre gånger så många mord som faktiskt begås. Å andra sidan har Socialstyrelsen statistik över hur många som dött genom “övergrepp av annan person”, dock bara länsvis.

Men hur som helst, om det är just städer som ska jämföras är det klokt att försöka definiera en grund som gör statistiken jämförbar. Kommuner är inte städer och vice versa. En idé är därför att försöka skapa en gemensam nämnare i den statistik som finns genom att anväda sig av begreppet tätortsgrad. Det är ett mått som beskriver hur stor andel av befolkningen som bor i tätort inom det avgränsade området, och denna statistik finns på såväl läns- som kommunal nivå.

Som en uppföljning på en tidigare artikel måste jag förtydliga att på inget sätt är land bättre än stad eller vice versa. Det är befolkningen i de båda det är fel på, men på olika sätt. Medan det finns en slående nonchalans i staden tycks det finnas en slående självbelåtenhet på landsbygden. Debatten gäller att få till mekaniken dem emellan utan olja och utan att att förmedla bilden av att grön politik måste leda oss tillbaka till medeltiden med en tankevurpa värdig Röda khmererna. Jag menar att det finns stora möjligheter att effektivisera (dvs reducera energiåtgången) såväl jordbruket som kretsloppet, samtidigt som det finns stor potential att effektivisera boendet genom stadens unika förutsättningar.

Men ibland hörs förment gröna argument om att det behövs si och så mycket folk på landsbygden, om inte annat för att jordbrukarna kan inte bo ensamma ute på landet. De behöver ett socialt liv, skolor till sina barn, kommunal service m.m. Frågan är då hur mycket resurser samhället ska avvara med sympati för bönderna som förespegling. Jag tycker själv, för att spetsa till det, att gränsen på sikt går vid vilka orter som genom sin storlek och belägenhet är samhällsnyttiga nog för att försörjas med järnvägslinjer.

Det har blivit allmänt känt att Malmö har en del svåra problem. Svåra problem som inte har enkla lösningar.

Vad jag ser är en akut förtroendekris mellan medborgare i vissa områden eller grupper och civilsamhället. Inte oförtjänt, och häri ligger en av de viktigaste lösningarna. Vad som är helt nödvändigt är att upprätta eller åtminstone återupprätta tillit till samhället och viljan till självuppoffring för det allmännas skull. Det kan låta magstarkt i nuläget men då accepterar man medias ensidiga fokus på polisens förklaringsmodell om vittnen som inte vågar kontakta rättsväsendet. Men sådana förslag som nu förs fram om anonyma eller sekretessbelagda vittnesmål tror jag i alla fall ger rakt motsatt resultat. De underminerar värdet på sanningen och respekten för samhället och urholkar alltså moralen. Det är rädslans politik.

Det dyker med jämna mellanrum upp diskussioner om vilken livsstil som är mest hållbar: den i staden eller den på landet.

Till att börja med vore det fånigt att påstå något annat än att staden kom till för att effektivisera den gemensamma utkomsten av människans produktivitet så att den blev större än dess individuella delar. Då tänker jag på produktion av immateriella värden eller mervärden, mest känt som kultur.