Det poppar upp diverse alternativ till illegal nedladdning, nu senast en ny variant på kommersiell fildelning. Det är inte särskilt intressant dock för filmskapare idag. Det är nämligen högst sannolikt att det är helt andra alternativ än vad som finns nu som erbjuds när de väl har spelat in och står inför frågan om hur man ska distribuera. Snarare är de någon form av utspel som försöker bevisa något, lika mycket som ett försök till en trovärdig affärsmodell. (Och varför ett namn som får en att tänka på, eh… Hälsoyoghurt, kanske?). Filmerna på dessa, ska vi kalla dem “icke-illegala”, sajter spelades ju säkert in för en del år sedan och sajterna fyller naturligvis främst ett behov gentemot befintliga rättighetshavare och distributörer. Inte minst behovet att rättfärdiga sig själva.

För den hugade filmproducenten av idag gäller nog snarare att ha klart för sig målsättningar i form av hur mycket pengar måste genereras under slutdistributionen, vem och hur många man ska nå ut till. Sen får man helt enkelt vänta och se vilka icketraditionella kanaler som erbjuds när man börjar närma sig sluttampen i produktionen och som når målen bäst just då. Kan man ens räkna med att det kommer att finnas DVD och bio på samma sätt som idag? Svår grej att överblicka för den som funderar på att satsa riskkapital i en filmproduktion. Hur ska man våga om man inte vet vilka distributionskanaler som kommer att vara gångbara? Samtidigt så krävs sannolikt en lång etableringsfas för en kommersiellt fungerande ‘alternativ’ distributionsmodell. Kommer bättre sociala nätverk kanske att kunna korta denna fas? Jag vet inte, men jag tror och hoppas på att detta snarare reducerar behovet av distributörer och mellanhänder, såsom Ameibo, SF-anytime och whatever. De enda mellanhänder som behövs är sök- och betaltjänster och om dessa vet vi att de kommer aldrig att ha något att hämta i att vara bransch- eller produktspecifika.

Vad innebär det om detta slår in? —Tekniken kommer vara så enkel att producenten själv kan hantera marknadsföringen, distributionen och betalningsmodellerna. Men vad händer när man måste eller önskar kombinera detta med traditionell distribution? Bio har ju ändå en poäng och tradition, jag brukar hävda att gå på bio inte handlar om att se en film—det handlar om att gå på bio. Det vill säga TV-skam och behovet att socialisera och spendera pengar publikt—ungefär på samma småborgerliga manér som teater är för större delen av teaterpubliken. Ju snarare biograferna fattar detta och börjar förbättra IRL-upplevelsen, desto bättre. Jag tror inte det är grejerna man köper utan köpet som kittlar och det kommer nog att dröja mycket länge innan det är lika kul att bränna pengar på nätet som i verkligheten.

I nuläget är det svårt att tänka sig att traditionella distributörer skulle acceptera en kombination med alternativa distributionsformer. Vilka krav kommer att ställas i diskussionerna mellan traditionella distributörer och producenter i framtiden? Vem kommer att ha övertaget, de som har tomma biostolar eller de som har innehållet? Kommer producenterna att våga utmana?

Marit Paulsson framträdde i en kvasidebatt i SVTs litteraturprogram Babel häromkvällen. Temat för denna var (blev) ekologisk mat, bra eller dåligt. Av någon anledning tänkte man att i stället för att intervjua tre personer med tre olika (förvisso matrelaterade) diskussionsämnen var för sig dela soffa. De inbjudna var av kategorin halvkändisar med skygglappar, så självupptagna av att bevisa sina egna meriter att de är helt ovilliga eller oförmögna att ta in eller reagera på vad andra säger. Den självgode programledaren bollar trivsamt och tillrättalagt ut ordet. Marit tog det genast. Hon har tydligen skrivit en bok om maten vi äter. Det är ett ämne hon ömmar för, hon är antagligen den som gjort mest för den smakrika potatisen. Det tycks egentligen vara vanorna som intresserar, om man får tro kortversionen. Nu tar hon emellertid chansen att lura oss att gå och köpa hennes bok genom att deklamera att ekologiskt lantbruk leder till undergången. Avkastningen uppges bli hälften jämfört med konventionellt jordbruk och jordens befolkning har fördubblats sedan begreppet ekologiskt ‘uppfanns’. Marit erkänner att även hon blivit lurad, men att det hela var en fluga och att hon nu har sett sanningen. Det lät faktiskt som om hon trodde på sig själv—lite som ett Maud-Olofsson-jag-gör-det-för-mina-barn-moment. Maten räcker alltså inte till en växande befolkning om man odlar ekologiskt. En stund senare råkar hon dock avslöja att det just nu finns lika många som äter för mycket som äter för litet. Är det då inte en fördelningsproblematik? Måhända är avkastningen just nu hälften, men hur räknar man då? Det finns de som gör gällande att ekologiskt producerad mat innehåller avsevärt mycket högre koncentration av näring (förutom att det inte innehåller gift). Räknar man antalet absolut fläckfria äpplen som produceras, eller antalet doser av rekommenderat dagligt näringsintag? Och vad händer när man nu börjar lägga forskningspengar på ekologiska produktionsmetoder, när högteknologin får lägga sitt till de årtusender av empirisk kunskap som nästan gått förlorad under bara något decennium? Och är förresten befolkningsökning vi har just nu ett självändamål, eller ens sannolik i framtiden? Tillväxtens vara eller icke vara kan vi inte göra så mycket åt. Brist, krig och elände kommer att drabba oss för eller senare med anledning av denna, och frågan är väl snarast om vi vill försöka vända utvecklingen innan vi blir tio miljarder fattiga (börja ta ansvar nu) eller låta det gå åt skogen när vi är tjugo (fortsätt driva lantbruket som en enorm oljeeldad och oljegödd industri och skjut upp problemet tills oljan tar slut). Skulle vi dessutom lyckas minska köttkonsumtionen börjar vi nog närma oss en hållbar lösning—Marit kanske borde upplysas om den riktigt usla avkastningen på köttproduktion. Lite förenklat kan man säga att varje levande slaktgris tar resurser som kunde räcka för att uppehålla ett människoliv, varje kilo kött i djurhållningen hade kunnat vara ett kilo mer i kroppsvikt på ett undernärt barn i tredje världen. Dessutom det finns de som menar att uppemot hälften av den mat vi producerar försvinner i olika led och hamnar på soptippen i stället för i magen.

Länkar: sds.

Den senaste tiden har gamla Malmö visat stora svaghetstecken vad gäller krogfronten. Utan att göra anspråk på att bli nästa självutnämnda krogrescencent vill jag dock passa på att till min uppgivenhet kring möjligheterna att få en tillfredsställande lunch i city lägga en observation om att den långa nord-syd-kampen om stadens krogpublik. Detta har varit långkörare som pågått ända sedan den yngre tredjedelen av Växjö flyttade till Malmö och på det mest fantastiska sätt mötte stadens alagare, generation X i den sprudlande nybyggaranda som ett stort antal invandrarföretagare lyckats etablera kring Möllevången. Kampen tycks nu att gå mot sitt slut.