Tänk om det kunde bli en upplevelse att gå på bio. Det tycks som om din enda anledning att gå på bio idag är att du fått ett par filmcheckar av nån välvillig äldre släkting. Vad skulle det annars vara? Inte är det utbudet. Inte heller 15-minuterskön till fram till den underbetalda popcorn-blondinen. Inte heller priset på popcornen. Och inte är det atmosfären i foajén. Eller ytterligare 15 minuters lidande med mördande reklam fast nu i HD™, THX™ och DTS™-format. Innan filmen, jag menar filmtrailrarna för de redan hjärndöda, kan börja. Vore väl mycket begärt om filmen var nåt att ha, men det var ju förhoppningsvis inte du som betalade.

Men det är inte priset som är problemet, trots att en inflationskorrigerad biobiljett blivit flera hundra procent dyrare sedan 1957. Folk kan betala mer än så för några timmars underhållning, ta teatern eller popkoncerten som exempel. Jag skulle gärna betala ifall det vore riktigt schysst att gå på bio. Upplevelsekonceptet måste renodlas, utsugarattityden och alla andra publikföraktande inslag måste bort, de unika styrkorna främhävas. Teknik finns så det räcker och blir över. Det måste bli bättre än video. Hemmabio om man vill sunka ner sig, en bioafton däremot skall inte vara bekvämare, inte mer anonym, utan en oemotståndlig anledning att klä upp dig i din mest bizarra utstyrsel. Nischa utbudet i breda teman under olika kvällar, nytt och gammalt om vart annat med överlappande program, perfekt i de moderna biokomplexen. Ta betalt och låt sedan folk se så mycket de orkar under en afton, ordna fantastiskt mingel, tapasbar, cool miljö och musik. Se till att det alltid är lagom mycket folk i foajén och aldrig ett ledigt säte i salongerna. Lämpliga kortfilmer i stället för reklam. Varje kväll en filmfestival.

Digital Renaissance asked me to summarize a recent discussion:

Why are we expected to fill our homes with ugly junk, such as CD’s, DVD’s, pocket books, to the extent that we have to go and buy ugly junk shelves from IKEA to get organized. I can’t wait for the day that some burglar will free me from the hundreds of discs that I’ve shoved up to the attic, so that i can reclaim some of that lousy investment from insurance.

Ah, but what then should we do with all our hard earned wealth? I think the answer is consumption, not stockpiling. Stockpiling is bad for the economy at all levels. What’s hot is being where the action is, part of the flow etc. That’s also where content producers can capitalize on the unique advantage of availability. Nobody can copy or steal och infringe on being first, instant and overwhelming. Consumers need to be able to link up intimately with the creative process of content producers and are surely willing to pay for it—A, because there’s no better alternative and, B, because they get intimate, and therefore sympathetic beyond the point of gratitude and generosity. Copyright becomes something expensive to forget.

So, exclusive instant access to the process of creation rather than the product of creation: It’s like sushi: Made before your eyes. It’s fresh. You buy it. It’s gone.

Tagen i Houston 2000.

“Wares that once went Clop Clop,
whine in ribbons
of elastic freeway…”

- Archibald Henderson

Tagen 2006 nära slutet av vägen i nordöstra Kanada. Tänkte först skriva nåt förnumstigt men kom fram till att det blir bra utan.

“It is good that you’re still having resources.”

Ja, det bekräftar vad jag känt länge: det är inte över än, även om resurser är något jag just nu skulle vilja se mer av.

Måns kaka var något tvetydig:

“A genius does what he must, a talent does what he can.”

Själv nöjde jag mig med att plocka en kaffemugg åt mig själv ur den rena diskmaskinen, Måns däremot tömde hela maskinen…

På parkeringshuset Anna kan man nu som ett slags arkeologi kan man nu få en förståelse för graffitikonstens förgänglighet. Otaliga överlagringar av mer eller mindre talangfulla konstnärer. Tänk om någon haft vett att montera en webbkamera i huset mitt emot så att vi kunde få en stop motion-animation över denna historia. Det hade varit coolt att använda samma högteknologiska röntgen som man använder för att avslöja de misslyckade försök som döljer sig under en del kända oljemålningar.

I tidningen kan man läsa att den svenska polisen nu vill ha samma kriteserade och livsfarliga vapen som i USA, den så kallade Tasern, en elpistol. Anledningen sägs vara att rädda liv, men statistiken på över 200 döda är en annan. Som vanligt är tipset till läsaren: Är det från USA och har med säkerhet att göra bör det undvikas. Vapen som påstås vara ofarliga används mycket mer. Det märkliga leksaksvapnet (en laserpicka från Stjärnonas krig?) underskattas såväl av polismannen som det påtänkta offret som nog har mycket större respekt för ett varningsskott från en rejäl puffra.

Här är lite film som visar hur hemskt det är:

Mer film här: Tase TV

MKB och hyresgästföreningen vill nu slå full back när det gäller systemet med så kallat valfritt lägenhetsunderhåll (VLU). Kortfattat gick det ut på att homestylingepidemin även skall nå de som bor i hyresrätt, och som tidigare varit förpassade till att acceptera hyresvärdarnas pragmatiska kärlek till plastmattor, vitvaror modell vita, sänkta innertak med glasfiberväv och strukturtapet på väggarna. Med VLU får man en förespegling av att ens hem var ens eget, och vill du så kan du få det nästan lika flashigt som i en riktig bostadsrätt. Kostnaden skulle delades upp på långa perioder, till exempel tolv år för ett golv. Men det är problematiskt, både på grund av att det var tveksamt om det kunde kallas valfritt, och lika tveksamt om det kunde kallas underhåll. Behövs det bytas så behövs det. Då är det inte valfritt. Behövs det inte bytas, då är det inte underhåll, utan en förbättring. Oavsett blev det i slutändan så att hyresvärdarna minimerade sitt underhållsansvar och många lägenheter förföll, medan lite resursstarkare/lättlurade/fåfänga hyresgäster kunde toppa sina boenden och i ett och samma slag förstöra sin privatekonomi, bjuda MKB på gratis fastighetsförädling, accelerera gentrifikationsprocesser, samt erbjuda arbetstillfällen för en mängd oseriösa hantverkare och leverantörer, som varken levererade konkurrensmässiga priser eller kvalitet. Dessutom så stannar hyrespåslaget kvar och drabbar även nästa hyresgäst. Valfrihet, tja, förutsatt att det finns gott om lägenheter att välja mellan, men det lär vi aldrig se på hyresmarknaden igen. Nä, det är bara till att acceptera den förre hyresgästens förhoppningsvis goda inredningssmak, och hoppas att det inte var notan som gjorde att de flyttade.

Ett alternativ som man tydligen funderar på är en återgång till det gamla systemet, som i alla fall var uppriktigt ickevalfritt. Inte så visionärt kanske, och kanske inte heller vad som behövs för att “rädda” hyresrätten. Kanske borde man införa vad man skulle kunna kalla VLU, villkorlig lägenhetsuppgradering. Ett system där man i samråd med en förbättringsexpert från MKB fick förhandla fram WIN-WIN-lösningar för hur en bostad skulle kunna uppgraderas. Det vill säga långsiktigt ekonomiskt och estetiskt gångbara lösningar som är till nytta för både nuvarande som efterföljande hyresgäster såväl som för MKB, som ger maximala förutsättningar till enkla men effektiva homstylinglösningar. Släta väggar är en utmärkt grund för målarglädje, förbättrade planlösningar ger möjlighet smarta möblemang. Alla moderna kök är extremt standardiserade och modulbaserade och det är superenkelt att byta ut delar såsom luckor/handtag, och vill man tvunget ha en speciell spis, kan man ju köpa en och förvara den befintliga i källaren. Plastmattor i badrum är oftast en utmärkt grund för kakling och armaturer, till och med handfat, går att “ta med sig”. Det viktiga och fina i kråksången är att man kommer överens med sin hyresvärd om vilka regler som skall gälla, och att hyresvärden står för det som faktiskt är en förädling av dennes egendom, och hyresgästen står för sånt som kan tas med eller enkelt återställas.

En professor i Lund dumförklarar sig själv i Sydsvenskan när han tror sig chockera med vad alla som läser kvällspressen vetat länge: att vem som helst kan avlyssnas av vem som helst. Vad IT-professorn inte begriper är filosofi. När ett helt folk genom sin representativa demokrati luras på en blanco-check mot integritetskontot gentemot en statlig spionorganisation med enorma skattefinansierade tekniska resurser och dessutom sanktionerade möjligheter att använda denna information mot enskilda intressen är det något helt annat än att enskilda kinesisk tonåringar lyckas ändra enskilda färgpreferenser på facebook, eller att enskilda företag såsom ICA skräddarsyr enskildas direktreklam efter mina köpvanor. Det senare är naturligtvis inte bra, men utav sin själva natur knappast en filosofisk och demokratisk katastrof.

Lyssna på kokamomi.muxtape.com

Eller någon annan om det inte passar.

För att hänga på en ny trend med anrättningar på bild, här är en klassiker, dock av egen produktion. Roligare med lite kontext också kan jag tycka.

Med anledning av senaste tidens uppståndelse kring FRA-lagen kunde man ju tycka att det skulle vara en ren vinst att göra en politisk kovändning. Det är också oroande att man trots att ingen lyckats motsäga det orimliga i att lyckas avlyssna nåt av värde stenhårt insisterar på att hålla kvar vid detta djupt odemokratiska system. Det kan vara dags att fundera på djupet kring motiven som gör att den här frågan är så levande. Det kan rimligtvis betyda en av två saker: Antingen vet FRA och deras förmodade handelspartners i andra underrättelsetjänster något som ingen annan vet om modern kryptografi, vilket i sig vore djupt oroande men också en så enorm fördel att man knappast skulle riskera att dra intresset till sig genom sådana här publika debacler. Eller antingen så är det just så att förklaringen står att finna i just detta debacle. Som skett flera gånger sedan 9/11 så har en sadomasochistiskt säkerhetsorgie utspelat sig mellan stat och medborgare. Medborgarna, uppskrämda och uppviglade av media och staten, desperat att visa handlingskraft inför nya och obegripliga hot. Otroligt nog accepterar vi att stoppa våra hårvårdsprodukter i små larviga påsar, som om det skulle stoppa en terrorist, och lika otroligt förväntades vi acceptera att staten ges möjlighet att undersöka vår hotmail, som om det skulle stoppa ryssarna. Men en så påtaglig inskränkning skänker också ett slags känsla av att vi är i säkra händer. Det vill säga, till skillnad från vad Reinfeldt försöker påskina, så är det så att alla tjänar på att den här debatten inte lägger sig.

Härmed svär jag en digital ed att inte titta på de olympiska spelen i Kina 2008 på TV, inte läsa om dem i tidningar eller på nätet. OS så vitt jag ser det är ett svart hål på mediekalendern. Jag skall också ägna denna period åt att hitta en annan telefonoperatör än Tele 2 som sponsrar spelen. Följande företags varor och tjänster kommer jag att anstränga mig att undvika en lång tid framöver. Vattenfall blev första att förlora:

Svenska huvudsponsorer: Banken Nordea och spelkoncernen ATG.

Svenska teamsponsorer: Energibolaget Vattenfall, telekomkoncernen Ericsson och operatören Tele 2.

Utländska sponsorer: Läskedrycksföretaget Coca-Cola, snabbmatskedjan McDonald’s, hygienproduktsföretaget Johnson & Johnson, finansbolaget Manulife, IT-bolaget Atos Origin, industrikonglomeratet GE, klockföretaget Omega, fotoföretaget Kodak, elektronikföretagen Panasonic, Samsung och Lenovo samt kortföretaget Visa.

Mer om sponsorer.

Hoppas alltså på en solig sommar.

Hej Posten,

Jag har hört att det går dåligt med frimärksförsäljningen, folk tycker att det är lättare att kommunicera på annat sätt. Men ibland måste man ju skicka brev. Inte minst om man är småföretagare. Jag är småföretagare och fruktansvärt trött på att hantera kuvert och frimärken, många kvällsmiddagar har gått till spillo genom den kvarhängande bismaken av porto.

Jag ringde er nyligen för att ta reda på hur jag förenklar för mig själv att använda era tjänster. Låt säga att jag skickar några brev om dagen. Det visade sig inte vara möjligt. Ni vill gärna att man skickar 5000 brev åt gången, lägger dem enligt invecklade regler i blå plastboxar som man måste förse sig själv med, går omvägen till sin företagspost (andra sidan stan såklart) samt köper en frankeringsmaskin som man skall förladda med cash. En ganska hög tröskel.

Då är det alltså fortfarande enklare att gå den mindre omvägen till Pressbyrån efter frimärken, och finna sig i klistersmaken och de små transaktionernas tyranni (hantera handkassa, bokföring mm).

Varför kan man inte bara lägga sina brev i lådan och sedan få en faktura varje månad? Ert svar torde vara att det blir för lätt att förfalska den information som krävs på kuvertet för att fakturering ska kunna ske. Då har jag en lösning…