2010-01-20
Måltid per mil
Sören Wibe skriver i en insändare i SvD om problemet med etanol som drivmedel. Jag tyckte att artikeln var oerhört pedagogisk. Etanol ingår i ett kretslopp, men är ändå inte koldioxidneutralt, eftersom etanol som drivmedel förutsätter och medför att skog omvandlas till åkermark, vilket inte hittils funnits med i beräkningarna. Om man skulle förtydliga något lite mer skulle det vara att trycka på att problemet att hugga ner skog och i stället odla fältgrödor är att skogen lagrar tiotals gånger mer kol än fältgrödor gör.
Ett sätt är att börja tänka i volym i stället för yta när man talar om grönytor. Det är lätt att inse att en skog innehåller fler kubikmeter växtmassa än en åker. Gör man om en skog till en åker frigörs på en gång stora mängder koldioxid som tagit 50-60 år att binda upp i skogens växtmassa, och som tar lika lång tid att och oskadliggöra denna koldioxid igen om man skulle ångra sig. Och inom det tidsperspektivet är konsensus att till varje pris måste undvika armageddon. Skog är en koldioxidreservoar. Omställning till åker är egentligen precis samma sak som att vi har eldat upp koldioxidreservoarer i form av olja och naturgas det senaste århundradet. Visst, flera storleksordningar mindre men det är och förblir ett steg i fel riktning i ett akut skede då vi måste ta och stödja steg i rätt riktning.
Däremot antyds att det skulle vara skillnad på etanol och etanol, vilket jag tycker är ett farligt och enögt resonemang: uppenbarligen går det utmärkt att transportera etanol runt hela jorden. Marknaden för produkten etanol är global och vi har redan en situation där “mindre dåliga” framställningsmetoder från det ena delen av jorden inte ersätter någon annan metod, utan kompletterar. Det råder underskott och produktionsformerna för etanol tävlar inte med varandra utan med andra produkter som kan produceras av samma finita resurser.
Uppdatering: Svar på Wibes debattartikel från Gröna bilisters (vilken oxymoron) Jakob Lagercrantz i SvD idag. Notera att inte på nǻgot sätt bemöter han resonemanget. I desperation avfärdas det som svajigt. Märkligt att erbjudas replikutrymme om man inte har något försvar… Måste göra mer skada än nytta.
2009-11-06
Okunnigt om det fria konstlivet
Joakim Borda skriver i Sydsvenskan den 6 november ett malignt och oinformerat inlägg om framtida former för det fria konstlivet i allmänhet och Signal i synnerhet. Borda tycks drivas av en romantiserad bild av den fattiga kulturutövaren som samhällelig hjälte som ensam slåss med den fria marknadens arsenal för sin överlevnad och som om denna kamp hade ett samhälleligt egensyfte.
Bakgrunden är att Signal, som benämner sig som ett ickekommersiellt konstcenter just har producerat en omfattande bok och utställning som kartlägger det fria konstlivet i Skåne de senaste fyrtio åren, med hjälp av anslag man imponerande lyckats äska speciellt för ändamålet. Samtidigt ligger nedläggningshotet över arenan, som inte skulle kunna erbjuda professionellt utförda och genomarbetade produktioner utan löner. Curatorn Borda vågar uppenbarligen inte hävda något annat än det som alla vet: att Signal spelar en mycket viktig roll. Kritikern Borda hittar raison d‘être i att föreslå att det är viktigare med något nytt än att satsa på och utveckla det som är meriterat, som om det ena skulle utesluta det andra. För sitt spekulativa nonsensargument söker han täckning i Parallell Historia. Kartläggningen visar dock att konstarenor försvunnit av sig själva när egen drivkraft eller publiken sinat, eller på grund av politikernas välvilja försvunnit och resurserna strypts. Inget av de förstnämnda torde gälla Signal. Den tidigare okände företagsdoktorn Borda däremot, har färdiga recept utifall att Signal mot kritikerns inrådan ändå inte skulle acceptera martyrdöden:
2009-10-14
Naturen, vanorna, tiden, moralen
Var på Teatr Weimar igen, denna gång för att se Naturen, vanorna, tiden, moralen. Det var strålande, man får säga som man kommit att förvänta sig av Weimar, på en mängd sätt vilket redogörs för i recension efter recension i de största tidningarna. Själv tycker jag i synnerhet att denna pjäs tar ett nytt och djärvare steg i gränssnittet mot publiken och hela teatersituationen. Redan den tematiska föregångaren Heterofil präglades av ett på samma gång sorgset som anklagande kontaktsökande över en en osynlig men ändå plågsamt kännbar social barriär. Publiken var en del av fick man se fångad i en passiv och underordnad position som av rollpersonerna kunde utnyttjas till ett angrepp på publikens samvete från alla sidor. Ingen, oavsett kön, lämnade den föreställningen med en gäspning. I Naturen, vanorna, tiden, moralen var den synbara ordningen återställd och man kände sig trygg av att vara åter på läktarplats, vilket nog var klokt för att sänka den emotionella garden eftersom man förberett sig på en liknande omgång. Istället var det en skenbar men knivskarp glasvägg mellan scenrum och salong. Dialogen förmedlades via monitorer i detta gränssnitt, och skapar en metafor till ett kanske cyniskt laboratorieexperiment, här med filosofiska ämnen personifierade som organismer under distanserad observation i en sluten kuvös—skådespelarna interagerar direkt i förhållande till denna virtuella glasvägg.
En annan intressant aspekt är den nästan självironiska relationen till manus. Recitationen som vanligtvis på ett obevekligt sätt översvallar den Weimaranska publiken, kärvar plötsligt ihop och scriptan/regissören/laboratorieassistenten får rycka in om och om igen och tillrättalägga experimentet och dess förkroppsligade teoretiska begrepp, ett intressant förhållande till de inslag av gradvisa meningsglidninar uppnådda genom absurd repetition av repliker som annars är ett signum.
Brasklapp: Jag kan ju också vara helt dum i huvudet och helt enkelt misstolkat några svaga passager under en generalrepetition som något genialiskt, men rimligtvis är detta en medveten lek.
2009-10-06
Kattaklysm
Malmö—nordens venedig. Södertull—nordens Markusplatsen. Kanske det sjätte underverket? Hmm.
Organisationen och sociala medier
En organisation tillfrågade mig nyligen om tips och förslag om hur de kan arbeta med sociala medier—en utmärkt chans att strukturera några observationer kring den korporala sociala webben.
Jag tror att en viktig utgångspunkt är sociala medier måste få vara just sociala. Vad menar jag då? Många organisationer och företag
försöker desperat förstå hur de kan exploatera sociala medier på bästa sätt. Vanligt är att man skapar officiella Twitter/Facebook/etc-konton, och ålägger någon i organisationen att pusha ut information. Ett ganska gammaldags tänk och medan jag tror att detta kan funka precis lika bra som någon annan traditionell oriktad push-kanal, såsom epost, direktreklam etc, är risken att man av många uppfattas som tröttsam, ointressant och kanske i värsta fall direkt störande. Den som uttrycker sitt intresse och börjar “följa” organisationen gör kanske det med en viss förhoppning om att få vara med i ett sammanhang, men upptäcker snart att man bara blir tilltalad. Kanske är det inte så att organisationen skulle vara ointresserad av att lyssna, men det är inte egentligen det som är problemet, utan snarare att det är svårt att förstå vari det sociala bortom kommunikationsbiten ligger. Kan man överhuvud taget vara social med en organisation? Kan man vara kompis med en organisation? Kan man följa ett företag?
I stället tror jag att man som organisation bör våga överväga vad det innebär avstå från att skapa diverse sociala personas och platser. Metaforerna är ogiltiga. Företag och föreningar har redan—är redan—sociala nätverk. Dessa består av anställda, kunder, medlemmar, blivande och före detta dito. Vad som behövs är att aktivera och stimulera och integrera dessa nätverk, katalysera och ge dem näring för att de ska växa organiskt. Det som föder dessa nätverk är kvalitativt innehåll och meningssökande, ju mer konkret desto högre näringsvärde. Just den lyckade relationen mellan “IRL” och de sociala medierna tyder på detta. Det sociala mediet är varken riktat eller oriktat, varken push eller pull och detta är kvaliteter som man måste uppmärksamma. Den informatiska modellen är den horisontella, och informatiken säger också att man inte egentligen kan kontrollera en horisontell kommunikationsmodell, man kan försöka vara ett så bra samtalsämne som möjligt.
Många sociala medier erbjuder förutom en identitet även en plats. Medan Twitter är lika platslöst som din mobiltelefon erbjuder Myspace å andra sidan individen en egen lättsnickrad hemsida, utan html och med en relevant arsenal av verktyg för självuttryck. Facebook försöker brygga över båda aspekterna. Men de platsbaserade är just baserade på detta behov att kanalisera uttryck eller identitet och riskerar att skapa problem för företag och organisationer eftersom de oftast har andra behov. Till exempel råkar man lätt ut för att konkurrera med sin egen webbplats på den vanliga webben. Man glömmer lätt att medan den traditionella webbplatsen är flexibel, beständig och lätt tillgänglig för alla är de sociala nätverken styrda, flyktiga och paradoxalt nog också mycket exkluderande. Vissa menar att det kan utgöra ett bra komplement, vilket kan stämma om man tekniskt lyckas koppla ihop de olika sidorna på ett användarrelevant sätt. Men med konkurrens så menar jag främst vad jag konstaterat i många verkliga fall: en konkurrens om den tid, omsorg och de resurser som krävs för att underhålla och uppdatera den digitala närvaron. Det hela bottnar sig i en skenbar oförståelse för de behov som organisationer har från de som äger de sociala nätverken, man inser inte att en organisation inte ofta kan existera optimalt inom ramarna för en annan. Kanske är det en långt dragen försiktighet för att inte förlora framtida ännu icke påkomna intäktskällor.
Den sociala pannkakan är nog hur som helst på väg nedåt, och det blir spännande att se var den landar. En aspekt som jag tror att vi ofrånkomligt kommer tillbaka till om och om igen, oavsett hur mycket vi försöker fly från den är produktionen av innehåll. Inte information, inte updates, inte var, när eller hur, utan vad.
Post scriptum: Nu hade det varit fint om jag redan skrivit en artikel med namnet “Flykten från Content“, som skulle handla om varför vi alltid i det längsta tycks dra oss från att producera meningsfullt innehåll? Följ mig, vetja.
